Mustang, Systrarna

Systerskap är temat på två bioaktuella filmer som skiljer sig, och går ihop med varandra. Å ena sidan Mustang, en upprorisk debutfilm om kvinnoförtryck gjord av en kvinnlig långfilmsdebutant (Deniz Gamze Ergüven) som, liksom alla unga regissörer i hennes sits (i synnerhet kvinnliga), måste ha kämpat hårt för att få sin film gjord, sedd, och spridd. Å andra sidan Systrarna, som handlar om medelklass-kvinnor med medelklass-problem, regisserad av en etablerad japansk manlig auteur (Hirokazu Kore-eda) som har sitt på det torra.

Det är två starka, bra filmer, men de är inte perfekta. De lider av varsitt problem, som fascinerande nog är diametralt motsatta. Å ena sidan Mustang, en gripande och stark film som är sann till sitt ämne – och den är trognare hjärtat än den är filmkonsten; liksom många indiefilmer av lite oerfarna filmare är den hungrig och ivrig att involvera åskådaren, men den har sina amatörmässiga inslag i berättandet som kan göra åtminstone en extra filmintresserad person rastlös. Å andra sidan Systrarna, som har mer filmteknik än den har handling, och som i över två timmar makligt pågår som om inte så mycket behöver sägas. Det är en oändligt skicklig film, och liksom många av Kore-edas filmer vacker och lyhörd och beundransvärd, men av någon anledning (fördomarna viskar att Kore-eda kanske har svårt att närma sig en ensemble som är nästan helt kvinnlig) så har mycket lite hänt mellan första och sista scenen. Där Mustang är en film med en kärna, och mindre bärande element, så är Systrarna en film full av struktur men desto mindre kärna.

Därmed inte sagt att de två filmerna på något sätt är dåliga, eller att de inte lyckas åstadkomma de berättelser de försöker berätta. Snarare är det tal om två filmer som så pass ofta är så pass bra att de når upp till en högre kritisk dimension, och man måste jämföra dem med cinematisk storhet – som de lysande filmer Kore-eda gjort tidigare i sin karriär, eller de lysande filmer Ergüven kanske har framför sig.

Ergüvens film, Mustang, utspelar sig i en turkisk by där fem systrar tydligen orsakar en ”skandal” när de badar och busar med ett par pojkar – de bor med sin farbror och hans fru, eftersom de är föräldralösa, och efter att ”skandalen” uppdagats påbörjas en social rit där systrarna blir inlåsta i huset, med metoder som blir mer och mer rigorösa (först stängsel, sedan galler, sedan betong); i sin fångenskap filmar Ergüven dem nästan som nymfer ur grekisk mytologi. Processen att gifta bort flickorna, en efter en, påbörjas. En efter den försvinner de alltså, som av patriarkatets seriemördare, som i den oundvikligt nämnda systerfilmen The Virgin Suicides (1999) och vårt fokus stannar hos Lale (Günes Sensoy), den yngsta flickan, som har mest tid att samla tankarna och förstå förtrycket hon utsätts för; hon är också ”yngst nog” att tro på att slå sig fri från fångenskapen och hon har tid att formulera en flyktplan, vilket innefattar en ung man som (högst lägligt och utan större problem) lär henne köra bil.

Mustang var Oscarsnominerad för bästa utländska film i år, och den har vunnit flera priser, bland annat på Stockholms filmfestival, och det är lätt att förstå dess popularitet. Det finns en enkel, effektiv dragningskraft i dramat som Ergüven berättar – systrarnas gemenskap, deras omyndiga oförmåga att göra något åt (eller som vuxna människor förstå) sin omvärld, deras nattliga samtal, deras syn på sex, allt detta känns både genomlevt och på ett värdigt sätt romantiserat. Vid det laget Lale, i sista tredjedelen av filmen, ger sig på planen att fly från sin tyranniske farbror är filmen genuint spännande och i slutändan tårdrypande på en ren, rå filmisk gammal hederlig emotionell nivå.

Däremellan, i mittensträckan, är dock filmen desto rörigare – både i det okontrollerade fotot (väldigt mycket ”upp med kameran och filma det som är framför ögonen”) och i sättet Ergüven upprepar bortgiftesscenerna, stannar kvar i montage-liknande stämningsbilder och lägger fram bitar i ett pussel som inte bildar något mönster – det är hemskt att systrarna är instängda offer för en rituell giftermålsskörd, men filmen för ingen ytterligare dialog; farbrodern är bara en ond man utan identitet, och för att vi ska vara extra säker så inser vi att han förgriper sig på flickorna också – det uppdagas i några mindre scener, men kommenteras aldrig mer. Vi får aldrig veta vad flickorna anklagas för, mer specifikt; ett dödsfall sker vid ett tillfälle, och det borde vara chockerande men det sker så plötsligt, och i förbifarten, att vi bara kan förstå vad vi ”ska” förstå, på en rent intellektuell nivå. Publiken får dra sina egna slutsatser men har inte så mycket att gå på, eftersom fotot så ofta flackar och sällan ramar in bilder eller hittar ett specifikt fokus, något särskilt för oss att lägga på minnet.

En och annan otydlighet går väl an i vilken film som helst, men Mustang lägger den ena outvecklade intrigtråden på det andra skissartade psykologiska porträttet, kryddar scener med detaljer som inte blir tydligt definierade, antyder symbolik utan att definiera den, lägger in flera långsökta nödlösningar i manuset och vill att vi ska se filmen helt med magen. Jag hade önskat en mer koncentrerad och formellt utvecklad berättelse – samtidigt känner jag mig som lite av en skit som klagar, för det närgångna klaustrofobiska perspektivet är effektivt och Lales kamp för frihet är gripande och i slutändan väl värt ett biobesök.

