Kvinnan på tåget är den värsta sortens dålig film – den som egentligen borde vara bra. Den försöker, misslyckas, och det gör ont att se. Det är en välmenande film som verkligen hade känts äkta om den var det. Den vet ju vad den vill. Ibland verkar den nästan fungera lite grann. Hade det bara inte varit för alla gånger den inte gör det. Och för att den inte vet vad den inte kan.
Även om filmen är byggd på en berömd bestseller (av Paula Hawkins), vilket mer sällan än ofta är en bra sak, så finns ändå också attraktiva faktorer här. En färdig, genomtänkt mysterieintrig, förföriskt foto, musik av Danny Elfman, påtagligt kännbara teman, en berättelse om den kvinnliga upplevelsen och en mycket stark kvinnlig ensemble bestående av Emily Blunt, Allison Janney, Rebecca Ferguson, Laura Prepon (för den som minns ”Thats 70’s Show”) och Lisa Kudrow. De bidrar i mångt och mycket till att vi har bra skådespelare att titta på medan Kvinnan på tåget pågår men, ack, bra saker är bortslösade om de inte också är med i en film som är bra. Så fort vi måste bli påminda om berättelsen måste filmen också påminna oss om att det är en nerdummat misslyckande, och att alla saker vi misstar för ”kvalitet” egentligen är olyckshändelser, som oavsiktliga piruetter när Bambi halkar runt på isen.
I grund och botten är Kvinnan på tåget ett offer för den misslyckade adaptionen. Redan titeln talar för problemet. Vi kan för vårt inre föreställa oss en kvinna på ett tåg; vem är hon? Varför ser vi henne? Varför vill vi veta vem hon är? Jo, för att hon är en kvinna på ett tåg och det är första sidan i en roman. Även om jag inte läst Hawkins bok så syns spåren av hela den värld av litterär finess som finns inbakad i den mest mediokra författares begåvning. Ta som exempel hur ”kvinnan” i originalet kallas för ”girl” – rent ordagrant borde filmen heta Flickan på tåget. Men detta enkla ordbyte förklarar problemet fint. Vi kan tänka oss, i en bok, en vuxen kvinna även om hon tituleras som ”flicka”. Genom texten vi läser kan vi konstruera bokens verklighet hur vi vill. Det lite sagolika i ordet – ”flickan på tåget”, det låter som någon slags fabel – är rentav ett hjälpmedel för att tillåta fiktionen. Ja, det är en kvinna. Ja, det står flicka. Det är på riktigt, det är en bok.
Det är en helt annan sak att faktiskt se den fullvuxna Emily Blunt sitta och spana ut för en tågkupé, som (om någon minns) en av de där gamla SJ-reklamerna med folk som stirrade ut genom kupéfönstren och upplevde ”den inre resan”. Filmen Kvinnan på tåget gör det klart från början att den kommer förhålla sig väldigt bokstavstroget till sin förlaga. Här ser vi alltså en av så många filmer som inte förstår den textuella skillnaden mellan bok och film. Vi tittar inte bara på film. Vi läser också en film, precis som vi läser en bok fast annorlunda. För att en bok ska bli en bra film måste ett typ av läsande översättas till ett annat.
Böcker har inte bilder – liksom i drömmar fluktuerar de osynligt på vår näthinna när vi läser. En film börjar med att öppna sina ögon och se vad kameran ser. Första scenen: Tåg. Kupéfönster. Emily Blunt. Undrar vi vem ”kvinnan” är, eller ser vi bara Emily Blunt titta ut genom ett kupéfönster inuti ett tåg?
Jag förstår att Paula Hawkins kunde börja där. Vi undrar vem hon är? Steg för steg kunde hon förklara. Hon är Rachel, tidigare en framgångsrik publicist. Tåget åker hon varje dag, fram och tillbaka till jobbet. Hon tittar ut genom fönstret varje gång tåget åker förbi de idylliska villaförorterna, de stora fina husen. I synnerhet ett. Där hon bodde en gång. Med mannen hon stalkat. Samtidigt som hon stirrar ut genom fönstret zippar hon i hemlighet på en pappmugg vodka, eftersom hon är alkoholist.
Bara när jag skriver det sådär, tämligen rakt upp och ner, så har det en spänning just för att vi inte behöver göra de här sakerna bli objektifierade i bilder, som alltför ofta talar sitt dumma tydliga språk. Kvinnan på tåget börjar med Rachel, precis som boken antar jag. Därefter fortsätter den med Anna (Ferguson), den nyblivna mamman som bor i det där fina huset där Rachel en gång bodde. Tillsammans med Tom (Justin Theroux), som Rachel en gång var gift med. Det är ett idylliskt liv de lever, förstås, och än mer idylliskt blir det när Rachel är den alkoholistiska stalkern som drivits till en patetisk existens som en utanförvarelse, en flicka med tändstickorna-martyr. Anna var en gång i tiden ”den andra kvinnan”. Nu känner hon sig desto oftare uttråkad och rastlös. På något sätt kanske det blivit omvända roller.
