Åh, så sött. Och ack, ack så irriterande.
Your Name är en fin film som är irriterande bra när den är bra. Kanske ska man ta min kritik med en nypa salt – filmen blev en storsuccé i Japan och har i skrivande stund klättrat upp på plats 114 på IMDb:s lista över bästa filmer. Hade någon förklarat vad filmen handlar om, och vad som händer i den, så hade jag tyckt att det låtit fantastiskt. Men en film handlar förstås också om hur den är vad den är, och det är på den fronten som Your Name är rätt misslyckad.
Jag menar, vad är fint: Filmen handlar, inledningsvis, om en kille och en tjej som (genom sina drömmar) byter kropp med varandra. De vet inte varför det sker, eller vad det betyder, men en gång i veckan lever de varandras liv. Killen, Taki, är en Tokyo-bo som går i en modern skola, knegar på restaurang och är kär i tjejen på jobbet. Tjejen, Mitsuha, bor ute på landsbygden och längtar still storstaden, passande nog, även om hon har sin familj och sin tillhörighet i den lilla staden.
Så, stopp, bra, fint. Vet ni vad? Är inte det där en film? Blygsam, inte helt originell, men visst. Mitsuha får uppleva storstaden, och hjälpa Taki att vinna tjejens hjärta, fastän det verkar stå skrivet i stjärnorna att det är Taki och Mitusha som hör ihop. Jag har hört det sägas att filmen till och med utmanar det binära könssystemet – men det är en direkt lögn. Your Name har visserligen en rätt avväpnande inställning till kön, men könet är i allra högsta grad där, figurerna definierar sig själva och varandra som pojke och flicka och, mest avgörande, filmens huvudperson är pojken, hans problem är de centrala och han har också mer karaktärsmotivation än flickan som (av olika skäl) visar sig bli en biroll.
Men, ja, ni hör kanske att vi redan börjar segla ut på öppet hav. Filmen nöjer sig inte med att vara en en bodyswap-romcom i high school-miljö. Det hade varit att ge filmen ett mönster, en form, något att gå på. Istället tvingar filmen sig själv att handla om fler saker, och fler, och ytterligare saker, och fler. Mönster läggs på mönster, som läggs på ytterligare mönster. Regissören Makoto Shinkai skrev boken filmen är byggd på, och han faller för det klassiska problem som författare gör när de försöker skriva manus: De tror att de är författare också när de skriver manus. Det är de inte. De är filmskapare. Liksom en maratonlöpare i en simbassäng sysslar Shinkai med att skriva om sin bok till en film. Men det låter sig inte göras.
Det han gör, kanske omedvetet då, är att köra ihop flera mer eller mindre välkända premisser i en och samma mixer. De är stora och små, abstrakta och konkreta, lättviktiga och allvarliga – det blir en ”tänk om”-berättelse gånger tjugo, en fantasy-romantisk något-eller-annat där pojke byter kropp med flicka, vice versa. OK Men, vänta! Så har vi tidsresor också – vissa bjuder filmen på, andra upplever karaktärerna via spiritualistisk mumbo jumbo – och om vi undrar varför berättandet kryllar av medvetna hål, tämligen förvirrande luckor som får oss att undra vad och vem vi tittar på, när, hela tiden… ja då ska vi inte oroa oss för dessa luckor fylls kontinuerligt upp via flashbacks, som i sig också är förvirrande, och det är inte utan att man ställer sig ett par frågor i slutändan ändå – en sak är tid och verklighet, hur gör vi med dröm och verklighet? Släng in lite slumpmässiga katastrofer också, säg 500 döda människor, och så lite lattjo montage om tonårsproblem som ser ut som intron till ”Sailor Moon” (vilket skapar känslan av att filmen börjar om praktiskt taget hela tiden).