Jag kan bara anta att Ergüvens iver att berätta historien (som fick flera turkiska konservativa att orera om smutskastning av ”traditionell turkisk kultur”) gett filmen samma emotionella kraft som småslarviga utförande. Ibland känns det som att kvinnoförtrycket, filmens intellektuella raison d’être och det som de flesta positiva recensioner fokuserat på, är vad som driver filmen och karaktärerna framåt – filmen är nästan mer en manifestation av sitt eget budskap än en film om det; nästan mer av en presentation av förtryck än en noggrann skildring av människor under det. Det skapar effekter, och en stark upplevelse rent emotionellt, men sammanhanget hänger lite löst och filmen har egentligen lika många utropstecken som frågetecken.

Kore-edas Systrarna är raka motsatsen. Liksom alla den japanske mästarens filmer uttrycker den sig i parenteser, tre punkter och haiku-resonans. Filmen handlar om tre systrar i Japan vars pappa dör – de har inte haft någon kontakt med honom på många år, men på begravningen upptäcker de att de har en fjärde syster, den unga Suzu (Suzu Hirose), som fadern fick i sitt andra äktenskap; i sin tur en skilsmässa och trauma för de tre systrarna. Dragna av sin omedelbara kärlek till en ny syster tar de hand om den blyga och brådmogna Suzu, som tog hand om den döde fadern under hans sista år i livet och vars mor alltså var (i de tre systrarnas ögon) ”pappas älskarinna” och låter henne bo med dem i huset de tre systrarna växte upp i, och där de nu alla tre bor i ett slags kollektiv.

Tiden går, som alltid i Kore-edas filmer, och långsamt och noggrant lär vi känna karaktärerna och inser att det finns gott om symbolism som länkar till de döda föräldrarna; den äldste systern Sachi (Haruka Ayase) är noggrann och ansvarstagande och jobbar på intensivvårdsavdelningen på sjukhuset. Mellansystern Yoshino (Masami Nagasawa) är den mer ironiska, levnadsglada typen; dricker gärna lite för mycket och har många pojkvänner. Den yngsta systern Chika (Kaho) är till hälften ett barn, ”lite tokig”, och full av fåniga interna skämt och manic pixie dream girl-beteende. I deras närhet har de en lokal restaurang som enbart serverar makrill, där fadern en gång i tiden var en stamgäst med Suzu, och som nu hotas av konkurs. I ett par scener träffar vi systrarnas mamma och inser att de har en frostig relation. Sachi har en älskare som får ett jobb i Boston. Han lovar att lämna sin fru om hon följer med honom. De sitter och talar till varandra medan vågorna strömmar in på stranden framför dem.

Allt är stillsamt och perfekt. Det cyklas under syrenträden och plockas höstäpplen. Någon blir full och avslöjar oskuldsfulla hemligheter i sömnen. Det finns sår som fortfarande inte läkt, fadern är ett spöke på många sätt och relationen till Suzu är inte okomplicerad – men hon går i skolan, spelar fotboll och alla kommer och tittar. Kore-edas fokus på den lilla människan och hans gränslösa respekt för den riktiga människans tankar och känslor i den oansenliga verkligheten, är verkligen imponerande. Skådespeleriet fläckfritt. Det är en balsamerande sak att se Systrarna.

Men det är också en något vinglig film för att vara Kore-eda. Han brukar ha idéer som hugger oss rakt i hjärtat i sin ofrånkomlighet – om inte i surrealistiska anspråk, som i himlaskildringen Efter livet (1998) så i oumbärligt starka sociala situationer (Barnen som försvann) eller verkligt bistra familjeförhållanden (Still Walking) eller katastrofala moraliska dilemman (Sådan far, sådan son). Systrarna är mer lunkande och försiktig, som om han inte riktigt vet vad han är ute efter; tendensen att stanna kvar i det moderna Japan, och återigen fokusera på vanliga medelklassmänniskor i verkligheten, gör att Kore-eda än mer liknar mästaren Yasujiro Ozu, men känslan av att något är halvfärdigt och inte helt genomtänkt, men ändå levererat med en tydlig självkänsla, gör att tankarna går till Woody Allen. Må inte Kore-eda bli en så hantverksmässig regissör att han bara snickrar ihop en film för sakens skull, om och om igen oavsett kvalitet. Än är det vackert och sinnligt, men utan ordentliga konflikter kommer lusten ta slut.

Båda dessa filmer är bra, och jag rekommenderar dem. I synnerhet har de individuella ögonblick som är mycket starka. De är angelägna och själfulla filmer, och de lämnar oss redo att samtala om vad vi sett och vad det betyder. De rör sig båda på en högre nivå än de flesta filmer som görs idag och de är värda att ses. Alla som vill se filmer med, om och (till hälften) av kvinnor har heller inga bättre filmer att se på bio just nu. Det finns en slags angelägenhet här som är väldigt attraktiv att prata om.

Samtidigt är det också, kanske därför, filmer som lämnar mig kluven, för i slutändan är det min uppgift att skärskåda själva filmerna, inte applådera deras sammanhang – och med det sagt är det inte två perfekta, eller ens i alla avseenden helt lyckade filmer. Mustang är en för ivrig film, men den drivs och blir sevärd tack vare sitt stora hjärta. Systrarna är en film som lever på sin skickliga teknik och sina insikter i människans själ – men den hade behövt mer omedelbara känslor. Man kan se endera film och ha en bra upplevelse, men för en helt tillfredsställande kväll rekommenderar jag att se båda filmerna, för de tar ut varandra.