Ljusen i Phoenix var på riktigt, så mycket är sant. Under några kvällstimmar den trettonde mars 1997 bevittnade tusentals människor regelrätta UFO:n ovanför Arizona – symmetriska ljus sken på natthimlen, som från en rymdfarkost. Kanske det var stoff från stridsflygplan, som militären hävdade. Kanske det var E.T. Hm, hm.
Resten är förstås påhitt, och med det menar jag att Phoenix Forgotten är en found footage-film. De flesta ff-filmer blir inte så mycket bättre än Phoenix Forgotten och det är synd, men jag har lärt mig leva med det. Så länge ingenting är i närheten av Paranormal Activity 5 så är jag nöjd. I åtminstone tio år har man sagt att den här subgenren håller på att dö ut, men allt som är billigt är bra i filmvärlden och vi är flera där ute som inte har något emot denna slentrianmässigt utskällda berättarform. Found footage-filmer försöker göra intrång på vår verklighet, genom att låtsas komma från den; det är ett fascinerande tankeexperiment som, draget till sin spets, kan spela spel med oss. Allt vi ser framför ögonen är ju rörliga bilder. När vet vi skillnad på fiktion och verklighet?
Inte när vi själva håller upp en kamera och filmar något, skulle ett svar kunna vara. På en (av filmen outforskad) nivå handlar Phoenix Forgotten om en kille som gör en film, bara för att han är fascinerad av att han sett något i verkligheten (tidigare nämnda ”Phoenix-ljus”); Josh, som han heter, tar med sig sina vänner Ashley (Chelsea Lopez) och Mark (Justin Matthews) för att göra en undersökande dokumentär om saken och, i sann Blair Witch Project-tradition, försvinner de. Många år senare ser vi hur hans storasyster Sophie (Florence Hartigan) gör en film om honom.
Det är alltså en film om någon som gör en film om någon som gör en film.
På en rent personlig nivå slog den här filmen mig lite hårdare än jag trott. Josh gör sin dokumentär på en 8mm-videokamera – nästan en exakt likadan som jag själv hade, detta för mig smått hägrande år 1997. Josh och hans vänner var lite äldre än mig, men på det stora hela hade deras inspelningar lika gärna kunnat vara mina egna. Mer skrämmande än något annat i filmen är också den fascinerande detaljrikedom med vilken de fått till rätt kläder, rätt beteenden, rätt handhållna sociala tendenser – lite yr måste jag erkänna att jag till slut blivit gammal nog att verkligen se min egen barndom börja komma till liv på film.
Med det sagt så är inte allt perfekt, och teknofil som jag är så kan jag inte förneka att jag saknar bilder på gator och torg (och förstår att de vore omöjliga, eftersom filmen trots allt inte är gjord via tidsmaskin, även om man skulle kunna tro det) och att de bilar vi ser är för nya och – allra värst! – liten men viktig dialog om Leonardo DiCaprio och Jodie Foster-filmen Kontakt avhandlas, men Titanic kom inte förrän sent på året och Kontakt kom på sommaren (Joshs material är från våren 1997). En vanlig film kan komma undan med sådana här saker, men det är som att skjuta en av gisslan varje gång en sådan miss kommer i en found footage-film. Därutöver önskar jag att de hade kunnat använda en riktig gammal 8mm-kamera – om inte annat för att ge en experimentell prägel åt en i övrigt förutsägbar film. 90-talsfotot har skapats via en sådan där liten handflatestor minikamera, och den gör tricket om man inte tänker för mycket, men överlag är bilden för ren och oförändrad för att kunna vara något annat än digital.
