”Men… men… men.. Jar Jar Binks då?!”
Man kan väl inte gilla Jar Jar Binks? Är det inte ”konsensus” att Jar Jar är… tja, behöver han ens förklaras? Räcker det inte med att säga ”Jar Jar Binks”? Har man inte då automatiskt avfärdat hela prequel-trilogin, fördömt tanken på eventuella kvalitéer hos belackaren George Lucas, konstaterat att allt som har med filmerna att göra är usel dynga? Allt, praktiskt nog, utan att behöva presentera en unik åsikt.
Myten om konsensus är enkel att tro på, eftersom det tillåter en att stänga av det kritiska omdömet och placera ens åsikt på en bekväm plats utan att gå in och mecka med den för mycket: ”Det är inte jag som säger det, det bara är så, titta på vad alla de andra sagt!” – och ju större trycket från detta verkliga fantomhot blir, desto svårare blir det att harkla sig, ställa sig rakryggad och säga: JA, JAG HAR ALLTID GILLAT JAR JAR BINKS.
Ja men det är så. Jag förstår att det för många ungefär låter som ”Jag har alltid gillat att äta hundbajs” men ni får helt enkelt tro mig. När jag såg Episod I första gången så var jag tretton år och jag hade ingenting ont att säga om Jar Jar Binks – jag kunde tydligt identifiera att han var riktad åt barn som var yngre än mig, men det var OK. Till den mån jag brydde mig om honom tyckte jag till och med att han var lite cool, på sitt eget klantiga sätt. Han kändes som en verklig figur, en som kunde stå för alla gånger han fallit och en vars dolda talanger och betydelser kom med en vag känsla av déja vù (detta eftersom Jar Jar förstås också är en djupt arketypisk figur – i det här fallet dumlingen, den värdelösa dåren som visar sig vara värdefull i det långa loppet). Hade han varit en själlös, generisk, färgglad barnprogramsledarfigur á la Telletubbies, eller någon berättande narr tagen från Disneylångfilmerna, hade det känts riktigt malplacerat och värdelöst.
Men Jar Jar var trovärdig. Inte bara som en unik karaktär med en egen personlighet utan som gungan, som en organisk del av den här Star Wars-världen och (kanske mest imponerande) som häpnadsväckande CGI-skapelse, inte mer fejk än en docka men med fler möjligheter. Inte minst var Jar Jar en seger för teknokraten Lucas, som vill använda digital teknik för att skapa figurer – och figurer intresserar honom mer än skådespelare. Vem behöver dem i en perfekt digital värld? (Det är något av ett sidospår, men det går att finna en liknande miss i kritiken mot CGI-effekterna i Rogue One, där man ju behövt digitalt återskapa figurerna Tarkin och Leia, inte Peter Cushing och ”Carrie Fisher anno 1977”).
Bara för att bevisa att jag nu inte är en förblindad fanboy så ska jag vända på steken och lista de saker i Episod I som jag faktiskt stör mig på, de frågetecken som är alltför stora även för Lucas’ obskyra tematik, och mitt problem med Jar Jar. Typ.
För länge sedan
Men först ska vi gå in på en sak som jag inte fått tillfälle att gå in på djupare än (och som Jar Jar är en nyckel till): De saker som är rent personliga för George Lucas i Episod I, den djupa känslan av nostalgi som filmen bär, och sättet den på så många sätt är knutet till begreppet ursprung.
George Lucas har redan från början varit intresserad av psykoterapi, så det går att utgå ifrån att skapandet av Episod I på många sätt också inneburit en psykodynamisk resa för honom. En Mark Twainsk instinkt verkar ha varit att göra denna ”början”, denna ”episod ett”, till en nostalgisk berättelse om barndom och dåtid, den svidande korta era då ett barn är ett barn med sin barndomsvärld intakt och alla dess figurer och miljöer, och hela det skyddsfält som håller barnet utanför vuxenvärlden.
Som jag tidigare nämnt så introducerar Lucas ”barnet” som arketyp, vilket också betyder att han är intresserad av barnet som koncept. Till många fans förtret så ville inte Lucas göra en mörk, cool actionrulle i rymden, typ som en Star Wars-version av The Dark Knight (2008), men de som automatiskt anklagat Lucas för att ha gjort Anakin till en nioårig pojke för att tjäna pengar på en målgrupp har, enkelt uttryckt, ingen koll. Anakin måste börja som otvivelaktigt god, för det är vad berättelsen Star Wars till att börja med handlar om (”It can’t just be ’well he was bad to begin with’” som Lucas uttryckt det).
