I grund och botten är The Birth of a Nation kanske en klassisk amerikansk Jesusmyt; mest uppenbar är den som ett statement som förtjänar varken råd eller relativism; det är en film om ett slavuppror som uppstod några årtionden innan amerikanska inbördeskriget, och den är gjord drygt hundra år efter D.W. Griffiths ökända Nationens födelse (1915); men som mest sann och själfull tror jag filmen tolkas som en film om många saker, en inte okomplicerad mylla av liv och rörelse under ett tätt lager av hymnisk sorg.
Oundviklighet är ett annat ord som kommer till mig; det oundvikliga i att du kommer att dö, det oundvikliga i att du inte kan välja vilket liv du fått. Du kanske dör för att du dödas av en motståndare. Du kanske dör i försvar. Du kanske dör medan du ger tillbaka. Om du är lyckligt lottad kan du rentav dö i en varm och bekväm säng, vid och av en hög ålder.
Sådana möjligheter låg inte inom horisonterna för Nat Turner, som var en slav i den amerikanska södern och vars berättelse också är oundviklig, för den är historia och den hände. Han levde ett liv som slav. Han läste för andra slavar ur bibeln och blev en predikare. Det ledde till ett kortare uppror som inspirerade andra slavar till att göra samma sak – kortfattade stötar av rebelliskt motstånd, men inte desto mindre våldsamma (hundratals dödade) och historiskt betydelsefulla.
Om The Birth of a Nation är ”trogen” till vad vi vet om Nat Turners liv, det är mindre viktigt. Med facit i hand förstår vi att det inte råder några tvivel om att han insåg sanningen om sin tillvaro, och verkligheten i förtrycket han var en del av. Implikationerna av hans uppror är drastiskt vitaliserade i filmen – där Turner spelas av regissören och manusförfattaren Nate Parker – och det är en av de saker som gör filmen så fascinerande. Upproret tar plats under filmens sista tredjedel, och jag höll nästan på att skriva ”när våldet bryter ut så slår det blint”. Men naturligtvis så är detta ett våldsamt land till att börja med, och våldet är inte blint – även om han är vägledd av rättrådighet så är Nat Turner också en religiös krigare, med veto från gud; han dödar män, kvinnor och barn för att de är vita, och därmed fiender antingen symboliskt eller faktiskt, och för att gud gett honom gåvan att våga.
Jag behöver inte anstränga mig för att göra en pliktskyldig, modern europeisk koppling här – var Nat Turner en terrorist? – och lika pliktskyldiga liberala tänkare kommer att vifta med pekfingret efter att ha sett denna film (”alla liv spelar roll”, eller hur det blir), men de bör vara klara över faktumet att filmen ger fri lejd för de här tankarna. Filmen är romantisk, delvis, men aldrig i sin skildring av våld eller i sin gestaltning av Parker. Den är också saklig, delvis, men aldrig så att den utforskar några detaljerade intrigtrådar; den har inte på agendan, heller, att väva ihop någon tematisk eller ideologisk princip – vi tittar på ett skillingtryck, praktiskt taget, en filmisk ballad i klassisk mening, vacker med alla sina färgstarka illustrationer och djupt påverkad av halvmytologisk historiemylla. Men Parker försöker aldrig berätta för oss vad något betyder, eller om budskapet är mer än det vi själva bidrar med.
Detsamma gäller för skildringen av Nat Turner, ett porträtt av Parker som blir slående bland annat just för att Turner inte får någon explicit motivation i manuset; medan det går att säga att filmen följer en Braveheart-formula så får inte Turner någon död fru att använda som alibi; faktiskt så existerar hans tankar och idéer i hans huvud, vi får aldrig ta del av dem till fullo, och inte heller får vi se honom reagera på information eller exposition. När vi ser honom i en scen vet vi redan vad han fått höra, av någon annan, och vi förstår att han samlat sina tankar i ensamhet – detta gör att han förblir en privat person, en karismatisk ledare som vi kan antingen beundra på håll, eller frukta.
