Förbjuden värld (1956) 
Världsrymden anfaller (1956) 
De stora kärnfrågorna för de amerikanska republikanerna rör säkerhet. Det är inte svårt att få tanken att det beror på att de, för att citera den progressiva opinionsbildaren Cenk Uygur, är så rädda för allt. Det behöver inte ens finnas något där. Det är där ändå. Hotet är allrådande, osynligt.
Det är en rädslokultur, och något fruktansvärt. När man inte längre vågar tanken att saker kan förnyas – både vad gäller teknologi och vad gäller hur vi lever våra liv, och hur vi ser på varandra, människa till människa – då utvecklas ett överkänsligt nervsystem. Till slut är nästan vad som helst skräckinjagande och värdig en reflexmässig attack. Någonstans uppstår den förvirrade tanken att ”något” gått förlorat, att det finns ett ”ett” vi kan ”gå tillbaka” till. Världen omkring oss bekräftar oavbrutet, liksom den alltid gjort, att något sådant inte finns. Därför blir den rädda till slut rädd för att gå utanför dörren.
Och det här är inget nytt. Det går tillbaka ett tag.
Jag hade planerat att skriva en text om science-fiction här. Förbjuden värld och Världsrymden anfaller, två filmer som gjordes för sextio år sedan och visade vilket inflytelserikt år 1956 var för genren – den första långfilmen av George Orwells ”1984” gjordes även detta år, men den övertydliga melodramatiken i den filmen saknar helt de djup som dessa två filmer, till viss del omedvetet, bär på.
Men förmodligen skulle nog detta ha blivit en text som mest handlade om filmerna i sig, och kanske mindre om deras politiska kontext – de psykologiska förnekelserna, de underliggande sexuella drifterna, parallellerna till post-traumatisk stress, Koreakriget och, framför allt, den paranoida hetsjakten på kommunister.
Men så gick Donald Trump och vann presidentvalet, och de där sakerna överskuggade allt. Inte för att det känns mindre som science fiction, men ändå. I Världsrymden anfaller är fienden ett osynligt hot, en utomjordisk invasion som pågår utan att vi ser den – människor kopieras av ”pod people”, för att ingå i en utomjordisk konspiration; en tydlig, och berömd, anti-kommunistisk metafor, ja, men också en skildring av en verklighet som inte går att lita på, en skräck inför självaste vardagen: Granntanten som vinkar glatt medan hon vattnar blommorna, kanske du borde skjuta henne i huvudet?
I Förbjuden värld är fienden bokstavligt talat osynlig. Våra hjältar, besättningen på rymdskeppet C-57D, har landat på en okänd planet. Vi befinner oss på 2200-talet och efter att vi landat på månen, ”i slutet av 2000-talet”, har människan har börjat utforska och kolonisera andra världar. Tekniken har nu utvecklat sig bortom våra förstånd – vi har rest ut i det okända, en symbolisk plats som består av skräcken för ett gudlöst universum, och en meningslös existens, och den kalla svarta döden; där har vi med hjältarna landat på den ”förbjudna” planeten där ett osynligt hot väntar, liksom oundvikligt, för att äta upp oss som ett slutgiltigt mysterium.
Till det yttre ser inte Förbjuden värld ut som en unik film. Visst, det var en hyggligt påkostad produktion av MGM, det flådigaste filmbolaget (det här var på den tiden när filmbolag fortfarande hade olika nischar) som skulle göra en ”lyxigare” science-fiction-film, ungefär som de gjort den ”lyxigare” musikalen med Gene Kelly-klassikerna An American in Paris och Singin’ in the Rain. Härligheten gjordes i CinemaScope med första klassens specialeffekter. Det var inte en film att leka med när det begav sig. State of the art.
Idag ser Förbjuden värld förstås ut som en maskerad, med folk i matchande sopgubbekläder som står i statiska kulissmiljöer fulla av blinkande lampor – men under den glättiga ytan är filmen ändå betydligt mer speciell än medelfilmen av det här slaget från den här tiden. Ju längre den pågår, desto mer mystisk blir den, och det är fortfarande rätt få sci-fi-filmer på den här budgeten som kan skryta med en story som är en variant på Shakespeares ”Stormen”, med tematik om incestuös freudianism.
