Regi: Clint Eastwood
Detta är första delen i en serie kallad Retrospektiv, där vi går tillbaka till filmer gjorda för ett fullt, jämnt tiotal år sedan, bland annat för att se vad filmerna kan lära oss om vår dåtid. Mystic River gick upp på biograferna för nästan precis tio år sedan, hösten 2003.
När Dave är tio år blir han kidnappad och sexuellt utnyttjad av två män medan hans bästa vänner Sean och Jimmy känner skuld för att de inte gjort något. Tjugofem år senare är Dave en socialt handikappad enstöringstyp; Jimmy är stans före detta smågangster och Sean är kriminalare. De återförenas när Jimmys nittonåriga dotter mördas. Sean är polisen på fallet; Jimmy bryter ihop och faller tillbaka till sitt våldsamma liv; Dave har blod på händerna samma natt som mordet begås och är den som först misstänks för mordet.
I grund och botten är Clint Eastwoods Mystic River en klassisk saga om gott och ont, berättat på ett nyskapande sätt. Men det som gör den till en så stark film – kanske till och med provocerande – är att den föreslår att ondskan är lika stark som godheten, och att de två utgör en slags balans, en dragkamp vi som människor är dömda att vara med på i all evighet. Idén avrundas med två enkla gester i filmens sista scen; polisen och skurken står på var sin sida av en glad parad. Polisen håller upp sina fingrar som en pistol och siktar på honom, trycker av med tummen. Skurken lyfter sina händer i en c’est la vie-gest.
När jag såg om Mystic River för första gången sedan den kom slog det mig hur självklar den känns i sitt tidsmässiga sammanhang. Efter ett helt kaotiskt 2002 – med försenade och omklippta filmer inspelade innan 9/11, filmer som inte tycktes ha något med landet att göra längre – var 2003 Hollywoods första riktiga år efter 9/11, med en poetisk ”inledning” med Spike Lees 25th Hour, en vemodigt lunkande och soulsearchande film där Edward Norton spelar man på väg till fängelse, som har en scen inspelad vid Ground Zero medan arbetet att städa undan ännu pågår.
Samma stämning finns i Mystic River, en jordnära, lugn, och blödande ledsamhet. (Se även Bruce Springsteens Terrence Malick-liknande video till låten Lonesome Day för en enkel summering av stämningen jag åsyftar). Sådana här synkronisiteter, kalla det kollektiv undermedveten symmetri eller bara rena trender, är bland det mest fascinerande med att studera Hollywood-film; amerikanska storfilmer tycks följa vinden nästan oavsett vad avsikten varit från början. Det krävs ett 9/11 för att Hollywood ska vackla och se ett år som 2002, där filmerna inte matchar omvärlden. Men redan 2003 såg en ny gryning. Reaktioner, som alltid, på samtiden. Nya perspektiv, samma genrer.
Allegoriskt sett är Mystic River ett typiskt post-9/11-drama; den utspelar sig i en naken värld där böner till högre makter inte tycks höras och religionen får en ömklig och besk sentimentalitet, den handlar om familjer som slits isär, ondskan som blir del av ”oss” i takt med att vi blir sårade och faller tillbaka i hat, ger oss ut efter hämnd; i verkligheten Afghanistan och Irak; i Mystic River kan man se det i Jimmy (Sean Penn), och sättet filmen inte väljer om den vill tycka om honom eller fördöma honom. Han är en smågangster, en bad guy, som levt laglydigt fram tills dottern mördas. Ett trauma som bara kan lösas genom att ta till våld. Han faller tillbaka till våldets bana. Det är inte rätt. Men det tycks oundvikligt. Även om det sker på ett personligt plan bär storyn på en sådan tidstypiskt förvirrad moralisk hållning att den blir omisskännlig – för ett annat bra exempel, se The Dark Knight där Bruce Wayne (USA) tvivlar på Batman (det militära intrånget i Irak) efter att förödelsen blivit för stor (de internationella protesterna som gör att USA/Batman måste agera bad guys i slutet).
Det hela utspelar sig också på smågator i Boston, med starka bruksortsvibbar och känslan av att vara långt borta från storstadens (och höghusens, och nyheternas) sfär. Detta är också en trend som jag misstänker blommade som reaktion efter 9/11; filmer om vanliga joes med truckerkepsar och flanellskjortor, de nästan idealiskt grovhuggna representanterna för landsbygden som till exempel Tom Cruise i Spielbergs Världarnas krig (2005) eller, kanske mer relevant, Hugh Jackman nu senast i Prisoners, en film som tillhör exakt samma subgenre som Mystic River; den spännande polis-pusseldeckaren om familjetrauma i skitig medelklassmiljö, i kombination med religiös tematik och en intrig om hur vanligt folk lynch-letar rätt på en mördare, en story med rötter i Fritz Langs grundbrytande klassiker M (1931).