Det är kanske inte så svårt att lista ut varför jag kommer med de här tekniska kommentarerna – som i alla mycket rutinmässiga filmer är frågan inte vad som händer i dem utan snarare hur det händer. Phoenix Forgotten är en mycket liten film, även om den inte är dålig. Den typiska kritiken man kan tänka sig att den får är väl svår att komma ifrån – ja, det har gjorts förut. Inramningen av filmen är Sophies mockumentär, som ger oss viss backstory i fråga om Phoenix-ljusen, Joshs försvinnande, intervjuer med vittnen och anhöriga – det vi ser sedan är Joshs (ofullbordade, då) dokumentär, med pålagd ”Arkiv X”-musik och en del högst hemmagjorda effekter (som sagt, det där hade kunnat vara jag). Vi lämnas en stund hängande med ett mysterium, innan mystiska krafter gör så att vi får ta del av svaret (eller?) på Det Slutgiltiga Mysteriet.
Ja, det har gjorts förr – den som hänger upp sig på att den här filmen ser ut som den gör kommer att vara mycket frustrerad över att, då, den överhuvudtaget finns. Själv tycker jag att det är dags att släppa argumentet att alla sådana här filmer är likadana, försåvitt vi inte vill se en till rape- & revenge-film bara för att Kill Bill gjorts. Räcker det inte med filmer om astronauter som åker till månen? Vi har ju Apollo 13, vad mer begär du? Varför göra någon mer film alls, Kubrick har ju redan gjort År 2001 (1968).
Rutinerna som Phoenix Forgotten går igenom är skickligt gjorda, minus några faktamissar; det som framför allt går att tro på är att dessa tre ungdomar hade kunnat råka ut för dessa saker när det begav sig, och när det väl sitter så fungerar mycket i filmen oavsett vad. Jag noterade också att jag fick ett par kalla kårar mot slutet av filmen, och att de var väl befogade. Filmen spelar ett intressant psykologiskt trick på oss, för vi vet vad som kommer att hända; till någon mån vet vi det till och med in i minsta detalj. Men vi har en pavlovsk förståelse för ett lyckligt slut, vi dras med i vad som för ett ögonblick verkar vara glädje… sedan så kommer vi på, alldeles innan huvudpersonerna, att vi ropat hej innan vi kommit över ån. Vi måste inse (igen och igen) att vi inte är säkra. Att något ännu värre måste hända… alldeles innan det händer.
FREDRIK FYHR
PHOENIX FORGOTTEN
Originaltitel; land: Phoenix Forgotten; USA.
Urpremiär: 21 april 2017 (USA, Kanada).
Svensk premiär: 18 september 2017 (VOD)
Speltid: 87 min. (1.27).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: H.264 (GoPro Hero 4 Black), Redcode RAW/DCP/1.85:1, 1.33:1.
Huvudsakliga skådespelare: Florence Hartigan, Luke Spencer Roberts, Chelsea Lopez, Justin Matthews, Clint Jordan, Cyd Strittmatter, Jeanine Jackson, Matt Biedel, Ana Dela Cruz, Mackenzie Firgens, Jay Pirouznia.
Regi: Justin Barber.
Manus: T.S. Nowlin, Justin Barber.
Producent: Wes Ball, Mark Canton, T.S. Nowlin, Ridley Scott, Courtney Solomon.
Foto: Jay Keitel.
Klippning: Joshua Rosenfield.
Musik: Mondo Boys.
Scenografi: Todd Fjelsted.
Kostym: Aggie Guerard Rodgers.
Produktionsbolag: Cinelou Films, Scott Free Productions.
Svensk distributör: VOD.
Finans; kategorier: Privata produktionsbolag i samarbete (halvindie, mellan-mainstream); skräck, found footage, mockumentär, science fiction, UFO-film, konspiration, ungdomsfilm; mysterieintrig i tre akter med uppdelad kronologi och peripeti som final (ungefär A-D-E-B-F-C) med genomgående skiften mellan diegetiska nivåer (found footage och mockumentär).
Betyg och omdöme: Över medel – typisk mockumentär- och found footage-inramning av lika typisk sci fi-UFO-konspirationsintrig; fint gestaltat dock, med stark detaljrikedom i återskapandet av tid och bra skådespelare, saker som i en sådan här film väger högt.
2 svar på ”Phoenix Forgotten”