Oj, oj. Aj då. Tim Burtons senaste film är visst hans sämsta. Kanske. Jag har nästan lyckats förtränga Dark Shadows (2012) men den här spelar i samma nivå, av samma anledningar (ser jag när jag tittar på den recensionen). För att vara en regissör så besatt av sagor så är han en tämligen usel berättare. Hans bästa filmer – Edward Scissorhands (1990), hans två Batman-filmer, Ed Wood (1994), Big Fish (2003), jag skulle säga Mars Attacks! (1996) om jag minns rätt – fungerade för att han höll det enkelt. Flicka, pojke, ”det var en gång”. Batman, Jokern, Pingvinen, logik-schmogik. Stereotypa karaktärer och simpla intriger – inget behövde förklaras. Man förstod att Edward Scissorhands utspelade sig i ”någon slags” sagovärld. Man förstod att Big Fish handlade om en typ av verklighet, förvrängd av berättaren (en lustig Albert Finney med en förkärlek för skrönor).
Hans proffsigaste filmer är nog Ed Wood – där han lyckas ge Burtonskt liv åt ett rätt generiskt biopic-manus – och, faktiskt, hans förra film, den underskattade och mestadels nyktra Big Eyes, ett sådant där ögonblick av hopp – en känsla av att ja, hurra, Tim Burton kan utvecklas och göra filmer som den vuxne människa han faktiskt är!
Men så går han och gör en film som Miss Peregrines hem för besynnerliga barn… igen. Liksom hans anskrämliga Alice i Underlandet (2010) är det ett resultat av någon slags neurotisk vilja att som vuxen återvända till barndomens fantasilandskap varpå allt blir olustigt (se även Spielbergs Hook för praktexemplet). Men mer specifikt är det en fantasy-story som är så kolossalt dåligt berättad att man bara får huvudvärk i slutet. Precis som i Dark Shadows har Burton ögnat sig igenom sin egen film, obekymrad över att högt blandas med lågt, och att karaktärerna har så fullt upp med att förklara vad de håller på med, och hur allt hänger ihop, att de inte hinner visa varför vi faktiskt ska bry oss.
Filmen är byggd på en bok med samma namn, skriven av någon vid namn Ransom Riggs (det låter som en pseudonym för Mel Gibson); boken var en oväntad succé…. eller kanske inte så jätteoväntad, med tanke på att den var en skamlös blandning av två lukrativa subgenrer – Young Adult och True Crime (samt shabby chic-övernaturligheter, typ ”Det okända”); om du inte hört talas om boken så finns det en stor chans att du sett den på bokrean eller på någons TV-bord; den är liten och svart och innehåller en massa läskiga gamla bilder på barn (tydligen autentiska) från sekelskiftet.
Boken börjar som ett mysterium där pojken Jacob åker till Wales för att leta rätt på ett barnhem som hans döda och ”dementa” farfar pratat om – barnhemmet, som var aktivt på 1940-talet, visar sig bara vara ett ruckel, men Jacob upptäcker en slags reva i tiden där en dag i september 1943 fastnat i en loop á la Måndag hela veckan; det är dagen då nazisterna bombade barnhemmet, och alla i det dog. Föreståndarinnan Miss Peregrine (Eva Green) välkomnar honom, i denna tidlösa sfär som pågår vid sidan om vår. Typ. Jag tror det är så det funkar. Kanske.
Men okej. So far, so good. Vi hade kunnat nöja oss med det. En gotisk spökhistoria med en fantasy-tidsresa. Men nej, åh nej. Det här – redan rätt så mastiga – storybygget måste förvandlas till en tunn plattform för ett invecklat stycke Young Adult-fantasy. Håll i er nu för det finns saker att hålla koll på. Barnen på barnhemmet är inte bara ”besynnerliga”, de är de besynnerliga: The Peculiars…! Finns det skurkar? Japp. ”We call them hollows…” bla bla, etc etc. ”Din farfar var en av oss…”, ”du är en av oss…”, ”din hemliga gåva…”, ”akta dig för ditten-dattenerna”, ”tänk på den-där-i-detet-saken!” Det är här vi hamnar i punkten av filmen då karaktärer måste förklara saker för oss. Den punkten tar upp större delen av hela speltiden.
Jag har inte läst boken men jag utgår ifrån att informationen inte är något problem där. Man kan ju läsa i vilken takt man vill. Men filmer som handlar om tid har svåra utmaningar eftersom en film i sig är tidsbunden; den pågår bara i två timmar, ungefär, och det är inte meningen att du ska pausa om du inte hänger med. Ska man göra en sådan här tung, mytologisk fantasy-historia rättvisa måste man – jag upprepar, man måste – göra det i en gedigen serie (antingen på film eller på TV). Det finns en anledning till att det gjordes åtta Harry Potter-filmer på sju böcker. Det finns något provocerande arrogant bara i tanken att Tim Burton skulle kunna tro sig genomföra så här mycket story i en film. Tydligen har han inte så god självinsikt, för det är just balanserade och sammanhängande intriger han är allra sämst på. Däremot har han blivit väldigt bra på att se vad som säljer med åren, och en extra nivå av depression i Miss Peregrine är det cyniskt kalkylerande i den. Eva Green är knappt ens med i filmen, men hon funkar jättebra på en affisch.
