Hail, Caesar! är tveklöst bröderna Coens gladaste och mest optimistiska film. Det är en film som på många sätt handlar om glädje och tro och man ska bli glad av att se den – även om den inte går så långt så att den kan kallas ”varm”. Det är ju fortfarande bröderna Coen vi pratar om, iskalla existentialister som fram tills nu inte rört sig på en muntrare nivå än melankolins, sadismens och galghumorns. Men nu sträcker de sig fram, liksom Josh Brolin i den oklanderligt muttrande huvudrollen, för att närma sig publiken med något slags ömhetsbevis – ett handslag, en hand på axeln, ja okej en kram då… lite stelt kanske, tre klappar på ryggen, så.
Efter en lång rad bistra och mer kryptiska filmer är detta brödernas första komedi på länge och kanske deras första riktigt renodlade komedi överhuvudtaget. De är snälla mot sina huvudpersoner den här gången, ömkar för dem och har inte hjärta att sätta dit dem som sadistiska gudar med absurdistiskt sinne för humor – kort sagt, ingen blir skjuten i huvudet på tal om ingenting, som i t.ex Burn After Reading (2008); istället är det en film av färg och fantasi, kärlek till filmen och tron på att saker kan ha högre värden, om det så är kristendom, judaism eller marxism – de tre krafter som bröderna Coen här roar sig med att finna under ytan på Hollywoods filmproduktion.
Filmen handlar om Hollywood, och utspelar sig i ett 1950-tal som inte behöver specificeras. Detta var tiden då drömfabriken fortfarande var en gudalik institution, och dess mytologi oförstörd av saker som post-Watergate-insyn och sociala medier; man hade sina slutna sällskap i fred och mörkade mord på egna bakgator, och det behövdes ingen scientologi. Det var också en tid då Hollywood hade muskler och gjorde stora produktioner för riktiga pengar – inte kvackiljoners kvackiljarder via mysko bokföring, som nu – och även om producenterna var mer pragmatiska än regissörerna så var alla, även de högsta hönsen, intresserade av att filmerna skulle bli bra.
Coen-bröderna bemödar sig, såklart, inte med att göra den här världen realistisk. Vi kastas ner i den och möter en parad av kändisar, och ett myller av referenser och interna filmskämt, och karaktärer som alla accentueras av sin egen inneboende glans av fiktion, som att de utan vetskap är fast inuti en onåbar overklighet och inte har en aning om att vi i publiken tittar på dem. I en av de mest slående sekvenserna växlar filmen om från Coen-brödernas redan lite gammalmodiga 1.85-widescreen (inte det idag mer vanliga scope-formatet 2.35) till gamla skolans akademiska ratio (1.37:1) och i sprakande trefärgs-Technicolor från fornstora dar möts vi av Scarlett Johansson i en bassäng som tillsammans med simdräktsdansöser genomför ett musikalnummer utklädd till sjöjungfru. Bara sådär.
Vid ett annat tillfälle: Channing Tatum gör som Gene Kelly i New York dansar (1949) och steppar loss tillsammans med två dussin grabbar i sjömanskostym i en bar medan de sjunger ett härligt homoerotiskt nummer vid namn ”No Dames!” – ett nummer som visar sig regisseras av en svensk regissör vid namn Arne Seslum, det vill säga Arne Sucksdorff (spelad av Christopher Lambert!) som ”saknar frun” hemma i Malmö. Lambert ser verkligen ut som den ärade gamle Sucksdorff, med ett solbränt ansikte och glansiga läppar, en gul pullover och… men hursomhelst. Den som räknar referenser i den här filmen får hålla på hela dagen.
Filmen är alltså sporadisk, episodisk, en serie sekvenser som mer eller mindre attackerar publiken från det ena eller det andra hållet – om det inte är den pretentiösa journalisten Thora Thacker (Tilda Swinton) som kommer in från vänster, i jakt på ett flera år gammalt ”scoop”, så är det hennes tvillingsyster, skvallerjournalisten Thessaly (också spelad av Swinton… såklart) som kommer in från höger på jakt efter det allra senaste snasket – och allt jongleras med sådan gunst att det känns som en film av Robert Altman, fast om den notoriske storrökaren hade haft en förkärlek för speed istället för marijuana.
Filmen har en handling, men den fungerar mest som en ram för händelserna och den är det sista man minns. Filmen utspelar sig alltså på ett filmbolag, en fiktiv hybrid av Paramount och Warner Bros. vid namn Capitol – som också var namnet på filmstudion som figurerade i Coen-brödernas Barton Fink (1991) – och där pågår inspelningen av ”Hail, Caesar!” – en fiktiv hybrid av De tio budorden (1956) och Spartacus (1960) – där huvudrollen spelas av filmstjärnan Baird Whitlock, en hybrid av Charlton Heston och Clark Gable. Och George Clooney. Ty han är spelad av George Clooney.
Liksom alla andra figurer Clooney spelat i Coen-brödernas filmer är inte Baird en speciellt klyftig kille, så när han kidnappas mitt under inspelningsdagen och vaknar upp i en villa vid en sällsam stenkust – en klassisk skurk-villa i Mildred Pierce- eller North by Northwest-traditionen – så klickar ingenting i hans huvud. Han introduceras för ett hemligt sällskap kommunistiska författare – bland annat den ärade doktor Herbert Marcuse (John Bluthal) – som kidnappat honom i den ironiska viljan att få pengar för alla uteblivna royalties som Hollywood snuvat dem på när de filmatiserat deras idéer.