Men jag tror nog också att det finns en annan, mer implicit och personlig, anledning: Lucas var en ung man när han gjorde originaltrilogin, han hade inga barn och var förmodligen upptagen med sitt känsloliv, dessutom har han själv sagt att han (liksom många i hans generation) hade stora konflikter med sina föräldrar, i synnerhet sin far som inte förstod hans vilja att bli experimentell filmskapare – han gav sin huvudperson sitt eget namn, Luke (som, om man jämför biblar, är samma namn som Lukas), en person som också kämpade med gott och ont, en person som också gäckades av en Ond Fader, och även om anti-auteurister sitter och ryser nu så tycker jag att det är svårt att inte se filmskapandet som någon form av terapi.
Dessutom: Lucas eget privatliv hade en uppgång- och fall-struktur under arbetet på originaltrilogin. Efter Episod VI var han i skilsmässa, och därefter fick han uppfostra sin dotter på egen hand (en av de explicita orsakerna till att han slutade regissera filmer). När han så, efter ett decennium, återvände till Star Wars så tror jag att Episod I blev en nostalgisk film, på väldigt dynamiska plan.
Som Truffaut uttryckte saken: Ett verk är inte bättre än att det uttrycker mannen som skapat det. Och Lucas var nu en äldre man, med erfarenhet av såväl faderskap som barndom, av att ha växt upp och av att se sina egna barn växa upp; med nostalgi, och kanske en del patriarkal sentimentalitet, gjorde han istället en film om ett barn och en mor.
Anakin är trots sina talanger och förmågor fundamentalt ensam, och passar inte in någonstans, och därmed lär han också vara en vision av George Lucas som barn, på samma sätt som Luke/Lucas var visionen av honom som ung. Samtidigt finns något mer definitivt över den faderlösa urfadern Anakin; med alla pseudokristna förtecken utstrålar han något profetiskt (såklart) och han kan sägas utgöra en symbol för det tidlösa i allas barndom.
Här blir visionen av Tatooine nästan besläktad med det vykortsvackra Norman Rockwell-USA där Lucas själv växte upp, idén om en förlorad helig barndom och en svunnen tid. Enligt biografiskrivaren Brian Jay Jones så var alltid Lucas fascinerad av idén om vad hans egen barndom skulle kunna ha varit, i ett Rockwellskt ideal-Americana, mer än vad det i själva verket var. Rockwell var tidigt en av Lucas största idoler, och liksom han målar Lucas enhetligt och på gränsen till naivistiskt – en stor bild per stor idé, reproducerad så enkelt och tydligt som möjligt.
På samma sätt är Anakin en symbol för barnet, snarare än för Lucas. Han heter trots allt inte ”Gor” eller ”Gerlas” eller någon annan variant av ”George Lucas”. Där Luke rimmade med Lucas, så rimmar Anakin med ”a kin” (”en släkting”) eller förstås ”an akin” (en liknande). Lucas barn var i tonåren vid laget produktionen av Episod I gjordes, redo att lämna hemmet och skiljas från sin far, och Anakin fungerar lika mycket som symbol för dem skulle jag tro. Även om Lucas är notoriskt blyg, och ogärna pratar om de personliga känslor han har involverade i en berättelse (trots att han borde, eftersom det kanske skulle få vissa belackare att bli mer empatiska), så tror jag att Episod I lika mycket handlar om att George Lucas försöker släppa taget om sina egna barn, och kanske sin egen ungdom.
Inte minst gäller detta Tatooine, som var Lucas symbol för hemstaden Modesto i originaltrilogin och som blir ursprungsplaneten i prequelfilmerna också. Rent psykologiskt verkar Lucas koppla sin ungdom till maskiner och fordon, rastlöst mekande, att ”fixing things”, vare sig det är hyperdriftsgeneratorer eller gamla Star Wars-filmer som behöver nya effekter och ”specialversion”-behandling. Episod IV ger oss visserligen bara informationen att Luke gillar att ”plocka upp kraftkonverterare vid toshi-stationen” och ”skjuta wampa-råttor med sin T-14”, men Lucas har alltid varit motorentusiast, och stämningen kring Luke i Episod IV är inte långt ifrån Sista natten med gänget (1973), Lucas redan då nostalgiska, halvt självbiografiska vision av ynglingar på gränsen till vuxenlivet, cruisandes i vad om inte stora amerikanare.