Mer iögonfallande är influenserna. Fartyget C-57D är, som namnet avslöjar, ett tämligen serietidningsartat fartyg, och rymdutforskningen som besättningen sysslar med är praktiskt taget identisk till den som senare skulle tas över, och bli synonym, med ”Star Trek”. Vem som helst som ser filmen kan se en myriad av detaljer som dyker upp i alla Star Wars-filmer (som George Lucas gjorde) såväl som i alla Alien- och till och med Alien vs. Predator-filmer. Det är möjligt att ”vem som helst” också kopplar Robby the Robot, den Jetsons-liknande roboten som blev en popkulturell ikon när det begav sig. Ungefär proto-versionen av R2-D2 och C-3PO. I korthet: Förbjuden värld kan, med viss modifikation, ses som alla seriösa sci fi-filmers stamfader.
Leslie Nielsen har huvudrollen som C-57D:s kommandör Adams. Nielsen var verkligen en lysande skådespelare – han är lika oironisk och allvarlig i rollen som han skulle vara i alla spoof-komedier han senare skulle bli känd för, men man kan se här hur han i de filmerna (trots vad som ser ut att vara ett komplett pokerface) bär på en slags spänd energi, som om han när som helst ska explodera. I Förbjuden värld är hans framträdande mer naturalistiskt och flytande – främst kan han varje replik, och framför den med yttersta närvaro oavsett hur dum den är (”8,000 miles of klystron relays… Your mind refuses to face the conclusion!”) men det finns ändå drag av (vad som skulle komma att bli) den nya skolans skådespeleri, toner av naturalism och ömtålighet. Hade Nielsen inte blivit känd som komediskådespelare hade han kunnat bli en stark karaktärsskådespelare, eller varför inte stjärna.
Hursomhelst. Den alltmer spöklika intrigen i Förbjuden värld (en ödslighet som går i arv från den gamla Shakespearepjäsen den till viss del är byggd på, men som inte blir sämre av ett soundtrack som bara består av långa tystnader och, enligt förtexterna, ”electronic tonalities”) går alltså ut på att Adams, med sitt flygande tefat och sin besättning på ”18 superperfekta fysiska manliga specimen som inte sett en kvinna på 378 dagar” landar på den mystiska planeten där en gammal doktor vid namn Morbius (Walter Pidgeon) gått i exil och nu levt de senaste decennierna. Pidgeon, också en gamla skolans begåvning, bär på en nobel och gammalvärldslig framtoning när han bjuder in sina gäster, trots att han vid deras landning varnat dem för deras säkerhet. Något står helt klart inte rätt till, men Morbius håller masken med ett hemvant leende. Adams har ordern att ta med honom hem till Jorden, där han är en försvunnen person. Morbius har inga planer på att lämna sin kära planet.
Jag nämnde något så pikant som incestuös freudianism – den står Anne Francis för. Hon spelar Morbius dotter, Altaira, en renodlad pinuppa som i oförglömlig minikjol struttar runt planeten helt oklar över vad människokroppen är till för, eller vad ett begrepp som ”lust” innebär. Eftersom Nielsen är den manliga huvudrollen har han uppdraget att få ihop med med den kvinnliga – och Francis är den enda kvinnan i hela filmen – men det finns här något (jag skulle säga medvetet) ambivalent i sättet han närmar sig henne. Finns det inte något djupt pedofiliskt, eller åtminstone omoraliskt, i att utnyttja en så oskyldig person som aningslösa Altaira, en slags rymd-Ofelia med Marilyn Monroe-komplex? Och finns det inte något helt klart perverst i att Adams dras till henne? Adams själv verkar tycka det. Och ännu värre – hennes pappa verkar känna det också! Kärleksintrigen passerar medan filmen pågår, och på ytan ser det inte nödvändigtvis konstigt ut, men liksom regissörer som Paul Verhoeven skulle göra senare så är betydligt mer subversiva idéer insmugglade under ytan. Betänk, än en gång, titeln: Förbjuden planet.
Allt det här blir tydligare när filmens mysterium närmar sig ett avslöjande – det har att göra med ett gammalt folkslag som en gång bott på planeten, en massgrav som Morbius själv grävt, och det där osynliga monstret som har en mycket fascinerande relation till honom. Det leder till en final, hursomhelst, där hjältarna slåss mot sina egna tankar, känslor och rädslor – de syns inte, ja de slåss praktiskt taget mot luft, men detta osynliga monster är stark som tankens kraft och det behövs inga ytterligare markörer för att det ska symbolisera människans allra största kamp; den mot sig själv, och de egna impulserna, eller som Arnold säger i T2: ”It’s in your nature to destroy yourselves”.
