Den här filmen handlar om en kille som blir dumpad av sin tjej – plötsligt har hon hittat en annan. Det är över. Han sitter där han sitter, snopen och förlöjligad. Vi har sett det förut.
David, som han heter, är nu singel. Omedelbart efter att han lämnats reser han till en avlägsen, grå, ganska nedgången hotellbyggnad. Personalen inväntar hans ankomst. De checkar in honom och han får svara på frågor. Är han homosexuell eller heterosexuell? Han måste välja, för bisexualitet har förbjudits. Det blir ju enklare så.
Efter att David checkat in på hotellet har han fyrtiofem dagar på sig att hitta en partner bland de andra singlarna på hotellet. Detta sker inte bara i umgänge och mingel, utan genom dagliga föreläsningar och mystiska tripper ut till skogen…
Ja så var det ju det också: Om han misslyckas med att hitta en partner på fyrtiofem dagar kommer personalen att förvandla honom till ett djur – det blir ju lättare att hitta en partner då. Han får välja själv vilket djur han vill bli, vilket trots allt är en mänsklig rättighet. Efter noggrant tänkande kommer David på att han vill bli en hummer. ”Ett utmärkt val” säger de byråkratiska ledarna. ”De flesta vill bli hundar”.
Vi har inte sett det förut. Det har att göra med att The Lobster är regisserad och skriven av Yorgos Lanthimos, den finurliga arthouse-marodören som gav oss Dogtooth för några år sedan – den skruvade Fritzl-pastischen som fick många att slå baklängesvolter av upphetsning. The Lobster är, liksom den, lika absurd som ett genomsnittligt avsnitt av ”Teletubbies” och lika visuellt enhetlig och självsäker.
Om det finns någon stor poäng bakom allt det som händer i The Lobster vet jag inte, men det kan å andra sidan vara för att jag skrattade så mycket när jag såg den. Ofta, ska jag erkänna, trots att mitt samvete ibland sa ifrån. Lanthimos har en grym sida i sitt uttryck och han tillåter aldrig ett skämt att bestå av skämtsamheter – allvaret ruvar i botten.
Det är den ihärdiga gamla postmodernismen som fortfarande spökar i Europas auteurer – Brecht och Beckett och konsten att hålla publiken på avstånd. Eller, som vi filmkritiker brukar säga så att alla ska förstå, det ”för tankarna till Roy Andersson och Ruben Östlund”.
I The Lobster finns till exempel en scen där personalen på hotellet konfronterar en man (John C. Reilly) och anklagar honom för masturbation (naturligtvis inte tillåtet!). Lönlöst försöker han ursäkta sig på ett avväpnande sätt, men icke – han ska straffas. Utan vidare ställer de fram en brödrost (de är redan i matsalen) och tvingar ner mannens hand i den. Det är en bild som är så fånig att man måste skratta åt den, men ner i gallret går handen och mannens skrik är äkta, utdraget och hemskt – men, ändå, inte utan att scenens absurditet förtas. Lanthimos låter alla i filmen vara allvarliga, och ta allt på största allvar, och därför blir det upp till oss i publiken att se det absurda och våga skratta.
Det är en annan kreativ aspekt av The Lobster – den lyckas skildra ett totalitärt fascistiskt framtidssamhälle utan att förmildra omständigheterna, men också utan att göra det dystopiskt och deprimerat Orwellianskt; här finns en acceptans över att maktutövande finns i människan, och att demokrati knappast är ett naturtillstånd, och i det att Lanthimos kan se det kan han även skratta åt det. Liksom Chaplin en gång drev med Hitler och Mussolini i Diktatorn (1940) tycks nu Lanthimos ha inspirerats att göra en satir över Europas fascistiska renässans, och den sätter fingret på såväl dess förskräcklighet som dess patetik.
Men filmens humor består inte bara av sådana intellektuella omvägar. Manuset, som Lanthimos skrivit med kollegan Efthymis Filippou, har också en hel del dråpliga dialoger. Som när David blir utskälld av en bekant – bara omnämnd som ”den haltande mannen” (spelad av Ben Whishaw) – som tycker att hummern är ett värdelöst val av djur: Han kommer ju bli kokad levande och det lilla kött han har kommer sugas ut av människor. Själv har han genast anammat rollen av den ambitiöse opportunisten som kommer att klättra i karriärstegen även på en plats som denna.