På intrignivå är Mystic River liksom Prisoners en deckare där ett mord leder till en serie händelser och, för polisen, ett mysterium som tycks föra dem i motsatt riktning innan de landar hos våra huvudmisstänkta igen. Dessa inslag får man kanske kreditera Dennis Lehane (som skrev boken filmen är byggd på) mer än Eastwood för. Som ledaren för utredningen bär Kevin Bacon den roll som leder oss fram i filmen; tillsammans med kollegan Laurence Fishburne, som ger ett fint framträdande i sviten av Matrix-framgångarna (den sista Matrix-filmen gick upp på bio samma höst som Mystic River).
Det är hos Tim Robbins och Sean Penn – som båda fick varsin Oscar för dessa roller – som vi istället kan hitta det tidstypiska, om vi vill fortsätta dra paralleller till post-9/11-filmerna. Sean Penn spelar pappan som förlorar sin dotter med ett raseri och närapå psykologisk kollaps som hamrar in en närgången realism i händelsen; vi känner verkligen att hans dotter mördats och att det är fruktansvärt. Ebert kallade det i sin recension för ”honest pain”. Det finns inget romantiserat i mordet, och vi har inget ”skönt” avstånd till hans reaktion; i en jämförbar thriller gjord innan 9/11 kan man tänka sig att en sörjande förälder skulle vara avtrubbad, dåsig, zombie-liknande, som Bruce Willis i Sjätte sinnet (1999).
Jag skrev i min kandidatuppsats om Hollywood efter 9/11 om hur en av de viktigaste förskjutningarna i Hollywood-film efter World Trade Center var just perspektivet på åskådarens fantasiförmåga. Där man förut utan vidare kunde spränga flera byggnader i tredje Die Hard-filmen (Die Hard With a Vengeance, 1995) utan att tänka på civila offer, räcker ett hot om att spränga Vita huset i luften i fjärde filmen (Live Free or Die Hard, 2007) för att publiken ska känna att något står på spel. Vi kan, numera, föreställa oss sådant. För att citera mig själv: ”Efter 9/11 har det allrådande allvaret blivit det nya moraliska ankaret inom all [amerikansk film]”
Detsamma gäller för våldet på den privata sfären. Tidigare otänkbara offer skördas – och då tänker jag i synnerhet på kvinnor av damsels in distress-typ, som i fallet The Dark Knight där Rachel Dawes (Maggie Gyllenaahl) väntar på att bli räddad av Batman och istället sprängs i luften samt i Mission: Impossible III (2006) då skurken räknar till tio innan han faktiskt skjuter ihjäl sin gisslan utan att hjälten Tom Cruise kan göra något annat än att titta på.
Effekten som dessa typen av dödsfall ger, både för karaktärerna i filmen och för publiken, är chock och trauma – samma begrepp som kan användas för att förklara USA:s kollektivt undermedvetna självbild under 00-talet. Det finns inte heller några romantiska skyddsnät i Mystic River; dottern är mördad, utan någon särskild anledning, och det enda som kvarstår är traumat, samt det våld som det traumat i sin tur resulterar i. För när en man av klassisk heteronormativt slag – och i Eastwoods filmer finns det sällan andra – inte kan bearbeta vad som händer honom måste han ta till våld som ett sista ”argument”.
Slavoj Zizek nämner detta när han pratar om Travis Bickle i Taxi Driver:
the big problem of American military interventions, especially so-called humanitarian interventions, from Iraq to [Vietnam] half a centuy ago: We try to help them, but what if they really did not want our help? The result of this debilitating deadlock can only be an outburst of violence /…/ Violence is never just abstract violence. lt’s a kind of brutal intervention in the real, to cover up a certain impotence concerning what we may call cognitive mapping. You lack a clear picture of what’s going on. Where are we?
Han går så långt som att jämföra det med Breivik och Utoya-massakern; en jämförelse man kan diskutera, men som fungerar åtminstone i teorin.
Parallellen till detta kortslutningssyndrom och Mystic River blir kanske främst en parallell som handlar om kriget i Irak, där filmen både träffar förlusten av tonåringar i arbetarklasshemmet (dvs den verkliga följden av att amerikaner tvingades skicka iväg sina söner till kriget – de dog) och samtidigt väver en psykodynamisk symbolik där skulden väger tungt runt axeln på krigaren, i det här fallet Sean Penns karaktär, som vi i början sörjer för men i slutet inte längre kan sympatisera med. Ändå har filmen klargjort hans, och landets, dilemma. ”You do whatever you have to do for your children’s safety” [sic] viskar frun Laura Linney till honom i en falsk, megalomanisk tröst, och får honom på så sätt att må bättre over sina skulder; de ursäktas med en falsk logik som han går med på för att ordningen (hans brottslighet/ondskan/kriget) ska kunna fortsätta. ”Their daddy’s a king” viskar hon kärleksfullt i filmens kanske mest magstarka scen. Byt ut ordet children mot country och det kan lika gärna handla om George W. Bush.
