Jag kan förstå de som säger att det inte finns så mycket att hitta i Brooklyn – det är ett förkroppsligande av enkelhet; det är en enkel berättelse, den är enkelt berättad, enkelt spelad, enkel att se på. Ändå satt jag fascinerad inför den. Den är enkel, ja, men den är också nästan perfekt. Som din mormors anekdot om hur hon träffade din morfar, eller minnet av din barndom – dina vänner, platserna du var på, världen som den såg ut då. Det var. Och detta är berättelsen, sann, oironisk, otillgjord, ja enkel, men också just därför därför hägrande som en uppenbarelse.
Filmen är byggd på en roman från 2009 av den irländske, ibland-omtalad-som-Nobelpriskandidat-författaren Colm Tóibín. När man filmatiserar böcker så är inte ”enkel” adjektivet man oftast hittar – snarare är den typiska filmatiseringen av en bra bok omständlig och ojämn, och den liksom dras med förlagan mer än den gynnas av den. Jag har inte läst boken, men oavsett hur okomplicerad den kan tänkas vara så känns adaptionen felfri och flytande, som om filmen lika gärna hade kunnat komma först. Varje bild i Brooklyn verkar vara på sin rätta plats, varje klipp har en viktig funktion, likt perfekt valda ord och meningsbyggnader i en bok har Brooklyn en visuell grammatik som gör filmen följsam som en dröm.
Berättelsen utspelar sig under tidigt 1950-tal och handlar om den unga kvinnan Eilis Lacey (Saoirse Ronan) som flyttar från sin irländska by till New York, Brooklyn, där hon hittar ett jobb och en pojkvän. Det är ingen slit-och-släng-melodram som The Immigrant (också en bra film, i och för sig) där hon lider eller går igenom helvetets kval. Resan sker genom en av byns präster, som numera bor i New York. Allt är ordnat. Det enda Eilis behöver oroa sig för är den jobbiga båtresan och sina egna känslor när hon kommer fram. Förkrossande hemlängtan. Att acceptera de inneboende flickorna i lägenheten hon kommer till. Att lära sig le mot kunder i ett köpcentrum. Detta är en berättelse om en helt vanlig människas resa.
Men, som sagt, det är just därför fascinerande. Saoirse Ronan har visat stor talang, i flera olika typer av filmer, och som Eilis är hon utomordentlig. Karaktären är flitig, duktig, introvert; emotionell men blyg, med en alert blick som hela tiden registrerar sin omgivning och avslöjar att tankar arbetar under ytan av ett reserverat ansikte. Eilis är beslutsam och intelligent, och när hon inte knegar så läser hon kvällskurser på college om avancerad företagsekonomi, eftersom hon vill bli revisor.
Ett par saker kan hon dock inte rå för. En sak är tvånget att vara kvinna. Hon möter en ung, italo-amerikansk rörmokare, en söt och naiv yngling vid namn Tony (Emory Cohen). Han uppvaktar henne. Hon dras med i hans charm. Han har genuina känslor för henne. Hon har genuina känslor för honom. Boy meets girl… eller? Deras relation har en förutbestämdhet som är en slags elefant i rummet från början. Har de något val? Är det något annat än konventioner som gör att de blir ”kära” i varandra? Blir de kära i varandra, eller gillar de bara varandra nog för att tvåsamheten ska kunna bli deras? Ett dödsfall hemma i Irland tar Eilis tillbaka till byn, dit hon anländer med sina fashionabla kläder ”som en stjärna”, och se där, där finnes en Jim Farrell (Domhnall Gleeson). Som också är väldigt charmig. Som också uppvaktar henne. Som hon också dras till. För att… ja, men det är så det fungerar.
Eilis är lika ofta distraherad och irriterad av kärleken som hon är intresserad av den. De riktiga känslorna har hon till sin mor och sin syster, människor hon inte ska träffa många gånger till i livet, ty oceanen skiljer dem åt. Tårarna när hon läser breven är äkta. Att anpassa sig till den nya stora världen är svårt – den trygga gamla byn hägrar. Men hon vet, också, innerst inne, vad hon vill: Den stora nya världen. Hon har ambitioner större än att ta hand om sin mamma hemma i byn. Hennes horisont går bortom jante-skvallret och den grå, upprepande vardagen i den mycket lilla världen.