Josh Brolin spelar studiochefen Eddie Mannix, en till hybrid av figurer ur Hollywoods historia – inte minst, såklart, den verklige Eddie Mannix, som var en av producenterna på MGM, men också Irvin Thalberg, Louis B. Mayer och PR-fixaren Harold Strickland, alla mytologiska figurer i sagan om Hollywoods gyllene era (och om du inte börjat lyssna på världens bästa filmpodd You Must Remember This, gör det!). Hans jobb är att svara i telefon, hinna till möten, bli övertygad av såväl präster som rabbiner att deras Jesus-film är religiöst godtagbar, se till så att de där journalistsystrarna inte kommer på något verkligt viktigt, svara i telefon igen, prata med stora chefen, undvika journalistsystrarna igen, överväga om han ska byta jobb, bikta sig, lugna ner den upprörda regissören Laurence Laurentz (Ralph Fiennes) som är fly förbannad över att hans nya kostymdrama måste ha Ricky Nelson-liknande Western-stjärnan Hobie Doyle (Alden Ehrenreich) i huvudrollen – en söt men hembakt gosse vars Texas-accent liksom en gång Lina Lamont inte behärskar alla nyanser i det engelska språket – och förstås betala lösensumman till de där kommunisterna, som förresten redan övertygat den puckade Baird om att han är en bricka i kapitalismens spel.
Att filmen ändå har en intrig som den följer är filmens största besvikelse, på sätt och vis. Vi möter Mannix, vi ser honom möta filmens konflikt, några av de andra karaktärerna dras med i den, men filmen har ingen final. Hobie Doyle måste avbryta sin dejt med Chiquita banana-kvinnan – eller Carlotta Valdez (Veronica Osorio) som hon heter (dessa svindlande referenser!) – för en nattlig stalking som leder till kommunisternas näste, och härlig marin kalla kriget-mystik… men det rinner ut i sanden, eller löses upp i ingenting, för bröderna Coen är inte intresserade av någon spänning eller att vi ska ta något på allvar. De ser hellre, som vanligt, att allt är meningslöst och otillfredsställande. Publiken får aldrig sista skrattet.
Nu är väl inte det rätta tillfället att ta upp det, men jag har aldrig varit något större fan av bröderna Coen. De har aldrig gjort en dålig film, men jag har aldrig fastnat för deras formula, utan tvärtom alltid sett dem som väldigt begränsade filmskapare. Deras intriger bygger alltid på någon banal ironi, och deras karaktärer är antingen puckade karikatyrer som levererar roliga repliker, eller ledsna pretton som det går dåligt för. Instängda i ett och samma format blir deras filmer, för mig, sällan mer än glorifierad dockteater. Det räcker ofta som underhållning för stunden, men jag har aldrig sett någon storhet i det, på samma sätt som andra gjort.
Därför kan man säga att Hail, Caesar! nog är ett mindre betydelsefullt inlägg i Coen-brödernas repertoar – jag misstänker att brödernas fans förväntar sig mer djup och mörker – men för min del gör det ingen skillnad eftersom filmen är färgstark och rolig och i synnerhet för en filmnörd håller den en verkligen sysselsatt. Och som vanligt är brödernas formella teknik så effektiv – skådespelarnas precisa stil, Roger Deakins foto, Carter Burwells musik, brödernas egna, fullständigt rytmiska klippning – att de inte kan misslyckas med att underhålla. Eller, som man sa förr i världen: ”That’s entertainment!”
FREDRIK FYHR
HAIL, CAESAR!
Originaltitel, land: Hail, Caesar!, Storbritannien/USA.
Urpremiär: 1 februari 2016 (Los Angeles).
Svensk premiär: 19 februari 2016.
Speltid: 106 min. (1.46).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm; DI 4K (EFILM)/D-Cinema/1.85:1
Huvudsakliga skådespelare: Josh Brolin, George Clooney, Alden Ehrenreich, Ralph Fiennes, Scarlett Johansson, Tilda Swinton, Frances McDormand, Channing Tatum, Jonah Hill, Veronica Osorio, Alison Pill, Max Baker, Fisher Stevens, Patrick Fischler, Tom Musgrave, David Krumholtz, Greg Baldwin, Patrick Carroll, Clancy Brown, John Bluthal, Alex Karpovsky, Geoffrey Cantor, Christopher Lambert, Allan Harvey, Robert Pike Daniel, Robert Picardo, Ian Blackman, Geoffrey Cantor, Robert Trebor, Basil Hoffman, Ralph P. Martin, Jon Daly, Dennis Cockrum, Fred Melamed, Mather Zickel, Tiffany Lonsdale, Clement von Franckenstein, Wayne Knight, Jeff Lewis, Peter Jason, Emily Beecham, E.E. Bell, Brian Jones, Peter Banifaz, Clifton Samuels, Michael Gambon (berättarröst).
Regi: Ethan Coen, Joel Coen.
Manus: Ethan Coen, Joel Coen.
Producent: Tim Bevan, Ethan Coen, Joel Coen, Eric Fellner.
Foto: Roger Deakins.
Klippning: Ethan Coen, Joel Coen .
Musik: Carter Burwell.
Scenografi: Jess Gonchor.
Kostym:Mary Zophres.
Produktionsbolag: Working Title Films, Mike Zoss Productions.
Svensk distributör: UIP/Universal.
Betyg och omdöme: Bra film – kreativ, självmedveten vintage-pastisch på Hollywood, där ett felfritt tekniskt hantverk, Coen-humor och bländande visuellt godis väger upp mot en ganska svag och i slutändan meningslös intrig.
Ett svar på ”Hail, Caesar!”