Men filmen tar inte hans sida. Han, liksom de två andra männen, är ett offer för den ondska som en gång i tiden drabbade honom; som Eastwood själv förklarat om filmen, ”karaktärerna är fångade i en ond cirkel av hämnd och ondska”. I andra änden finns Tim Robbins karaktär, som drabbades av pedofilerna i barndomen och nu lever ett liv som en zombie; han påstår att han redan är död, jämför sig själv med en vampyr (återigen, Eastwood använder de stora mytologiska symbolerna); den han var dog i den där källaren. Det är inte omöjligt att karaktären rentav bär på en dödslängtan.
Den mest hoppfulla karaktären blir Kevin Bacons polis som man får anta – där Robbins förlorat hela sin självbild och Penn blivit kriminell – blivit polis som resultat av barndomshändelsen. Hans uppgift blir det av sheriffen, vad det nu är värt. Han uttrycker tvivel för sitt jobb flera gånger på ett sätt som går hand i hand med filmens dysterhet – ”Sending killers to jail is sending them where they’ve been heading all their lives. The dead are still dead” – men i slutändan är det ändå han som står där med den symboliska pistolen i hand, riktad mot skurken. Mer hoppfull än så blir inte filmen.
Det är en typiskt pessimistisk Eastwood-klang. Bland mindre lyckade inlägg i filmografin är Mystic River del av den serie filmer han gjort som regissör som alla handlat om att komplicera och spekulera kring den svartvita gamla tjuv och polis-filosofin – nästan som om han själv sökt syndernas förlåtelse – med start i den underliga Vit jägare, svart hjärta (1990) via den ultimata anti-western De skoningslösa (1992) och underskattade snyftaren A Perfect World (1993) med en peak i och med Mystic River, Million Dollar Baby (2004), Changeling (2008) och Gran Torino (2008).
Temat för dessa filmer går hand i hand med en krass och mörk, bara vagt hoppfull, världsåskådning. De handlar om livets fundamentala orättvisa, eller om det är ödet; de handlar om de ondskefulla saker som människor gör av ingen annan anledning än att de är onda – eller? – och de handlar om Guds tystnad, människans hjälplöshet, tillvarons fängelse. I intellektuella kretsar har de kritiserats för att vara förenklade; att de inte handlar om verkligheten, det vill säga klass och ekonomi. Att ”gott och ont” inte finns i ”verkligheten”. Man har missat poängen och/eller medvetet misstolkat den självklara filmiska grammatiken: Dessa filmer, i vissa fall rakt ner i storystrukturen, är sagor. Och att Clint Eastwood är en amerikansk (läs: americana-)filmskapare. Amerikansk filmtradition handlar om myter, och flera av Eastwoods filmer under 90- och 00-talet höll dem vid liv som inga andras.
Ta bara den där slutscenen, där hjälten och skurken står mitt emot varandra som riktiga människor i en verklig stad och ändå utgör sina signifikanter; allt reducerat till en pojklek; pang pang, jag ska ta dig. Pojkar, som de en gång var, som de antyder att de fortfarande är, och samtidigt vuxna representanter i ondskan och godhetens trädgård (för att parafrasera en annan film av samma regissör).
Ingen i hela filmhistorien är mer lämplig att regissera scenen än Clint Eastwood, som började sin karriär med trettio år av western- och polisfilmer som alla handlade om denna konflikt. Då i enklast tänkbara färger och enklast tänkbara våld. Det fanns en god och det fanns en ond samt, vid sidan av, en ful. Hjälten hade i uppgift att döda skurken. Allt annat – lag, moral, empati, psykologi, filosofi, you name it – var bara i vägen. Varje western-film Clint Eastwood var med i, och varje Dirty Harry-film, handlade om detta. Men Mystic River är en film som har lika få illusioner om våldets enkelhet som den har det om dess romantik. Det är en vuxen film. Berättelsen kanske i grund och botten fortfarande är simplifierad, men den har en helt annan tyngd. Det är verkligen en vuxensaga.
Eastwoods filmer är också enormt vänliga för ögat, sinnet, rentav kroppen. Mystic River är inget undantag. Årtionden av erfarenhet har gjort honom till en tekniskt felfri regissör, hans bildspråk är sublimt som en symfoni och lika stringent som en haiku. Han är exakt. Ingen bild pågår en sekund för länge och ingen scen är inte precis där den ska. På så sätt är han en regissör av den gamla skolan – en regissör som John Ford och David Lean – och liksom dem är hans filmer därför tidlösa både i utförandet och som berättelser.
Det finns mer att säga om Mystic River. Specifikt skulle jag kunna skriva om sagolikheten i filmen, hur tematiken om gott och ont fungerar, de religiösa aspekterna, de Eastwoodska maskulinitetsbilderna, hur filmen passar in i hans eget själasökande (det är i synnerhet intressant), flera små subtila och intressanta detaljer i marginalerna, samt hur skickligt tematiken om ondskans cirkel knyts i slutändan. Men det får bli en annan dag. Jag hoppas denna text inspirerat någon till att se eller se om filmen, och då kan en uppmärksam åskådare säkerligen hitta de sakerna själva och börja tänka på dem. Mystic River, med sin dunkla stillsamhet, är onekligen en film att sjunka in i.
FREDRIK FYHR
Håller fullkomligt med, såg om den senast för två veckor sedan.