Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Micky (1918)

Det är rimligt att tro att framgångsrika filmer också är mycket populära filmer – men det är de oftast bara under en kort tid. Årets mest framgångsrika film 1918 var den mycket publikfriande komedin Micky. Det är att jämföra med 1987 års mest framgångsrika film – Tre män och en baby – eller 1966 års mest framgångsrika film, Hawaii. Filmer, alltså, som alla gick och såg. Också filmer som i övrigt inte lämnat ens en fotnot i filmhistorien.

Micky är en charmig bagatell, med erans mått mätt, och den är också perfekt förglömlig. En modern publik obekant med stumfilmer skulle förmodligen tycka att den är ofantligt långtråkig, och av stumfilmsintresserade har jag aldrig hört något vidare positivt om den. Personligen känner jag lika lite för den som jag känner för någon generisk komedi som går för många gånger på TV – jag har sett Micky två gånger, på tal om det, och jag glömde den lika fort första som andra gången. Det är den typ av perfekta medianproduktion som existerar för att dra folk till biografen, om än inget mer.

Det mest intressanta med filmen är stjärnan i huvudrollen, Mabel Normand. Hon var en av många kvinnor under filmens första årtionden som producerade film på egen hand – i Normands fall genom hennes egna produktionsbolag – och vid tiden var hon en av de största filmstjärnorna, lika berömd för filmerna hon gjorde som sitt turbulenta privatliv.

Tiden runt Micky markerar en peak i hennes kreativitet – hon hade redan börjat en karriär i filmer av D.W. Griffith och hon hade haft huvudrollen i Mabel’s Strange Predicament (1914) där Charlie Chaplin gjorde debut som den lille luffaren. Under 1920-talet skulle skandalerna ta över – främst i form av mordet på regissören William Desmond Taylor, och på miljonären Courtland Dines, som sköts av Normands chaufför. Hon var omsusad av rykten – eller myter rättare sagt – om att hon skulle haft något att göra med dessa mord. Myten blev PR, vilken i sin tur skenade iväg. En populär teori var att hon var narkoman, och att Taylor mördades av hennes langare. Inget av detta finns det något som helst belägg för, och då genomgick hon flera polisförhör. Hon dog vid 36 års ålder, år 1930, av tuberkulos. Historien har glömt henne, men när man läser på om hennes liv så kommer myterna som ångor ur boksidorna.

Ingen skulle dock kunna se på Micky och föreställa sig något av det här. Det är en helt harmlös och tämligen generisk flickboksfilm i Mary Pickford-traditionen (praktiskt taget en egen genre vid den här tiden). Hon spelar förstås titelfiguren (Mickey, med e i original), en ”pojkflicka” som växt upp utan mamma med sin pappa, som äger en gruva. Som gruvardotter introduceras hon som en sprallig och lekfull filur som rullar runt i bergtunnlar, snackar med diverse djur och beter sig som ett frigjort vuxenbarn – återigen ett rätt typiskt scenario för en sådan här film. Det som oundvikligen händer är att hon måste flytta till societén – närmare bestämt en flickskola – där hon lär sig att bli kvinnlig, få en man som älskar henne, osv.

För den som grottar ner sig i stumfilmer så är formulan helt given, men som i många stumfilmer har storyn några knasiga utflykter. När hon väl kommer till skolan, träffar charmprinsen och undrar om hon är hans rätta, visar det sig också att mannen i fråga är i lika stor ekonomisk knipa som hon – och när han luras till att satsa pengar i en riggad hästkapplöpning förvandlas filmen till någon slags heistfilm med rafflande final, där Normand på något vänster lyckas hamna på en häst i full galopp. Tonbrottet framstår som rätt märkligt idag, men detta var tiden innan formulafilmer etablerat sina rutiner. Till någon mån testade man sig fortfarande fram, och det är alltid kul att se något oväntat. Det tekniska hantverket gynnar också filmen, särskilt i sista akten som är rätt spännande – man utnyttjar bland annat Griffiths ”jakt mot klockan”-final, men liksom i många filmer gör man det bättre än Griffith själv.

På tal om rasism så har filmen sin beskärda del av det också – ett ögonblick på kapplöpningsbanan innehåller direkt ondskefulla skämt om svarta människor, och filmen har en genomgående comic relief i form av en amma vid namn Minnie. Hon är indian, och därför skämtas det oavbrutet med hur ”stor och ful” hon är. För en modern publik kan det ibland gå en förbi – man kan undra varför kameran stannar så länge på hennes ansikte, innan man förstår att vi förväntas skratta åt hur fånig hon ser ut när hon prövar en fin, dyr hatt. Det tysta spökekot av gapskrattet från 1918 års biopublik är deprimerande.

Minst lika beklämmande är filmens behandling av intrig och karaktärer. Normand är bra käck, men hon överspelar på ett rätt slött sätt rakt igenom, som om hon inte bekymrar sig över att vara en Pickford-ripoff. Ännu viktigare är filmens sidofigurer som är dåligt formulerade – Micky kommer till flickskolan via sin snoffsiga faster, som genast degraderar henne till städhjälp, men det får ingen större betydelse för handlingen. Det finns också en annan flicka där, en slags rival till Micky, vars poäng jag hade svårt att förstå överhuvudtaget. Faktiskt finns det en punkt ungefär halvvägs in i filmen då den börjar bli svår att hänga med i generellt. I ena stunden skurar hon golv och i andra stunden pågår någon slags bal – ingen förklaring ges till varför. Som i många gamla stumfilmer så kan man fråga sig om tiden skalat bort visuell grammatik som publiken kunde förr, eller om den tidens publik också hade svårt att hänga med i filmen.

I vilket fall som helst kan det inte ha varit tillräckligt för att avvisa den, eftersom filmen blev en monstruös succé. Om jag får gissa så antar jag att filmen blev populär för att den såg söt ut och hade ett bra flyt – tekniskt sett är filmen skickligt gjord och självsäker i jämförelse med många andra filmer i samma stuk, och det finns attraktiva miljöer att avnjuta – och för att intrigen inte ger något som helst motstånd. Det är som 1918 års version av en sommarkomedi – tänk Dirty DancingPretty Woman eller Förr eller senare exploderar jag, fast de snäppet sämre varianterna som du glömt. Inte undra på då att Micky inte fastnat i historieböckerna. Det finns inte mycket i den att komma ihåg.

FREDRIK FYHR


Micky är del av 2018 års retrospektivserie.


Mickey. 1918 USA 93 min. svartvit stumfilm 35mm. 1.33:1. Regi: F. Richard Jones, James Young. Manus: J.G. Hawks. Producent: Mabel Normand, Mack Sennett. Huvudsakliga skådespelare: Mabel Normand, George Nichols, Laura La Varnie, Lew Cody, Minta Durfee, Wheeler Oakman, Tom Kennedy, Minnie Devereaux. Foto: Fred Jackman, Hans F. Koenekamp, Hugh McClung, Frank D. Williams. Klippning: John O’Donnell. Produktionsbolag: Mabel Normand Feature Film Company. Kategori: Etablerad independentproduktion (stumfilmsera), mainstream. Genre: Komedi, romantisk komedi, flickboksfilm, med inslag av action och landsbygdsmelodram. Stil: Klassisk komposition med tendenser till mediumbilder och porträttinramningar. Premiär: Okänt datum (augusti 1918).

Omdöme: Traditionell flickboksfilm, tekniskt sett utmärkt men undergestaltad i såväl karaktärsporträtt som den emellanåt förvirrande intrigen. Helheten är det av en stilig, följsam narrativ utan mycket till personlighet.

Ett svar på ”Micky (1918)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *