Alla kan, förhoppningsvis, berättelsen om Edward Snowden. De flesta som sett ett par Hollywood-filmer om berömda människor vet, ungefär, hur de filmerna ser ut. De som sett Laura Poitras’ dokumentär Citizenfour (2014) är briefade. De i synnerhet vet att Joseph Gordon-Levitt förstås inte är samma person som Snowden, och att filmen Snowden därför känns lite överflödig, kanske onödig, inte direkt i synk med den där känsliga ”här och nu”-faktorn som är så viktig för vissa.
Oliver Stone har gjort dokumentärfilmer men han är i grunden en historiker – enligt vissa inte en trovärdig historiker, men en historiker likväl. Med sitt filmskapande vill han få ner berättelsen som gör vår nutida historia levande, mångsidig och möjlig att granska och ifrågasätta för generationer och åter generationer framåt i tiden. Han gör inte filmer för ett ”här och nu”. Han gör dem ”for the record”.
Snowden är Stones första film om verkliga händelser sedan underskattade W. (2008), även om hans TV-serie ”Oliver Stone’s Untold History of the United States” är undantaget som bekräftar regeln. Att den gått på SVT med den mer måttfulla titeln ”USA enligt Oliver Stone”, samt i TV4 med pang-på-rödbetan-titeln ”Sanningen om USA” (!) säger en hel del om hur ”antingen-eller” åsikterna om Stone är.
Som vanligt är det idén och fördomen som hägrar – i det här fallet idén och fördomen om en ”för politisk” filmare, någon slags obstinat galning. Ser man en Stone-film, gärna med hans kommentatorspår, ser man också att den röda tråden tvärtom är demokratisk. Han har sin syn på saker och ting, men han vill också presentera motargument och otydligheter – han vill att du ska bilda dig en uppfattning, även om den inte stämmer överens med hans. Han gör därför, paradoxalt nog, inte filmer för att underhålla just dig – han tänker i vi-form.
Samtidigt är han en hejare på att skapa paranoid spänning via dialoger som är så fulla av information att de borde skapa huvudvärk istället; men när mystiska män i hatt och långa rockar förklarar något för dig utan att se dig i ögonen, på en parkbänk med en Washington Post i knät, då är det bäst att du lyssnar. Vid det laget du stämmer möte med ”deep throat” är det inte paranoia utan de är verkligen ute efter dig.
Det är därför Snowden är en glädjande överraskning – det är en gamla skolans Oliver Stone-film, proppfull av idéer och åsikter och fylld till bredden med information, och den vadar omkring i en något ofärdig mix av biopic, pseudodokumentär, spionthriller och politiskt drama. Ren, skarp, tydlig och klar är inte de adjektiv att använda här. Men i delarna, mer än i helheten, visar Stone upp både den energi och den talang som man saknat från honom väldigt länge (må detta vara den sista gången i mitt liv då jag hänvisar till hans förra film Savages).
”I’m not the story here” sa Snowden i Citizenfour-dokumentären, och det är uppenbarligen kryphålet Stone utnyttjat – den filmen var en slags ”making of”-film om Snowdens scoop. Snowden är, istället, själva dramat, thrillern, kärleksmelodramen, det politiska eposet om hur en ung konservativ patriot blev en visselblåsande regimkritiker, inte olikt Stones tidigare hjältar. Det är fiktionen vi behöver för att ge mening åt verkligheten.
Stone använder sig av Joseph Gordon-Levitt, en sällsynt sympatisk och underskattad skådespelare, i huvudrollen. Bortsett från kostymdesignen påminner Gordon-Levitt om förlagan ungefär på samma sätt som Anthony Hopkins påminde om Tricky Dick i Stones Nixon (1995) eller som Josh Brolin påminde om George W. Bush i W.
Det vill säga: Han påminner om honom, mer än han kopierar honom. Gordon-Levitt satsar på att skapa en homogen karaktär genom ett särskilt, blygt manér och ett något märkligt röstläge. Eftersom han är med i varje scen måste han bära filmen som en superhjälte i en superhjältefilm, och den som sett Citizenfour borde kunna använda Snowden som ett fascinerande exempel på hur Stone med naturlig professionalitet förenklar och förskönar detaljerna omkring honom, och skapar nya, för att de ska bli mer filmiska.
