★★☆☆, jobb på film, mainstream, Video, VOD/Stream

The Intern

intern

Om utomjordingar någonsin landar på vår planet och de söker populistisk mainstreamunderhållning för att förstå sig på människan som varelse, och de ser The Intern, så kommer vi att framstå som ett märkligare släkte än vi redan är.

Ordet ”sexism” översätts till: Fenomenet när en websida som säljer kläder kallas för en ”chick site”.

En dramatisk konflikt, som kan pågå i en hel vecka, är ett stökigt skrivbord som ingen städar.

Yoga är svar på alla livets mödor.

Alla livets mödor är stress.

Ingen är egentligen olycklig.

Alla kan skapa sin egen lycka.

Det är okej att gå bakom ryggen på varandra, om man på så vis kan manipulera någon annan till att ge en framgång i en relation. Det kan till exempel röra sig om att diskutera att ge någon sparken via sms, medan den personen är i samma rum. Eller bryta sig in hos någon, gå in i denna persons dator bland privata saker och radera ett mail man skickat. Eller ragga på någon medan den personen gråter och är extra svag. Eller, förstås, helt enkelt vara otrogen mot sin partner.

Fast nej förresten, stryk det där sista: Otrohet är ett missförstånd. Åtminstone om det är den andra parten som är otrogen.

Också: Gamla människor lever för att tillfredsställa yngre människor. Med vänlig hälsning, yngre människor som ännu inte blivit gamla människor.

Ja, hursomshelst. Jag skulle kunna skriva en helt egen text om vilken besynnerlig och osammanhängande livsfilosofi som ligger till grund för The Intern – och jag märker att jag är på god väg att göra det. Det är en film som så tydligt är gjord av en privilegierad person att perspektivet är lite som när Marie Antoinette sa att folket kunde äta kakor om de nu var så hungriga. Nancy Meyers, som skrivit och regisserat The Intern, verkar tycka verkligheten, den de flesta av oss lever i med alla sina komplikationer och riktiga känslor, är så obehaglig att den lyser med fobisk frånvaro i den här filmen. Ett gift par diskuterar otrohet men det är bokstavligt talat som Voldemort – de vägrar nämna ordet. Däremot, som sagt, går de alla omkring bakom ryggen på varandra titt som tätt. Jag skulle kalla det för en ideologiskt hjärndöd film om jag inte var så förbluffad.

Och, förstås, för att det inte spelar någon roll. The Intern är en film som är menad att gå in genom ena örat och ut genom andra. Den bär på en sådan där småmysig high concept-story som fick mig att minnas det glada 90-talet: Genom någon slags långsökt slump blir den sjuttioårige änklingen Ben (Robert De Niro) praktikant på en superhip modebutik på nätet, ledd av den stresståliga-men-överstressade Jules (Anne Hathaway).

Modebutikens kontorsområde utgör en värld av glas, stål och plast – det är den typ av själlösa plats där Jules kan cykla från det ena rummet till det andra, och det ska förstås som en praktisk lösning och inte ett desperat tecken på att arbetsplatsen är överbelamrat av jobb – och i denna värld är det stundtals fascinerande att se skådespelare som De Niro och Hathaway.

De är liksom där, men inte där. Visst är de dugliga skådespelare. Where there’s a will, Anne hath-a-way – hon säger sina repliker, de låter bra, och man tror nästan att det faktiskt finns en individ där någonstans och att hon faktiskt heter Jules. De Niro är proffsigare än proffsig. Det går inte att föreställa sig att hans super-senior existerar i verkligheten – en gamla skolans kontorsarbetare som på gamla dagar inte vill spendera sina dagar med att, säg, titta på sport och fiska utan helst av allt vill spendera hela sin tillvaro på att skjutsa Jules, hämta hennes papper, ta hand om hennes barn och bli hennes bästa kompis när det efterhand uppdagas att hon har vissa problem i hemmet och den till synes så stabile maken (spelad av Anders Holm).

Det är en två timmar lång film som, till en fascinerande grad, inte handlar om något. Första halvan av filmen bygger upp idén att Ben och Jules lär känna varandra: Hon pratar inte med honom först, men hon blir impad när han städar ett bord. Senare börjar han köra hennes bil. Andra halvan av filmen introducerar strul i familjelivet, och hotet som kommer från löftet om en ny chef (en intrig som vi hör talas om i telefonsamtal, och möten Jules har utanför bild men som filmen heller aldrig vill göra till sin, trots att den ingår i handlingen).

För det mesta ser vi bara De Niros Driving Miss Daisy-leende trivselmin och Hathaways halvsympatiska småprat. Feel good-musiken puttrar på. Det dricks Stella Artois med etiketten vänd mot kameran. Absolut. Ingenting. Händer. Det finns ingen anledning till att vi ser på dessa människor – varför mår Ben bra av att jobba? Varför bryr sig Jules om sin affär? Varför ska vi inte bry oss om den där nya chefen vi aldrig får se något av? Vad handlar ens den här filmen om? Varför är den gjord?

Visst kan jag förstå en film som bara vill vara en roande feel-good för stunden, men till och med då är det ju fördelaktigt med en moralkaka eller två att bjuda på; åtminstone en konflikt som gör att vi får något att bli ledsna, och sedan glada, över. Den här filmen är så rädd för konflikter att den har något vagt surrealistiskt över sig, som när man drömmer en dröm som hela tiden är på gränsen till att bli en mardröm; det undermedvetna fortsätter ihärdigt att trycka undan det obehagliga men det pockar på uppmärksamheten hela tiden.

Precis så känns The Intern. Alla ler krampaktiga leenden och försöker hålla upp still idealiserade livspussel framför kameran som om de försöker dölja tragiska livsöden eller djup ångest. Filmen är lite grann som Peter Dalle i den där scenen i Yrrol (1994) när han står vid bardisken och inställsamt försöker smöra alla kvinnor som går förbi, fastän han på insidan är lika mänsklig och ocharmig som vi andra – punchlinen är, bokstavligt talat, när Suzanne Reuter går förbi och tjongar till honom i ansiktet med ett rakt: ”Vad fan är det med dig, är du rädd eller?”

Jag ville tjonga till varenda figur i den här filmen. Riva ner deras kontor. Sätta en bomb i någons bil. Kidnappa någons husdjur. Det är en film där man förtvivlat väntar på att något ska gå fel eller att karaktärerna ska tillkännage att dåliga saker finns och händer – kunde inte någon åtminstone ha tappat sin mobil i en rännsten eller något? Det är ganska illa när det är det minsta man begär.

FREDRIK FYHR


intern0

THE INTERN

Originaltitel, land: The Intern, USA.
Urpremiär: 15 september 2015 (Film Festival Oostende, Belgien).
Svensk premiär: 9 oktober 2015 (bio), 15 februari 2016 (DVD/BluRay/VOD).
Speltid: 121 min. (2.01).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/35 mm, D-Cinema/1.85:1
Huvudsakliga skådespelare: Robert De Niro, Anne Hathaway, Rene Russo, Anders Holm, JoJo Kushner, Andrew Rannells, Adam DeVine, Zack Pearlman, Jason Orley, Christina Scherer, Nat Wolff, Linda Lavin, Celia Weston, Steve Vinovich, C.J. Wilson, Mary Kay Place, Erin Mackey, Christina Brucato.
Regi: Nancy Meyers.
Manus: Nancy Meyers.
Producent: Suzanne McNeill Farwell, Nancy Meyers.
Foto: Stephen Goldblatt.
Klippning: Robert Leighton .
Musik: Theodore Shapiro.
Scenografi: Kristi Zea.
Kostym:Jacqueline Demeterio.
Produktionsbolag: Waverly Films.
Svensk distributör: Twentieth Century Fox (Sweden), Warner Home Video (DVD/BluRay), SF Anytime (VOD).


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – tekniskt okej dramakomedi som hålls igång av två begåvade skådespelare, men intrigen är helt konfliktlös och filmen nästan helt utan innehåll.