Lucas får naturligtvis mer utrymme för det här i Episod I, där han kan ge visionen av Tatooine vad den alltid behövt: En stor jäkla motorsportsextravaganza. Men det är inte bara de tre podrace-varven i sig som utgör hela denna motorsportsvurm, det är hela världen omkring det – de bortklippta sekvenserna kring starten, inklusive de olika förarna, är minutiösa, och även processen att skrota runt med sina maskiner innan tävlingen har en romantisk, vagt ritualistisk koppling hos Lucas.
Lucas deltar gärna i Toyota Pros Celebrity Race (2007)
Ta scenen där Anakin testar sin pod – ”It’s working! It’s working!”, en annan magisk replik eftersom den är en ut- och in vänd-version av ”It’s alive! It’s alive” från Frankenstein, monstret som Anakin ska bli.
I ett oväntat vemodigt ögonblick på kommentatorspåret nämner Lucas att scenen var inspirerad av en man han kände som ung i den lilla hemstaden Modesto i Kalifornien:
Hela stämningen bara i den här scenen kommer därifrån. Han stod där och meckade med sin bil, varje dag. Han körde den aldrig. Det var som att inte visste vad han skulle ha den till. Men varje dag gick han ut och pysslade lite med den. Jag såg honom inte göra något annat under hela min tid där, vilket var åtminstone 20 år.
Denna nostalgi kan nog också rent filmhistoriskt kopplas till Anakins arkaiskt oskuldsfulla uppenbarelse i filmen – Jake Lloyds mycket orättvist utskällda framträdande går helt i linje med barnskådespelare i gamla Lassie-filmer; det enda som saknas är att han ska gå runt och säga saker som ”Golly!” och ”Gee whiz!”
Vilket för oss tillbaka till Jar Jar, som är ”dumlingen” i jungiansk mening men som såväl filmhistoriskt som psykologiskt fungerar som en låtsasvän, en snuttefilt, en Plåtman, Fågelskrämma eller fegt lejon. Psykologiskt kallar man det för ett trygghetsobjekt, som barn tyr sig till som moderssubstitut i tidiga år mellan tidig och mer autonom barndom. Jar Jar är inte där som ett trygghetsobjekt åt just Anakin (en av Anakins problem är att han inte har något sådant trygghetsobjekt) men eftersom filmen representerar barndomen representerar Jar Jar den clownaktiga, oförklarliga magi-figur som finns i sagor som ”Alice i Underlandet”. Hans syfte är att roa de yngsta i publiken, ja, men också att hålla dem i handen i en stor och obegriplig värld; det finns en bitterljuv aspekt av Jar Jar, eftersom han bara finns denna korta stund i Episod I, som utgör både det hastiga anslaget till den stora berättelsen och en symbol för den korta tid som är ens barndom.
Så naturligtvis är Jar Jar en barnslig figur – han är en figur i en filmserie som älskas av barn (som sedan växer upp) och framför allt del i en film som på många sätt handlar om just barndom. Han försvinner fort, liksom barndomen, och jag är ibland frestad att tro att hatet han fått utstå i grunden kommer från en vrede som går ut på att barndomen är förlorad, att en vuxen människa aldrig kommer se på Star Wars på samma sätt som ett barn, och att här kastar Lucas det i ansiktet på oss: En narr för barn, som skrattar högt åt de infantila pajaskonsterna (lånade från Buster Keaton, förvisso). Du sökte en mentor som skulle växa upp med dig, men du tvingas inse att sagoberättaren Lucas berättar för barn och åter barn – barnet du en gång var, barnen som komma skall.
Eller, som Lucas sa när det begav sig: ”I’m sorry if they don’t like it. They should go back and see The Matrix or something.”
FREDRIK FYHR
Detta är en av nio texter om Episod I.
4 svar på ”Du och jag, Jar Jar”