Liknande saker kan sägas om Megan (Haley Bennett), hemmafrun som har ett tip top-liv, jobbar på galleri, lever med en perfekt make, men – aha – hon är lömsk och impulsiv, rastlös och oförutsägbar… ungefär som Rachel, vars trasiga liv hänger ihop via diverse trådar, jobb som med nöd och näppe kan göras, och som levs genom dimmor, eftermiddagar där mobilen är full av lagrade förnedringar.
Mitt råd till dig är att läsa boken. Ju mer jag skriver desto säkrare blir jag på att den måste vara rätt bra. Karaktärerna kanske är komplexa och oförutsägbara. Vändningen kanske kommer oväntat, för läsbarheten kanske är så hög; ja, det kanske är en riktig bladvändare. Någon har dött. En kriminalare (Janney) knackar på Rachels dörr. Det är lättare att leva in sig i, tänker jag mig, utan ansikten och skådespeleri som kommer i vägen.
Filmen bygger upp de här karaktärerna hyggligt, utan vidare krusiduller, men det är samma sak med den där twisten. Jag är säker på att den fungerar i boken, på grund av allt jag nämnt, men filmen Kvinnan på tåget är så blytungt melodramatisk och oironisk att den bara kan bli fånig. Jag menar, till och med de bästa filmerna av Alfred Hitchcock är lite fåniga. Den film som verkar i thrillertraditionen kan inte berätta ett mordmysterium utan att blinka till faktumet att det är en film i thrillertraditionen. Kvinnan på tåget existerar som om Brian De Palma aldrig gjort en enda film. Den som kan sina deckarklyschor ligger hela tiden steget före och kan lista ut vem boven i dramat är, och hur allting kommer ske, långt innan filmen försöker överraska en med det.
Intrigen är dessutom otroligt livlöst berättad. Det finns en själlös direkthet hos regissören Tate Taylor – som tidigare gjort den banala och bara något bättre Niceville – som gör att scenerna hela tiden saknar den spänning och mystik som de måste ha för att en sådan här film ska fungera. Händelseförloppen är osnygga i onödan, och saker som händer känns mer orimliga och långsökta än de egentligen är. Jag tänker mig att Hawkins kunde komma undan med många saker i boken, för böcker behöver inte redogöra för den minutiösa slumpmässighet som livet består av. Filmen kan däremot inte visa oss samma saker utan att det känns otroligt forcerat. Mitt favoritexempel är nog Rachels minnesluckor, förorsakade av alkoholismen. De är verkligen en dålig manusförfattares dröm – gratis logikluckor! Rachels minneshål kan fyllas med vad som helst, och närhelst storyn behöver en vändning eller en förklaring kan den låta Rachel ”plötsligt minnas” något.
Emily Blunt är dock bra, inget snack om saken, även om hon inte kan överleva den omöjliga rakheten som Taylor tvingar på henne. Hennes porträtt av en utslagen missbrukare hade varit fantastiskt i ett drama, i en film som utspelade sig i en realistisk verklighet, ja hennes rollfigurs trovärdighet hade varit utmärkt om den faktiskt hade behövts. Men nu är det bara en av många tondöva feltänk i en bedövande långtråkig film som inte förstår sin genre, eller sitt medium.
Men kanske att jag läser boken då.
FREDRIK FYHR
KVINNAN PÅ TÅGET
Originaltitel; land: The Girl on the Train; USA.
Urpremiär: 20 september 2016 (London).
Svensk premiär: 9 november 2016.
Speltid: 112 min. (1.52).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm, DI/D-Cinema/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Emily Blunt, Haley Bennett, Rebecca Ferguson, Justin Theroux, Luke Evans, Edgar Ramirez, Laura Prepon, Allison Janney, Darren Goldstein, Lisa Kudrow, Cleta Elaine Ellington, Lana Young.
Regi: Tate Taylor.
Manus: Erin Cressida Wilson efter romanen av Paula Hawkins.
Producent: Jared LeBoff, Marc Platt.
Foto: Charlotte Bruus Christensen.
Klippning: Andrew Buckland, Michael McCusker.
Musik: Danny Elfman.
Scenografi: Kevin Thompson.
Kostym: Michelle Matland, Ann Roth.
Produktionsbolag: Amblin Entertainmentm DreamWorks SKG, Marc Platt Productions, Reliance Entertainment, Storyteller Distribution.
Svensk distributör: Nordisk Film.
Finans; kategorier: Samarbete mellan större privata produktionsbolag; thriller, drama, mysterie, relationsdrama, deckare, krim, sjukdomsfilm.
Betyg och omdöme: Under medel – korsning av såpopera och mordmysterium som saknar både de betoningar på spänning och ironi som berättelsen kräver; följer en romanförlagas händelser utan att ta hänsyn till mediala skillnader; resultatet är mycket tungt och livlöst.
Ett svar på ”Kvinnan på tåget”