Det känns som att indieskräckfilmen nuförtiden växt sig så pass poppis att den snart kan rivalisera med TV-serier och dokumentärer om att vara median-Netflix-bingwatcharens favoritföda. Jag säger det, som höres, med reserverad entusiasm. Genrer är kul, men begränsande, och när mycket görs av en vara blir den lika lätt-tittad som ointressant.
Dessutom har jag vanligen problem med episodfilmer – en subgenre som växer parallellt med den nygamla skräckfilmen, eftersom episodfilmer ju mer ofta än sällan är just skräckfilmer.
Mitt problem med dem har med enkel formalism att göra – en film är en film, den kan bara inte vara fyra eller fem. En film är svår nog att göra för en filmskapare, och om fler ska göra flera så är förstås chanserna för en ojämn film, eller en som är mer dålig än bra. Jag har aldrig sett en enda episodfilm som varit helt och hållet bra. Alla har varit dåliga någonstans. Jag vet att det är smällar man får ta, men ändå… jag gillar inte ”Gott & Blandat”.
Förmodligen skulle jag därför inte ens recensera Southbound – som är både en skräckfilm som episodfilm – om det inte nu var så att den löser just precis det här problemet. Det är en episodfilm, ja, men det är en av få som fungerar på ett formmässigt plan, som en enhet. Det är faktiskt en film, och jag gillar hur den lyckas vara just den filmen.
Gimmicken, för det finns ju gärna en gimmick: Vi är på en mysko landsväg ute i det amerikanska ingenstanset, mer specifikt söderns voodoo-ockulta Americana-landskap där radiopratare på nattprogram är de enda sällskapen för de olycksaliga nattvandrarna som lyser upp de gula vägstrecken med ljuset från sina pickup-trucks.
Det är verkligen, för att parafrasera David Lynch, en ”förlorad” motorväg, för de som far här far illa. Till att börja med har vi två män, smutsiga och blodiga, som kör nerför vägen till synes flyendes ett brott som kanske eller kanske inte gått vägen; de tycks förföljda av vålnader inte olika dementorerna i Harry Potter-filmerna, och macken de stannar vid har en tendens att dyka upp igen. Okej att alla ställen ute på vägarna ser likadana ut, men här är det något riktigt fel i görningen.
Ni kan säkert höra ”Twilight Zone”-musiken; nini-nini, nini-nini.
Ytterst lite följer i form av originalitet eller överraskningar, men det går att beundra hur filmen är gjord. Istället för att kortfilmerna följer varandra som i en orelaterad serie så får vi känslan av att de pågår samtidigt, eller tätt efter varandra, eller att den ena tagit vid just där den andra slutat.
Tre partytjejer på väg till en festival får punka och måste stanna hos ett gammalt par; snälla och gammaldags – det ska visa sig väldigt gammaldags – och inte sena på att bjuda på en stek som ser ut som något högst oaptitligt. Sett Rosemary’s Baby?
Så har vi den där kärnfamiljen som blir attackerad av maskerade män – sett någon skräckfilm av ”home invasion”-typ förut? Vi får se mindre av den episoden, hursomhelst, men det är inte utan anledning. Här finns en mystik intakt, och vi behöver inte veta vad som hänt mellan dessa människor för att förstå att våld föder våld.
Episoden som bäst står på egna ben handlar om en ensam bilist som kör på en ung kvinna och måste ta henne till närmaste sjukhus – som visar sig vara spöklikt avlägset, i en lika spöklikt tom stad; han har ringt akuten och har operatören i luren, och det är också ett samtal som blir mer och mer mystiskt, även om mannen i sitt kaotiska tillstånd inte märker det på en gång.
Filmen väver en röd tematisk tråd som handlar om skuld – om att ta på sig skuld för något som inte är ens fel, om att inte vilja ta ansvar när man kan hjälpa, om att vara skyldig till någon annans missöde, och naturligtvis saker som hämnd och religiös galenskap. Hade den tråden varit lite starkare, lite mer (blod)röd så att säga, hade Southbound varit sevärd även för de som inte letar efter att bocka av varenda ny skräckfilm som ploppar upp ur havet av dussintitlar.
Nu är filmen inte riktigt så minnesvärd för att kunna rekommendera helhjärtat – det helt enkelt för mycket av samma gamla skräck-schmäck, koncept vi sett riggats upp förut och klichéer som (oavsett vad vissa genrehundar anser) inte tjänar på att upprepas och upprepas i film efter film.
Men om den inte är riktigt så minnesvärd så är den samtidigt inte helt förglömlig. Anledningen är just det som många antologifans kanske stör sig på – att episoderna är försvinnande korta, som halvfärdiga filmer, aldrig avslutade narrativer; de är det av en anledning, nämligen. Berättelserna går in och ut ur varandra, de lägger sig i varandras angelägenheter, avbryter varandra och tar över – det ger inte bara känslan enhetlighet och flyt, det skapar också ibland känslan av en feberdröm, som om filmen drivs av ett eget undermedvetande som inte kan låta bli att vända på pannkakan och börja handla om något helt annat när det känner för det.
Det fungerar allra bäst i slutet, som knyter ihop säcken med en twist som faktiskt kryddar det där skuldtemat genom att leka med vår tendens att sympatisera med vem vi än ser i bild först, med föreställningen att alla är oskyldiga tills motsatsen bevisas. Det skapar inte mirakulöst en fullpoängare, för Southbound är i grunden cinematiskt skräck-snacks att äta upp och sedan glömma bort, men det är bättre sent än aldrig.
FREDRIK FYHR
SOUTHBOUND
Originaltitel; land: Southbound; USA .
Urpremiär: 18 september 2015 (TIFF).
Svensk premiär: 6 februari 2017 (DVD/VOD).
Speltid: 89 min. (1.29).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: diverse (?), DI/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Chad Villella, Matt Bettinelli-Olpin, Kristina Pesic, Fabianne Therese, Nathalie Love, Hannah Marks, Dana Gould, Anessa Ramsey, Susan Burke, Davey Johnson, Mather Zickel, Karla Droege, Zoe Cooper, Justin Welborn, David Yow, Tipper Newton, Matt Peters, Maria Olsen, Tyler Tuione, Kate Beahan, Gerald Downey, Hassie Harrison, Tallulah Mounce, Courtney Bandeko, Max Folkman, Nick Folkman, Karina Fontes, Roxanne Benjamin, Damion Stephens, Larry Fessenden.
Regi: Roxanne Benjamin, David Bruckner, Patrick Horvath, Radio Silence.
Manus: Roxanne Benjamin, Matt Bettinelli-Olpin, David Bruckner, Susan Burke, Dallas Richard Hallam, Patrick Horvath.
Producent: Roxanne Benjamin, Chris Harding, Brad Miska, Greg Newman, Radio Silence.
Foto: Tarin Anderson, Tyler Gillett, Alexandre Naufel, Andrew Shulkind.
Klippning: Matt Bettinelli-Olpin, David Bruckner, Jason Eisener, Tyler Gillett, Patrick Horvath.
Musik: The Gifted
Scenografi: Jennifer Moller.
Kostym: Dominique Dawson.
Produktionsbolag: Willowbrook Regent Films.
Svensk distributör: Njuta Films.
Finans; genre: Mindre filmbolag; skräck, antologi/episodfilm, high concept.
Betyg och omdöme: Över medel – typiska skräckberättelser sammanvävda med ett godtyckligt budskap om skuld; tekniskt sett snygg dock, med ovanligt enhetlig stil, klippning och finurlig formell helhet.