Kanske är det producenten i honom som tagit över. Regissören har blivit väldigt disträ. Miss Peregrine är tveklöst bäst i början, när Burton börjar sätta upp sitt mysterium, men det går att ana redan på en gång att det kommer gå åt skogen. Scener som borde pågå lite extra länge, för att skapa stämning, klipps av på mitten. Scener där det babblas och förklaras saker hade kunnat förenklas och förkortas. Rytmiskt är filmen lite ”off”, som när någon lite för nervös person ska hålla ett föredrag och skyndar sig fram; någon punkt hoppas över, tas upp igen; ”vänta, det här var viktigt också, ja hursomhelst…”
En ovanligt mekanisk Asa Butterfield spelar Jacob, ungen som alltså anländer till Wales med sin far (Chris O’Dowd) för att hitta barnhemmet som existerar i en tidsloop. Det finns mängder av detaljer att nämna, om man vill försöka förklara hur allt hänger ihop, men eftersom filmen misslyckas så tänker inte jag försöka. Burton är förbluffande dålig på att poängtera vad som händer, understryka skiftena i berättandet eller antyda istället för att förklara; tidsloopen signaleras nästan utan en enda signal, ibland är året 1943 och ibland är året 2016; i tidsloopen så slutar varje dag med att Miss Peregrine – spelad av Eva Green på det sätt du kan föreställa dig att hon spelar en figur vid namn ”Miss Peregrine” i en Burton-film – drar tillbaka tiden i en klocka. Men är det verkligen en ”loop” då? Och hur kan vår 2016-verklighet pågå parallellt med den verkligheten? Och om de kan dra tillbaka tiden i en klocka, varför lämnar de inte bara barnhemmet och undgår bomben?
Det finns hundra sådana frågor man kan ställa sig och den ena är mer frustrerande än den andra. Jag är inte den typ av person som sätter storylogik i första rummet, men när en film bygger så mycket på sin intrig och sitt världbygge måste man betrakta Miss Peregrine som en kollaps. Burtons dimmiga regi gör också så att saker som inte ska vara problem blir problem – som att Jacob reser sjuttio år i tiden utan att notera att något händer. Vi hinner inte undra om det är meningen att han ska vara dum förrän något annat inte stämmer. Som castingen. Det tar ett tag att förstå att Jacobs pappa ska vara en frånvarande TV-tittare, eftersom han spelas av den supersympatiske Chris O’Dowd. Som är irländsk. Men som talar med forcerad amerikanska. Samtidigt som han är i Storbritannien… och det är ingenting mot filmens skurk, spelad av Samuel L. Jackson. Kan ni själva tänka er Voldemort spelad av The Bad Motherfucker från Pulp Fiction?
Så. Men. Alltså… intrigen i den här filmen går inte att bli klok på. Låt oss stanna där. Miss Peregrine är en utmattande film. Jag beundrar alla som faktiskt förstår allt som händer i den – och accepterar alla luckor och oklarheter – men jag måste fråga: Vad finns kvar av filmen när man rett ut alla omständigheter? Jag hittade ingenting. Det enda Burton åstadkommit med Miss Peregrines hem för besynnerliga barn är attraktiv PR och ett stort slott där allt är upp och ner men ingen är hemma.
FREDRIK FYHR
MISS PEREGRINES HEM FÖR BESYNNERLIGA BARN
Originaltitel; land: Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children; Storbritannien, Belgien, USA.
Urpremiär: 25 september 2016 (Fantastic Fest).
Svensk premiär: 30 september 2016.
Speltid: 127 min. (2.07).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 4K/D-Cinema (även 3D)/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Eva Green, Asa Butterfield, Samuel L. Jackson, Judi Dench, Rupert Everett, Allison Janney, Chris O’Dowd, Terence Stamp, Ella Purnell, Finlay MacMillan, Lauren McCrostie, Hayden Keeler-Stone, Georgia Pemberton, Milo Parker, Raffiella Chapman, Pixie Davies.
Regi: Tim Burton.
Manus: Jane Goldman, efter boken av Ransom Riggs.
Producent: Peter Chernin, Jenno Topping.
Foto:Bruno Delbonnel.
Klippning: Chris Lebenzon.
Musik: Michael Higham, Matthew Margeson.
Scenografi: Gavin Bocquet.
Kostym: Colleen Atwood.
Produktionsbolag: Twentieth Century Fox, Chernin Entertainment, Scope Pictures, St. Petersburg Clearwater Film Commission, Tim Burton Productions.
Svensk distributör: 20th Century Fox.
Finans; kategorier: Storföretag (Fox) i samarbete med produktionsföretag, privatföretag och samproduktionspartners; fantasy (low fantasy), Young Adult-äventyr, alternativ myt.
Betyg och omdöme: Under medel – hafsig och dåligt berättad fantasyfilm som efter en duglig upptakt kollapsar i en klumpig hantering av otroligt mycket exposition och information; det leder till ett äventyr som känns helt själlöst, opersonligt och meningslöst.
Ett svar på ”Miss Peregrines hem för besynnerliga barn”