Det finns en medveten otydlighet i Måns Månssons Yarden som kanske gör den till en besvikelse för de som läste Kristian Lundbergs självbiografiska roman – förtexterna förklarar att filmen är gjord ”fritt” efter Lundbergs ”berättelse” (så pass fritt att ordet roman alltså inte ens nämns). Men denna otydlighet ger också publiken ett tolkningsföreträde som går bortom de förutsägbara tankelådor som man skulle kunna lägga filmen i på förhand – ja, det är en ”aktuell” film, den skildrar en urholkad arbetarklassmiljö av angiveri och utsatthet och bara en miljonär kan missa hur definitivt den belyser vårt kapitalist-ideologiska klassamhälle, eller undgå att bli berörd av det.
Men jag tycker också att det, mitt i alltihop, är en ganska rolig film. Jag vet att jag framstår som en sociopat om man jämför med de kommentarer filmen fick efter sin premiär på Göteborgs Filmfestival, där det talades om en iskall film; drabbande, fruktansvärd och otroligt deprimerande. Och det kanske den är, för vissa. Jag håller med om att den är saklig och engagerande, helt klart avståndstagande, liksom sin huvudperson är den inte helt mottaglig för känslor. Jag kom att tänka på Stanley Kubrick när jag såg filmen – han hade gjort en helt annan film av berättelsen, men den hade också handlat om människor låsta i system och den hade känts ungefär lika obönhörlig.
Huvudpersonen är just anledningen till att jag hittar humor i Yarden. Lundbergs bok var självbiografisk, och skildrade på ett poetiskt flytande sätt hur han gjorde en så kallad ”omvänd klassresa” genom att lägga sitt kulturarbete på hyllan och börja timarbeta inom Malmös industrisektor (en sanning med modifikation, kanske, eftersom han ju fick en bok skriven). Filmen har ingen tillgång till Lundberg utan handlar istället om en man, spelad av Anders Mossling, som aldrig namnges annat än genom sitt arbetsnummer 11811. Det görs inga ansträngningar för att vi ska förstå honom – och därmed kunna sympatisera med honom – och det är det som gör Yarden skild från andra socialrealistiska, implicit politiska filmer som vi ser göras överallt i Europa idag.
Mannen som går under nummer 11811 är nästan mer besläktad med karaktärer ur bröderna Coens filmer. Han är konstig, rent ut sagt, i både kroppsspråk och sättet han pratar. Han tar sig fram i tillvaron, knappt, med en hålögd blick. Han svarar på tilltal, men det är också allt. Hans ärlighet, och brist på lyhördhet, gör att han misslyckas i alla sociala situationer. Han är poet, men anser att hans senaste bok är en ”skitbok”. Han har sågat sig själv i en recension och en förläggare förklarar för honom att han inte kan vänta sig några fler uppdrag. Han reagerar genom att peta en penna mot sin näsa. Det ser ut som att han tänker på annat.
Praktiskt taget allt han gör misslyckas. Ibland har det att göra med saker han inte kan rå för, och där visar filmen sina samhälleliga poänger; han misstänkliggörs av de andra arbetarna, blir avstängd utan vidare, får sänkt lön av orimliga orsaker och har ingenting att säga till om eftersom han arbetar via bemanningsföretag. Men lika ofta misslyckas han för att han helt enkelt verkar oförmögen att förstå hur människor beter sig, trots att han är en fullvuxen man – det kan ha att göra med klass, eller att han skrivit för mycket poesi, men man får spekulera fritt. Ibland har han bara otur – när han ska köpa en TV så tappar han den i golvet och får betala ersättningen. Ibland känns det som att det enda som saknas i Yarden är en scen som den i den halvklassiska klasskomedin Ombytta roller (1983) där Dan Aykroyd står utan paraply i ett regnoväder, med en hund som kissar honom på benen och en pistol mot tinningen som visar sig sakna kulor.
