Ingen hade varit gladare än jag att kunna meddela att den danska skräckfilmen Sorgenfri är en tronföljare till det korta danska skräckundret på 90-talet – med ”Riket” och hela tre långfilmer (Nattvakten samt Lek i mörker och den underbara, alltför sällan sedda Sista timmen) – men där de filmerna låg steget före Wes Craven och årtiondets slasher-boom så ligger Sorgenfri istället efter, långt efter, vår tids zombie-zombiefetish.
Om det någonsin funnits en ribba för zombiefilmer så är den högre nu än den någonsin varit förut – i och med ”The Walking Dead”, och den seriens enorma popularitet, så har subgenren nått ett eget, högst ironiskt epidemi-läge: Varje zombiefilm är nu en zombie för sig. Att se en är att skjuta den i huvudet. En till kommer alldeles säkert direkt efter.
Så det är kanske ingen slump att Sorgenfri är en film som saknar all novelitet annat än att den är dansk. Visserligen så har den riktigt rediga gamla zombies – sådana som rör sig långsamt och har hålögda blickar och hungriga käftar; de snubblar över varandra och bankar slött på fönsterrutor. Flera enskilda sekvenser tycks lånade direkt från George A. Romeros klassiska Night of the Living Dead (1968) och Dawn of the Dead (1978); kanske det finns lite Fulci där också; en sekvens, den med handen som slår igenom fönstret, är direkt från Argentos Suspiria (1977).
Så, ja, okej; schysst make-up, schyssta referenser. Men som jag nyligen skrev (i min recension av onda jultomte-filmen Krampus) så måste man åtminstone vara lite personlig om man inte kan vara originell. Lånar man från de stora får man också gärna ha lite finess i hantverket. Sorgenfri är en besvikelse inte minst tekniskt, med en hel del ljussättning på hobbynivå och mycket ”upp med kameran och filma vad som är framför dig”-fotoarbete.
Det är värt att notera, till exempel, att den där handen som krossar den där rutan kommer med en tajming som man kan dirigera med handen som om man hade en osynlig orkester framför sig – och scenen är naturligtvis filmad i en enda närbild, för varför orka rigga en scen och sedan skapa rytmen via minutiös klippning? Sorgenfri visar att alla kan referera till Argento, men att en referens inte är samma sak som en emulation.
Ett av filmens bättre inslag är skådespelarna, som alla tar filmen på största allvar. Naturligtvis har de inte mycket att jobba med eftersom deras rollfigurer är idel schabloner – familjefar Dino (Troels Lyby) måste trilskas med tonårssonen Gustav (Benjamin Engell) medan mamma Pernille (Mille Dinesen) tröstar yngsta dottern Maj (Ella Solgaard) – Gustav har i sin tur en romans på gång med granntjejen Sonja (Marie Hammer Boda) som har en märkligt förlåtande inställning till att han spanar in i hennes sovrum med en kikare.
Detta sker under den obligatoriska karantän som deras gata sätts under. Detta på grund av den obligatoriska virussjukdomen vi får höra om på TV, som i sin tur innebär obligatoriska SWAT-soldater som smyger runt med lasersikte och skjuter vem som än försöker lämna området.
Den som väntar sig fler detajer än dessa behöver verkligen inte bemöda sig med filmen, för det blir inte mer än så – vi får ingen vidare förklaring till varifrån viruset kommer eller om det finns ytterligare problem i familjen. Bo Mikkelsen (regi/manus) är smart nog att utnyttja sin lilla budget genom att låta majoriteten av filmen bestå av spänningsuppbyggnad – jag förutsätter att många kommer tycka filmen är tråkig, eftersom zombiesarna så länge håller sig borta, och Mikkelsen istället arbetar för att få fram en suggestiv atmosfär. Länge befinner sig familjen, och de andra familjerna i villalängan, i total ovisshet om varför de plötsligt hålls i karantän.
Men det finns mer luft i mitten av den här bakelsen än vad man först skulle tro. En zombiefilm ska det vara, det tycks alla vara på det klara med, men frågan ingen känt sig manad att ställa är varför. Vi har vår typiska situation – karantänen, viruset, överlevarna, zombiesarna – men ingenting annat. Hade det bara varit en spring-och-skjut-film hade det inte varit ett problem, men nu är ju mer än hälften av filmen uppbyggnad. Manuset har svårt att skapa något som vi kan intressera oss för – familjemedlemmarna har tafatta replikväxlingar och tittar ut genom fönstret, där något mystiskt tycks hända.
För dem, då. Vi vet ju redan vad som ska hända. Hur länge orkar vi titta på folk som tittar ut genom fönster?
Vändningen är, milt sagt, finnesslös. Viljan att göra en zombiefilm, och oviljan att veta varför, är så stark att zombiesarna helt enkelt släpps lös utan vidare anledning – och vi får bara en enda scen där pappan beter sig som en skitstövel, eftersom man ju blir Darwinistiskt lagd när man kämpar för livet, och så. Istället får vi de gamla vanliga trånga korridorerna, uppvaknandena av döda släktingar, skotten i huvudet och en sexåring som går ut och letar efter sin kanin när hon i verkligheten skulle ha gömt sig under sängen och aldrig kommit ut.
Det är onekligen så att bara den starkaste överlever i zombiedjungeln. Sorgenfri står rätt så rakryggad och det är väl inget fel på den – men det är inget speciellt bra med den heller, och den är helt klart bland de svagare. På en zombieskala överlever den inte.
FREDRIK FYHR
*
Sorgenfri recenserades tidigare på sidan av Robert Warrebäck, under dess internationella titel What We Become, på Stockholms Filmfestival
SORGENFRI
Originaltitel; land: Sorgenfri; Danmark.
Urpremiär: 13 oktober 2015 (London Film Festival).
Svensk premiär: 14 november 2015 (SIFF), 2 maj 2016 (VOD).
Speltid: 77 min. (1.17).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: n/a (digital codex)/DCP/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Mille Dinesen, Marie Hammer Boda, Troels Lyby, Mikael Birkkjær, Ole Dupont, Benjamin Engell, Therese Damsgaard, Ella Solgaard, Rita Angela, Diana Axelsen.
Regi: Bo Mikkelsen.
Manus: Bo Mikkelsen.
Producent: Sara Namer.
Foto: Adam Philp.
Klippning: Bo Mikkelsen, Niels Ostenfeld.
Musik: Martin Pedersen.
Scenografi: Thomas Bremer.
Kostym:Rikke Simonsen.
Produktionsbolag: Meta Film, samarb. Katapult Film, Red Rental, Kong Gulerod Film, stöd. DFI.
Svensk distributör: SF (VOD).
Betyg och omdöme: Medel – gokdänd men oambitiös zombiefilm, tunn på intrig och utan överraskningar.
Ett svar på ”Sorgenfri”