Världsrymden anfaller har inte samma finess, och är inte riktigt lika inflytelserik, som Förbjuden värld men den är ännu mer klassisk, eller åtminstone känd (eventuellt ökänd). Berättelsen är den numera välkända ”pod people”-storyn, där till synes fridfulla och oansenliga medelklassområden under ytan blir invaderade av utomjordingar som tar över människokroppar och infiltrerar vår vardag. Filmen, som gjordes av Clint Eastwoods framtida mentor Don Siegel, har fått tre nyinspelningar och en enormd mängd spin-offs och varianter, men originalet har fortfarande en spöklik, grynig och vagt TV-filmsliknande effekt (menar det i positiv bemärkelse!).
Liksom i Förbjuden värld har filmen en styltig och tvålfager polish som på något sätt bara gör idén om syntetiska, själlösa utomjordingar passar ännu bättre. Huvudpersonen har kontrasten, en något pilsk och subtilt kufig doktor vid namn Miles Bennell (Kevin McCarthy) som återvänder till sin idylliska småstad och finner att allt är bra… ja, det är väl alltid bra i den lilla amerikanska småstaden? Äppelpaj på fönsterbrädan, de där leende grannarna. Alla är likadana. Ja? Nej?
Tja, enstaka saker stör perfektionen i ögonvrån. Det hyggliga paret som äger bensinmacken vid utfarten har utan anledning lagt ner verksamheten. Doktorn har många patienter, men alla har i sista stund avbokat sina tider och meddelar att de nu mår bra. Återigen, på ytan ser allt bra ut. Vardagens anonyma brus pågår. Man kan inte se sanningen. Den oansenliga vardagen täcker över den.
Jag har sett filmen förut och då tyckt att den varit lite dammig, men när jag såg filmen den här gången – kanske på grund av tiderna – kändes den mer krypande och obehaglig. Det är fortfarande en film som lider av en viss rumphuggenhet – Bennell upptäcker den utomjordiska invasionen, ihop med minnesvärda Dana Wynter, via ett par väldigt prydliga narrativa steg och vi ödslar ingen tid på att försöka förstå vad som hänt till någon mer detaljerad grad; storyhål utnyttjas, snarare än repareras, när utomjordingarna väl avslöjats har de en lite trist didaktisk approach istället för att bara vara läskigt ovetande om sin situation (att utomjordingarna har en ideologi, om att alla tjänar på att ”sakna känslor” och ”vara likadana”, är förstås den främsta antikommunistiska parallellen) och inte minst har filmen ett plötsligt slut.
Men dess implikationer är fascinerande. Tar man bort det politiska budskapet – som ändå är diskuterbart – så blir Världsrymden anfaller en än mer obehaglig film, eftersom den spekulerar i paranoja och frågar oss vad vi kan lita på. Och tar man bort det övernaturliga elementet, som till exempel Slavoj Zizek föreslår att man bör göra i filmanalyser av skräckfilmer, så ser man en film om människor som inte längre kan lita på att världen de (alltid föreställt sig att de) lever i faktiskt också är världen de lever i.
Det är verkligen en rädsla som gått över till galenskap, där allt runtomkring en ser helt normalt ut – som doktorn själv säger till sina patienter, innan storyn tvingar honom att komma på andra tankar, så ÄR allt bra. Men huvudpersonen bär fortfarande på en känsla av att ”något” gått förlorat, känslan tar över faktumet. Eftersom det inte går att bekräfta att idyllen verkligen är idyllen – för hur kan verkligheten någonsin hinna ikapp en idealiserad reklambild eller TV-dröm? – så öppnas en kil av obehag, möjligheten till tvivel.
Är det inte så att utomjordingarna kommer till småstaden just för att den försöker vara så perfekt? Är det inte så att människorna i den här staden redan liknar utomjordingar? Det är ju därför de kan smälta in så pass bra.