Fokuset på huvudpersonen blir ännu mer centrerat genom Sara Nameths manus, som på ett smart sätt hela tiden undviker scener med exposition eller vad som konventionellt sett kallas ”karaktärsfördjupning” (ofta är det bara melodramatiska klyschor ändå). Vi vet inte ens vad huvudpersonen gör när han går till jobbet, men det har något att göra med att parkera bilar som del av tillverkningsbandet. En intrig berättas, tekniskt sett, där han för att behålla jobbet frestas att ange en person som stjäl airbags, men vi vet egentligen inte vad han vet eller inte vet. I en särskilt finurlig scen sitter han i en bil, eftersom ”det är så kallt” att stå ute – hans kollega säger ”det spelar ingen roll, du vet reglerna, du ska stå ute, vid bilen”.
Det är information som inte säger oss någonting. Vi får hela tiden utgå ifrån vad huvudpersonen säger och gör, utan att få något objektivt perspektiv. Hans fritidssyssla är tydligen dykning, vilket ger upphov till ett par absurda sekvenser som jag inte kan föreställa mig att vi ska ta på allvar. I en central vända av intrigen, där han kastas ut i arbetslöshet och måste hitta en väg tillbaka till jobbet, har vi egentligen ingen aning om vad som faktiskt har hänt, hur eller varför.
Den här bristen på information, och oförklarade absurdismer, ger till slut filmen en lite ofärdig och skissartad karaktär, men det finns också förtjänster i luckorna – en gång i tiden har det funnits en kvinna i huvudpersonens liv, men hon är också försvunnen i en av dessa luckor, och den enda punkt av liv som vibrerar i hans liv nu är tonårssonen (Axel Roos) som har en släpig bortskämd blick, samtidigt som han myndigt konstaterar för sin pappa att ”du måste börja tänka lite”. Det är som att sonen tror att han är vuxnare än pappan – och det kanske han är, rentav.
Det är en komplimang för Månsson och Nameth att filmen går att tolka fritt, samtidigt som den skickligt och sakligt belyser en deprimerande verklighet. Den kanske är för kryptisk för sitt eget bästa, den kanske äter och behåller kakan och den kanske hade nått högre höjder om den försökt vara en mer ambitiös adaption av boken. Men den är också skicklig och välspelad i det lilla, och det viktigaste är kanske att det är en film som aktiverar åskådaren. En film som får en att märka samhället omkring en när man kommer ut ur biosalongen – se människorna, de som står på byggnadsställningar och de som kliver in i taxibilar, de som är på väg till jobbet och de som osaligt vandrar som om samhället bara är en kuliss av stängda dörrar.
FREDRIK FYHR
YARDEN
Originaltitel; land: Yarden; Sverige, Tyskland.
Urpremiär: 29 januari 2016 (Göteborg International Film Festival).
Svensk premiär: 11 mars 2016.
Speltid: 80 min. (1.20)
Åldersgräns och lämplighet: 15
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW/DCP/2.35:1.
Skådespelare (fullständig rollista): Anders Mossling, Hilal Shoman, Axel Roos, Veselko Bedi, Lee Dehesjoo, David Dowell, Mohammud Abdullahi Jama, Jakov Katinic, Korosh Mirhosseini, Teddy Murteza Pepaj, Dennis Axnér, Robert Bengtsson, Morten Burian, Carina Nilsson de Rosa, Adnan Sahin, Isaak Thedoridis, Oscar Hervén, Roger Persson, Christofer Nilsson, Eddie Nyström, Elvis Dánilá Ovidu, Christer Rydberg, Mahdi Mahdi Saleh, Gertrud Sandqvist, Tua Sällström, Souadad Younis, Ali Zaheri, Alexandra Zetterberg, Renée Österling.
Regi: Måns Månsson.
Manus: Sara Nameth, efter romanen av Kristian Lundberg.
Producent: Emma Åkesdotter-Ronge.
Foto: Ita Zbroniec-Zajt.
Klippning: George Cragg.
Scenografi: Lene Willumsen.
Kostym:Cecilia Björck.
Produktionsbolag: Anagram. samprod. Lucky Bird Pictures, SVT, Film i Skåne. stöd. SFI.
Svensk distributör: TriArt.
Betyg och omdöme: Bra film – skickligt gjord berättelse i den socialpolitiska dramagenren, om än småskalig och kryptisk, som får till en belysande samhällsskildring samtidigt som den behåller en konstnärlig dimension genom ett öppet perspektiv på en gåtfull huvudperson.
4 svar på ”Yarden”