Att berättelsen är rörig, det är en sak. Men filmen är också rörigt berättad. Det är en sådan där film som praktiskt taget bara handlar om att den handlar om vad den handlar om, en krånglig film som hela tiden måste förklara vad som händer i den, och som just därför bara blir ännu krångligare, och inte direkt mer övertygande i grunden – vissa ogillade förra årets hit Arrival för liknande orsaker, men om Arrival aldrig var ett mästerverk så är det åtminstone ett mästerverk i jämförelse. När Your Name var klar tvingades jag reda ut alla trådar för mig själv, och när jag var klar insåg jag att flera av dem inte behövdes, och att filmen hade varit så oerhört mycket bättre om den var gjord med en mer enhetlig ton, klippt i en mer kronologisk ordning, berättad mer än förklarad. Filmen börjar som en high school-komedi – med ett soundtrack från ett gäng Fall Out Boy-wannabes kallade Radwimps – men den svävar ut i sådan gränslöshet, en spektrum mellan tid och rum, att det nästan är oförskämt av Shinkai att vara så klumpig i skiftena. Your Name är inte bara ojämn utan ödesdigert ojämn.
Ödesdigert, för det bra är bra. Karaktärerna är välgjorda, kunde jag notera när jag inte var upptagen med att försöka förstå vad de höll på med (eller när, eller var). Idén med filmen är spännande, kunde jag notera medan jag samtidigt insåg att filmen var för om sig och kring sig, helt i onödan, för att den ska kännas så kosmiskt självklar eller bara gripande. Det hade varit romantiskt om det inte förklarades ihjäl, och det hade varit lättare att ta till sig om det inte behövde förklaras ihjäl. Bäst är filmen i de stunder när folk inte säger någonting alls, och den påkostade animationen kastar färger i ansiktet på oss. Då och då, vid små stunder, lyckas filmen andas och vi får äntligen möjligheter att känna in vad som pågår, leta oss fram i vad som borde vara en mystisk film, inte en konstlöst avslöjad.
Slentrianmässigt har Shinkai jämförts med Hayao Miyazaki – en hutlös jämförelse. Miyazaki är en mästare på att sätta toner, och kan konsten att berätta en berättelse på film. Shinkai använder relativt beprövade feel good-koncept, och rätt etablerad japansk fantasy-anime – jämför med Mamoru Hosodas The Girl Who Leapt Thrugh Time (2006) eller Shinkais egna, bättre, film 5 Centimeters Per Second (2007) – inklusive japansk atomskräck och estetiken från kommersiella tonårssåpor. Det är snarare väldigt klumpigt, även om det som sagt finns fina stunder att leta sig fram till där i bråtet. Men jag hade tyckt om Your Name mer om det helt enkelt var en bättre film.
FREDRIK FYHR
YOUR NAME
Originaltitel; land: Kimi no na wa; Japan.
Urpremiär: 3 juli 2016 (Anime Expo, USA.
Svensk premiär: 20 november 2016 (SIFF), 12 april 2017.
Speltid: 106 min. (1.46).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: digital (anime), DI 2K/35mm, DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare (röster): Ryûnosuke Kamiki, Mone Kamishiraishi, Ryô Narita, Aoi Yuki, Nobunaga Shimazaki, Kaito Ishikawa, Kanon Tani, Masaki Terasoma, Sayaka Ohara, Kazuhiko Inoue, Chafûrin, Kana Hanazawa.
Regi: Makoto Shinkai.
Manus: Makoto Shinkai, efter hans bok.
Producent: Kôichirô Itô, Noritaka Kawaguchi, Genki Kawamura, Katsuhiro Takei.
Foto: Makoto Shinkai.
Klippning: Makoto Shinkai.
Musik: Radwimps.
Produktionsbolag: Toho, Amuse, CoMix Wave Films, Kadokawa, LHE, Vogue Ting, The Answer Studio, East Japan Marketing & Communications Inc.
Svensk distributör: SF.
Finans; kategorier: Privat produktionsbolag i samarbete med storföretag, ytterligare filmbolag, mediekoncerner och ytterligare medie- och nöjesföretag; anime, romantik, science fiction, fantasy, tidsresor, tänk om.
Betyg och omdöme: Över medel – ambitiös och visuellt attraktiv korsning av fantasy, tonårssåpa, science fiction, som komplicerar en romantisk high concept-pitch med ett abstrakt resande i tid och rum; manuset saknar dock en optimal teknik för en sådan avancerad idé, och mycket i berättandet blir därför imperfekt, ojämnt, klumpigt och halvdant. Rent sensoriskt är filmen dock fin att se på, och i små eller stora stunder kan den vara berörande.
Ett svar på ”Your Name.”