Världen, och Eilis, är till slut vad Brooklyn handlar om. Hon flyr från en fångenskap, finner sig tvingad in i andra sammanhang. Hon måste acceptera världens vemod, och kompromissa. Välja kärlek, så länge den inte distraherar hennes väg. Välja de svar som hjärtat inte protesterar mot. Regin av John Crowley, och manuset av Nick Hornby, ger henne inga långa haranger eller övertydliga förklaringar; det förlitar sig på att en skådespelare som Ronan kan bära Eilis och göra henne till en närvaro som känns så autonom och verklig, så egen och stolt, att vi följer henne vart hon än går.
Det blir inga stora utropstecken – det blir en följsam ström av liv, en melankolisk och existentiell skildring av en människas dåtid och minnen. När hon badade med en ung man i Coney Island, kysstes i vattnet. När hon pratade om äktenskap med en av kvinnorna som bodde i hennes lägenhet. Den känsliga frågan hon frågade och det vemodiga svaret hon fick. Eller hur uselt hon mådde på båtresan, men hur hon fick hjälp av en kvinna som åkt förut – och hur hon själv blev den kvinnan andra gången hon var ombord, och träffade en jänta som undrade hur livet i Brooklyn ter sig.
Det är enkelt, ja, men det är inte bara ”enkelt”. Det är precist. Filmen håller en ton som är så exakt att enkelheten får en märklig intensitet. De enklaste repliker lyfter från sina sammanhang och det som ser ut som en klichéartad melodram blir ett drama om verkligheten med dialoger som har djupgående och betydelsefulla effekter. Det är en vacker och romantisk film – berättad i starka färger som påminner om svunna tiders Technicolor; som gamla tiders snyftare handlar Brooklyn också om goda människor, eller åtminstone människor som alltid försöker göra gott. Men den är vacker och romantisk på sitt eget, undertryckta och subtila sätt; den är hela tiden medveten om verkligheten. Ju tystare, ju ”enklare”, Eilis är i vardagen, desto våldsammare blir de stunder hon är ledsen på riktigt. Ju starkare hennes intelligens lyser, desto mer sugande enormt blir problemet när hon ställs inför saker hon helt enkelt inte vill. Hon är ensam och sårbar, som vi alla, och vi vill att hennes berättelse ska sluta lyckligt – om inte i trumpeter och fanfarer så åtminstone så att hon själv får någon slags frid.
FREDRIK FYHR
BROOKLYN
Originaltitel; land: Brooklyn; Irland, Storbritannien, Kanada.
Urpremiär: 26 januari 2015 (Sundance).
Svensk premiär: 30 januari 2016 (Göteborg International Film Festival), 26 februari 2016 (begränsad).
Speltid: 111 min. (1.51).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW/35 mm, D-Cinema/1.85:1
Huvudsakliga skådespelare: Saoirse Ronan, Julie Walters, Jim Broadbent, Emory Cohen, Domnhall Gleeson, Hugh Gormley, Brid Brennan, Maeve McGrath, Emma Lowe, Fiona Glascott, Jane Brennan, Eileen O’Higgins, Peter Campion, Eva Birthistle, Emily Bett Rickards, Eve Macklin, Nora-Jane Noone, Mary O’Driscoll, Samantha Munro, Jessica Paré, Alain Goulem, Iarla O’Lionaird, Jenn Murray, Ellen David, Christian de la Cortina, Paulino Nunes, James DiGiacomo, Michael Zegen, Niamh McCann, Denis Conway, Karen Ardiff, Gary Lydon, Aine Ni Mhuiri, Mella Carron.
Regi: John Crowley.
Manus: Nick Hornby.
Producent: Finola Dwyer, Amanda Posey.
Foto: Yves Bélanger.
Klippning: Jake Roberts.
Musik: Michael Brook.
Scenografi: François Séguin.
Kostym: Odile Dicks-Mireaux.
Produktionsbolag: Wildgaze Films, Parallel Film Productions, Irish Film Board, Item 7.
Svensk distributör: Twentieth Century Fox (Sweden).
Betyg och omdöme: Mycket bra film – utsökt skriven och perfekt regisserad berättelse om en persons resa från en liten by till en världsmetropol på 1950-talet; skenbart enkel och oansenlig ”snyftare”, men så skickligt hantverk att berättelsen får oanade dimensioner och en helt egen autonomi.
Ett svar på ”Brooklyn”