The Lobster utvecklar sig efter ett tag till en odyssé med en hel del stänk av Jean-Luc Godards nya vågen-mästerverk Weekend (1967). David hamnar, efter mycket om och men, ute i skogen och i sällskap med rebeller som (inte oväntat) visar sig ha precis lika omänskliga hierarkier och våldsspråk som överheterna. Här är det möjligt att han faktiskt blir kär – jag tror att Lanthimos menar allvar i alla fall – i en kvinna spelad av Rachel Weisz. De hittar snart ett sätt att uttrycka sin kärlek på även när rebelledaren (Angeliki Papoulia) bokstavligen gör den blind.
Jag var en av få som inte var alldeles begeistrad i Dogtooth – jag tyckte dels att den inte gick att ta på allvar, dels att den var ganska luddig i kanterna och mer intresserad av att skapa effekter för effekternas skull än att binda dem till tydliga tematiska idéer. The Lobster, å andra sidan, går att se som en strikt, svart, absurdistisk komedi – och som en sådan fann jag att jag gillade den på ett ganska okomplicerat sätt.
Ändå spökar Lanthimos lite splittrade och överexcentriska manér i filmen. Han vill överraska sin publik oavbrutet, och det känns som att filmen tar en helt ny vändning var tjugonde minut – på så sätt förlorar filmen konsistens och sammanhang; det skadar inte humorn i filmen, eller den sardoniska tonen, men det grumlar ibland perspektiven och gör det kort sagt svårt att hänga med i intrigen eller förstå vad som händer i den. Det är heller säkert ingen slump att Lanthimos ägnar väldigt liten tid åt att visa mer befolkade delar av hans dystopi – han har nämligen inte funderat så mycket på hur hans värld fungerar, eftersom han inte riktigt tar någonting han själv gör på allvar.
Men kan man acceptera att The Lobster är ett enda stort skämt – med en hel del allvar i bottnen och ett par verkligt fasansfulla scener – så kan man också acceptera att intrigen bara är en ryggrad för detta skämt. Det håller inte för skärskådning, kanske, men det är åtminstone en filmupplevelse man inte glömmer – hemsk, ofta jätterolig; snygg i sin totala depression. Ett festligt helvete.
FREDRIK FYHR
*
The Lobster har inte gått på bio i Sverige men finns på import-DVD och Blu-Ray. Filmen recenserades även tidigare på sidan från Stockholms Filmfestival, av Robert Warrebäck.
THE LOBSTER
Originaltitel; land: The Lobster; Irland, Storbritannien, Grekland, Frankrike, Nederländerna, USA.
Urpremiär: 15 maj 2015 (Cannes).
Svensk premiär: 14 november 2015 (Stockholm International Film Festival). Import-DVD: 5 februari 2016.
Speltid: 118 min. (1.58)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 3.4K; DI 2K/D-Cinema/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Colin Farrell, Rachel Weisz, Angeliki Papoulia, Léa Seydoux, Ariane Labed, John C. Reilly, Ben Whishaw, Jessica Barden, Olivia Colman, Michael Smiley, Imelda Nagle Ryan, EmmaEdel O’Shea, Roland Ferrandi, Rosanna Hoult, Roger Asthon-Griffiths, Laoise Murphy.
Regi: Yorgos Lanthimos.
Manus: Yorgos Lanthimos, Efthymis Filippou.
Producent: Ceci Dempsey, Ed Guiney, Yorgos Lanthimos, Lee Magiday.
Foto: Thimios Bakatakis.
Klippning: Yorgos Mavropsaridis.
Musik: Johnnie Burn.
Scenografi: Jacqueline Abrahams.
Kostym: Sarah Blenkinsop.
Produktionsbolag: Scarlet Films, Greek Film Center, Film4, Element Pictures, Netherlands Film Fund. samprod. Faliro House Productions, Haut et Court, Lemming Film. ass. Limp Films, Protagonist Films. delt. Canal+, CNC, Ciné+, Eurimages, Institut Français, L’Aide aux Cinémas du Monde, Ministère des Affaires étrangères et du Développement International.
Svensk distributör: UIP (DCP, 2015), Universal Sony (DVD/Blu-Ray), SF Anytime (VOD).
Betyg och omdöme: Bra film – stilistisk och tonmässigt säker absurdistisk komedi och odyssé i dystopisk miljö; så absurd att berättelsen ibland blir grumlig, men överlag ett starkt, snyggt, jämnt och välspelat verk.
Ett svar på ”The Lobster”