Det slog mig när jag såg filmen nu att jag drabbades av en enveten tendens att vilja tolka intrigen rationellt, som någon slags masspsykos. När den olyckliga hemmafrun säger att hennes man helt enkelt inte är hennes man längre, även om han ser och beter sig likadant, så låter hon inte speciellt trovärdig. Snarare känns hela filmen som ett svepskäl, ett sätt att hitta en fiende så att de egna perversionerna kan fortsätta hållas under ytan, där The American Dream långsamt ruttnar bort (en bild som David Lynch skulle komma att bli mästarskildraren av).
Jag drabbades också av en empatisk känsla jag aldrig haft förut. Jag förstod plötsligt de allra mest absurda av konservativa instinkter; den där skräckinjagande och sorgliga totalfobin för förändring, det krampaktiga behovet av konservering, den osunda tanken på att alla ska vara på samma sätt. Ja, nu pratar jag inte om utomjordingarna, för de finns ju inte i verkligheten, utan om människorna. Det finns inga pod peoples, men en hel del ”vanligt folk” på gränsen till nervsammanbrott.
FREDRIK FYHR
Tidigare texter i denna serie: Det flammande svärdet (1916), Hämndens natt (1916), Så går det till i krig (1926), Moderna tider (1936), Tider skola komma (1936), Sången om södern(1946), Gorilla (1956), Batman (1966), Operation Tiger Lily (1966), A Better Tomorrow, Manhunter (1986), biosommaren 1996, Idiotrepubliken (2006), Little Miss Sunshine (2006).
FÖRBJUDEN VÄRLD
Originaltitel; land: Forbidden Planet; USA.
Urpremiär: 30 mars 1956 (USA).
Svensk premiär: 10 december 1956.
Speltid: 98 min. (1.38).
Åldersgräns och lämplighet: 15 (1956), mer eller mindre barntillåten idag.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm/2.55:1.
Huvudsakliga skådespelare (krediterad rollista): Walter Pidgeon, Anne Francis, Leslie Nielsen, Warren Stevens, Jack Kelly, Richard Anderson, Earl Holliman, George Wallace, Robert Dix.
Regi: Fred M. Wilcox.
Manus: Cyril Hume efter en bok av Irving Block och Allen Adler.
Producent: Nicholas Nayfack.
Foto: George J. Folsey.
Klippning: Ferris Webster.
Musik: Bebe Barron, Louis Barron.
Scenografi: Irving Block, Mentor Huebner.
Kostym: Walter Plunkett, Helen Rose.
Produktionsbolag: Metro-Goldwyn-Mayer (MGM).
Svensk distributör: MGM (35mm, 1956).
Finans; kategorier: Storföretag; science-fiction.
VÄRLDSRYMDEN ANFALLER
Originaltitel; land: The Invasion of the Body Snatchers; USA.
Urpremiär: 5 februari 1956 (USA).
Svensk premiär: 27 maj 1957.
Speltid: 80 min. (1.20).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm/35mm/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Kevin McCarthy, Dana Wynter, Larry Gates, King Donovan, Carolyn Jones, Jean Willes, Ralph Dumke, Viriginia Christine, Tom Fadden, Kenneth Patterson, Guy Way, Eileen Stevens, Beatrice Maude, Jean Andren, Bobby Clark, Sam Peckinpah.
Regi: Don Siegel.
Manus: Richard Wenk, Nic Pizzolatto.
Producent: Walter Mirisch, Walter Wanger (okrediterade).
Foto: Ellsworth Fredericks.
Klippning: Robert S. Eisen.
Musik: Carmen Dragon.
Scenografi: Ted Haworth.
Kostym: Sharen Davis.
Produktionsbolag: Walter Wanger Productions.
Svensk distributör: Wivefilm Distribution AB (35mm, 1957).
Finans; kategorier: Privat produktionsbolag; science-fiction, skräck.
Betyg och omdöme (Förbjuden värld): Mycket bra film – Imponerade science-fiction som matchar spöklig atmosfär med långsam spänning- och stämningsuppbyggnad, intellektuella och intelligenta idéer, seriöst skådespeleri och fina effekter, alldeles oavsett daterad teknik.
Betyg och omdöme (Världsrymden anfaller): Bra film – effektiv och paranoja-skräck i sci-fi-förpackning som lever på en svettig, lågmäld, rå stämning, trots ett lite ojämnt och jäktat berättande.
7 svar på ”Förbjuden värld/Världsrymden anfaller (1956)”