I slutändan får vi vad vi behöver – hans reaktioner på vad som händer runtomkring honom. Sanningen om dessa saker är enkla – förtryck leder till uppror, våld föder våld; det är inte en moralisk kliché utan en kommentar om mänskligt beteende. Om du hade sparkat Gandhi tillräckligt många gånger hade han sparkat tillbaka förr eller senare. Därför behöver vi inte veta vad, eller hur, Parker tänker. En och annan ledtråd kommer och går – som de inledande scenerna, där vi får se Parker som pojke, då hans far rymmer efter att ha dödat en vit man – vilket gör att vi kan undra om han är en slug strateg, en desperat krigare eller någon som faktiskt tror att han är på ett uppdrag av gud. Inte heller vet vi när han förändras, hur han förändras, exakt varför han förändras, eller om det ens är tal om en förändring i ordets rätta bemärkelse. Det är uppenbart vad han reagerar på, nämligen, och det är allt som spelar roll.
Dessa saker berättas för oss i filmens första delar, med påtaglig elegans och diskretion – vi behöver inte matas med plågsamma scener av tortyr; vi vet att detta är ett land av hat och våld och vi är nästan vana vid vidrigheter, efter ett 2010-tal som på olika sätt präglats av filmer som 12 Years a Slave och Django Unchained. Ändå får vi till slut, naturligtvis, ett par outhärdliga sekvenser, av samma orsak. Vi vaggas in i någon form av temporär halvtrygghet, när Turner jobbar på gården som tillhör den relativt gode markägaren Samuel Turner (Armie Hammer) och vi lär känna den vänliga miss Catherine (Katie Garfield) och den ondskefulla Raymond Cobb (Jackie Earle Haley) och stundtals tycks vi kunna vila oss i betryggande Borta med vinden-myter där slaveriet är ett relativt system med ”goda” och ”onda” slavägare (ni vet, ”som det finns goda och onda av allt”) och bara gradvis går det upp för oss att de vitas angelägenheter är helt ovidkommande; det är Nat, som alltid står vid sidan om, som hela tiden är den som utvecklas och förändras. Han är en vanlig slav i början av filmen, börjar efterhand läsa ur bibeln för sina anhängare, och vissa av herrefolket har anledning att haja till, nästan bli oroade… men det finns inte inom deras fantasiförmåga att kläcka idén att bli rädda för en slav. Det som händer i filmen händer Nat. Den som inte förstår att han bara har två val – vänta på att dö, eller slåss och dö – förstår inte filmen.
Turners uppror var kortvarigt, men sett i filmens historiska kontext var det en av de oundvikliga stegen mot upphävandet av slaveriet, vilket var ett system byggt på sådan frenetiskt hatisk energi att det är svårt att föreställa sig att det skulle kunna pågå hur länge som helst – Parker hade kunnat bredda sin film, och göra det till en film som på något större sätt kommenterar kriget i stort, och vad Parkers uppror hade för inflytande på omgivningen, men han väljer istället att göra filmen till lokal och nästan abstrakt närgången; det som händer i den här filmen händer Turner, och slavarna omkring honom; det händer i deras nutid, en desperat stund då det ligger nära till hands att tro att de kastar iväg sina liv och dör för ingenting. Den tanken är dock en illusion, för de har inga liv och därför dör de för något.
Här finner vi tabun som filmen bryter, tabun som fortfarande är öppna, kanske idag mer än någonsin. Ett sådant tabu är tanken att det finns något drömskt nobelt i att dö i strid, för en högre orsak, även om du själv inte skulle vara den som skulle känna dig nödgad att ställa upp. Ett annat är tanken att vita människor ärvt sina förfäders synd – ett faktum som ingen individualistisk retorik kan förändra, eftersom du inte är världen, du är bara i den. Den vite mannen är fortfarande rädd för att denna sanning ska hamras in i hans huvud, och filmer som The Birth of a Nation görs fortfarande för att korten är orättvist fördelade på en universell och vilt farlig skala. Det är lika mycket liv och död nu som det alltid varit – hundra år är ingenting, tvåhundra år är ingenting, och det förflutna är prolog.
