Regi: Ulf Malmros
Thor och Oden är två hårdrockare i Värmland som är beroende av sin mamma Gunilla som är präst. När företagaren PG flyttar in i bygden förlorar dom jobbet och därefter blir de kära i samma tjej. Mamma Gunilla gör sitt bästa för att inte fortsätta curla dom, medan PG terroriserar dom av oklar anledning.
Ulf Malmros har gjort många bra och roliga filmer men Mammas pojkar är inte en av dem. Det är en sån där film som aldrig förklarar vad den är ute efter och där man ständigt undrar vad poängen är med det man ser. Det omdömet kan förstås vara ypperligt om man talar om en film gjord av Tarkovskij eller så, men en komedi om två hårdrockare i Värmland borde inte innebära några problem. Framför allt inte om man tänker på att just Ulf Malmros faktiskt bevisat tidigare att det är just en sådan komedi han behärskar: Tjenare kungen, om punkarkids på 80-talet, var en film vars brister inte kändes så viktiga eftersom den helt enkelt var rolig.
Det finns ett enkelt ord att använda när en sådan komedi inte är rolig: Fail. Jag hittar ingen enklare sammanfattning för Mammas pojkar: En film som har skämt som inte fungerar, eftersom intrigen inte fungerar, eftersom karaktärerna inte fungerar, eftersom skämten inte fungerar. Man kan kalla det den misslyckade komedins onda cirkel – den ser alltid likadan ut.
Filmens problem kan förklaras genom en redogörelse för dess innehåll. Vi kan börja med det mest grundläggande problemet: Karaktärerna, i synnerhet de två huvudpersonerna, är inte definierade eller utvecklade och de har inget tydligt mål. Det gör att filmen inte har någon inneboende logik – Man börjar fråga: Vad är roligt här och varför? Hur har Thor och Oden (eller Lennart och Mats som de heter egentligen) kommit att bli hårdrockare och varför anser de att denna livsstil är bättre än att ”ta del i samhället”? Och ska man skratta åt deras subkultur eller ska man respektera deras säregenhet? Ett av de stående skämten är att de a) inte förstår något om hur samhället fungerar och att b) de är helt beroende av sin mamma Gunilla (Lotta Helje) som verkar ha curlat dem hela livet. Men det stående skämtet faller rätt ofta eftersom a) de förstår visst hur samhället fungerar, har bra betyg i skolan och refererar ofta till hur samhället är strukturerat (om än på sina egna sätt) och b) de är bara morsgrisar när det kan leda till en komisk situation – lika ofta är de uppenbarligen självständiga och kan sköta sina liv själva. Återigen, på sina egna sätt. I en av de typiskt obegripliga scenerna försöker de sjukskriva sig fastän de sagt upp sig från jobb. Om de nu inte förstår att man inte kan sjukskriva sig från ett jobb man sagt upp sig ifrån, hur tog de sig ens till läkaren?
Mamma Gunilla är i sin tur präst. Hon tror på Gud, alltså, och håller gudstjänster som få personer kommer till. Ska man tycka det är kul att hon är kristen? Eller är det samma sak där, att alla får vara som de vill? Lotta Helje är en fantastisk skådespelare och hon gör verkligen att man tror på att den här karaktären är på riktigt – men tyvärr innebär det också att hon genomgår mycket pärs och lidelse och man tycker alltid synd om henne. Och det kanske är okej – det framgår inte i filmen.
Komedins ”skurk” heter PG och spelas av Kjell Bergqvist. PG är den nya ägaren för ett outlet och har tydligen mycket pengar och anser förstås att Thor och Oden är oduglingar. Jag tror han tycker det i alla fall. Han är rätt low-key för att vara en Kjelle-karaktär och lika ofta som han straffar huvudpersonerna – bland annat genom att han stänger av deras vatten och el (vilket han gör via sin mobiltelefon och aldrig förklarade ”vänner på höga positioner”) – verkar det som att han bär på någon slags inre själlöshet som man, väl, kanske, antar jag, ska tycka synd om honom för.
Är han en skurk eller är han det inte? Är Thor och Oden patetiska eller charmiga? Vad är poängen med att de inte passar in i samhället – eller ”det nya hårda Sverige”, som det refereras till ibland men inte alltid. Filmen är som ett experiment där man som åskådare är råttan i labyrinten – Malmros frestar med ostar men när man följer efter blir det alltid en stöt. Man kan bli tokig för mindre.
Intrigen fungerar lika dåligt som karaktärerna. Både Thor och Oden blir nästan omedelbart kära i Jenny (Mia Skäringer). Först säger de att de inte är intresserade av kvinnor (på grund av hårdrocksheder) och man tror att de förmodligen levt sina liv i celibat i 35 år. Men nu är de hux flux intresserade av Jenny som om de aldrig sett en kvinna förut.
Jenny, i sin tur, är en skolfröken som ska vara en ”präktig” tjej med ambitionen att göra mer farliga saker i sitt liv (som att inte bädda sängen). Men Mia Skäringer har alldeles för mycket attityd för att man någonsin ska tro att hon ska symbolisera det ”normala” som hårdrockare inte går ihop med.
Ju längre intrigen pågår desto mer orimlig blir den. Eftersom Jenny måste bli ihop med en av killarna måste den andra få en tjej också – På något sätt fixar mamma Gunilla en dejt åt honom i form av en norsk dödsmördargoth-tjej vid namn Evil Bitch (spelad av en oigenkännbar Tuva Novotny) som är med i några scener för att manuset ska kunna ha en intrig kvar. Hon har några roliga repliker (”Varför finns det svenskar?”) men vid det laget börjar manuset kännas som huset i Drömkåken. Redo att falla till grunden via komisk desperation.
Men inte nog med att filmen inte fungerar, bristen på bra karaktärer gör att man inte har någon att sympatisera med. Även om man kan ignorera att ingenting i filmen hänger ihop, och att alla karaktärer beter sig beroende på vad som måste hända i filmen, så sitter man ändå fast med karaktärer man helt enkelt stör sig på. När Thor i ilska sparkar sönder PG:s brevlåda tycker man bara han är jobbig – men lika jobbig är PG för att ha förtjänat det.
Slutet innefattar en scen som föreslår att något mot förmodan faktiskt har hänt med karaktärerna. Men egentligen har filmen bara pågått utan att någon synbar utveckling skett alls, ungefär som om Malmros tonar ut filmen istället för att sätta punkt (eftersom han inte kan annat). Det blir ett öppet slut i brist på bättre. Kanske kan Thor och Oden vara självständiga och kanske kan mamma Gunilla få vara i fred. Kanske inte. Kanske PG får en chans att leva ett mer harmoniskt liv och bli en bättre människa. Kanske inte. Om han nu hade sådana problem. Vem vet. I slutändan är Mammas pojkar en film där man känner att alla karaktärer förtjänar alla motgångar de fått. Man vet inte om det ska vara roligt eller inte, man vet bara att man inte haft kul.
Ett svar på ”Mammas pojkar”