Saken är att det fungerar. En biopic berättar en verklig berättelse på ett litterärt sätt, och Stone vet precis vilka knappar han ska trycka på för att skapa både spänning och romantik – med bas i intervjuerna han gjorde med The Guardian för Laura Poitras hoppar vi fram och tillbaka i tidslinjen; Snowdens karriär som stjärnskott på CIA till hans högre och högre positioner får ett par episoder var, och de går alla ut på att vi ska förstå så mycket som möjligt, bli så utbildade om saken som det går, samtidigt som vi bjuds på underhållning av typen: Vem kan han lita på? Vem övervakar honom? Ska han komma undan? Hur ska det bli med hans epilepsi? Ska han göra något vi inte kan förlåta honom för? När och hur ska hans hjärta bestämma vad som är rätt?
Biopic-genren har sina inneboende klichéer, förstås, och Snowden är inte direkt originell. Den tyngsta konventionen är den romantiska intrigen där Snowdens kompromissfyllda, och alltmer farliga, karriär gör att förhållandet med flickvännen Lindsay prövas svårt – hon spelas dock av Shailene Woodley, och hon gör mycket för att övertyga om att Snowden är en man att offra sig för, lika mycket som han är en man omöjlig att vara med. Om Divergent-stjärnan har rang som skådespelare vet jag inte – hon har inte fått testa vingarna ordentligt – men hon är otroligt bra på att spela Shailene Woodley-roller. Ihop med Gordon-Levitt gör hon nästan kärleksrelationen starkare än den förtjänar att vara.
Men det mest tillfredsställande med Snowden är att den inte för en sekund missar tillfället att diskutera, i detalj, frågorna om hur NSA:s brottslighet gick och går till, och varför. Där många biopics använder sin verkliga historia som en ursäkt för att ge oss hundra sekvenser av tomt melodramatiskt fluff så är Snowden en film som är otroligt engagerad av sitt ämne och sin huvudperson, både som människa och som visselblåsare.
Därför tror jag att Snowden, i ett kompendium ihop med Citizenfour, i framtiden kommer att bli de mest insiktsfulla filmkällorna att gå till om man vill förstå övervakningsterrorn som är en del av vår globala verklighet idag. Dokumentären ger oss själva faktumen, filmen ger oss berättelsen som gör att vi förstår faktumen, inser hur de berör oss. Alla.
Det är sådana saker som gör Oliver Stone till en så storartad regissör. Visst är han ivrig. Kanske för ivrig. Åtminstone så ivrig att han i Snowden inte hinner finslipa alla detaljer. Rent tekniskt gör det filmen ojämn, imperfekt, men ändå fängslande. Iver är smittande. Som att det här bara måste ut, vi måste se och lyssna. Vi får ta in allt på en gång och sortera det själva efteråt.
FREDRIK FYHR
SNOWDEN
Originaltitel; land: Snowden; Frankrike, Tyskland, USA.
Urpremiär: 21 juli 2016 (Comic-Con).
Svensk premiär: 16 september 2016.
Speltid: 134 min. (2.14).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 3.4K; 6.5K; DI 4K/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Joseph Gordon-Levitt, Shailene Woodley, Melissa Leo, Zachary Quinto, Rhys Ifans, Nicolas Cage, Tom Wilkinson, Timothy Olyphant, Bhasker Patel, Scott Eastwood, Keith Stanfield, Ben Chaplin, Joely Richardson, Nicholas Rowe, Robert Firth, Christy Meyer.
Regi: Oliver Stone.
Manus: Kieran Fitzgerald, Oliver Stone efter böcker av Anatoly Kucherena och Luke Harding..
Producent: Moritz Borman, Eric Kopeloff, Philip Schulz-Deyle, Fernando Sulichin.
Foto: Anthony Dod Mantle.
Klippning: Alex Marquez, Lee Percy.
Musik: Craig Armstrong, Adam Peters.
Scenografi: Mark Tildesley.
Kostym: Bina Daigeler.
Produktionsbolag: Endgame Entertainmentm, Vendian Entertainment, KrautPack Entertainment.
Svensk distributör: Scanbox.
Betyg och omdöme: Bra film (av sitt slag) – intensiv och engagerad skildring av Edward Snowdens liv, karriär och slutgiltiga visselblåsning; en ojämn helhet som friskt blandar genrer (thriller, biografi, politiskt drama, romantik) men filmen är välgjord och engagerad i sina enskilda delar.
2 svar på ”Snowden”