The Birth of a Nation är ett vackert förverkligande av tesen att historia är nutid, och att alla mänskliga uttryck kan innehålla visdom, till och med våld. Filmen i sig är en våldshandling, på sätt och vis, och den bevisar att bra konst liksom ansvarsfull underhållning kan utgöra redskap för att läka frustrerade hjärtan, föra samman grupper människor för att få dem att höra vad som angår dem, eller bara slå ett järnrör i huvudet på de som faktiskt bara väntar på ett.
FREDRIK FYHR
PS.
The Birth of a Nation gjorde succé i Sundance år 2016 men blev därefter mycket omtalad – och till slut mer eller mindre dödad – av ett arton år gammalt våldtäktsfall som innefattade regissören, manusförfattaren och huvudrollsinnehavaren Nate Parker. Jag har inte nämnt det i recensionen eftersom jag anser att det inte har någon uppenbar koppling till filmens innehåll. Jag vill dock inte på något sätt signalera att jag förringar denna omständighet, och vad gäller frågan om att skilja på person och verk så har jag skrivit mer om det här.
THE BIRTH OF A NATION
Originaltitel; land: The Birth of a Nation; Kanada, USA.
Urpremiär: 25 januari 2016 (Sundance).
Svensk premiär: 14 november 2016 (SIFF), 28 april 2017 (begränsad), 11 september 2017 (VOD).
Speltid: 120 min. (2.00).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K, Redcode RAW 5K, DI 2K/DCP/2.39:1.
Huvudsakliga skådespelare: Nate Parker, Armie Hammer, Penelope Ann Miller, Jackie Earle Haley, Mark Boone Junior, Colman Domingo, Aunjanue Ellis, Dwight Henry, Aja Naomi King, Esther Scott, Roger Guenveur Smith, Gabrielle Union, Tony Espinosa, Jayson Warner Smith, Jason Stuart, Chiké Okonkwo, Katie Garfield, Kai Norris, Chris Greene, Kelvin Harrison Jr, Steve Coulter, Jeryl Prescott, Justin Randell Brooke, Dominic Bogart, Justin M. Smith, Allen Phoenix, Aiden Flowers, Dane Davenport, Ryan Mulkay, Danny Vinson, Tom Proctor, Dan Cox, Brad Schmidt.
Regi: Nate Parker.
Manus: Nate Parker.
Producent: Jason Michael Berman, Aaron L. Gilbert, Preston L. Holmes, Nate Parker, Kevin Turen.
Foto: Elliot Davis.
Klippning: Steven Rosenblum.
Musik: Henry Jackman.
Scenografi: Geoffrey Kirkland.
Kostym: Francine Jamison-Tanchuck.
Produktionsbolag: Bron Studios, Creative Wealth Media Finance, Follow Through Productions, Hit 55 Ventures, Infinity United Entertainment, Juniper Productions, Mandalay Pictures, Novofam Productions, Oster Media, Phantom Four, Point Made Films, Tiny Giant Entertainment.
Svensk distributör: Twentieth Century Fox Sweden (DCP, 2017).
Finans; kategorier: Diverse produktionsbolag i samarbete med mediebolag, institut, resursbolag o dyl (halvindie); drama, biopic, verklighetsbaserat; treaktstruktur med uppbyggnadskonflikt och historisk dieges.
Betyg och omdöme: Mycket bra film – gedigen, på flera sätt bildskön gestaltning av det verklighetsbaserade upproret, som ersätter (vad som hade kunnat vara) banal, generisk melodramatik med en intelligent, subtil och registrerande gestaltning som gör att händelserna utspelar sig oundvikligt och utan förklaringar; den täta visuella stilen och det effektiva stämningsbyggandet passar väl ihop med den skelettartade intrigen och konflikten, samt de sparsmakade dialogerna, och det slutgiltiga våldet får (på grund av dessa subtiliteter) diverse infallsvinklar och dynamiska innebörder.
Ett svar på ”The Birth of a Nation”