Mr. Holmes

Regi: Bill Condon

Den åldrade Sherlock Holmes försöker minnas sitt sista fall, som Dr. Watson fick om bakfoten, men Holmes begynnande demens gör det svårt.

Vissa filmer har i uppgift att leva upp till sig själva. Mr. Holmes är en film som själv ställer sina egna krav: Inte bara är idén med filmen intressant, rollbesättningen är briljant och regissören har utmaningen att överträffa sig själv.

Filmen presenterar för oss Sherlock Holmes, som hundratals filmer gjort tidigare; men den här gången möter vi honom på ålderns höst, alltmer glömsk och bräcklig, med sitt yrkesliv bakom sig och en legend i hans ställe.

Inte bara är Ian McKellen idealiskt vald i rollen, han är återförenad med regissören Bill Condon som 1998 gjorde Gods and Monsters, där McKellen gjorde en elegant tolkning av James Whale, i en likaledes brittisk miljö och jämförbart legendomsusad sfär.

Kanske är det känslan av skyddad verkstad som gör att filmen aldrig kommer igång, aldrig riktigt visar sig för oss. Den är oavbrutet introvert och pysslig, liksom den alltmer demente Holmes; den hoppar fram och tillbaka i tiden och  står och stampar. McKellens grå Gandalf-ögon stirrar på oss, medan han försöker minnas hur det var nu, hur var det nu, hur… hur var det den där gången. Den där gången, hm hm. Han går fram och tillbaka på sitt loft. Tiden går.

Berättartekniskt består filmen av ett slags kluster av flashbacks. Holmes försöker minnas sitt sista fall. Han är säker på att den nu bortgångne Dr. Watson (som ju ”skrev” böckerna om Sherlock Holmes) förskönade slutet och att sanningen var en annan. Problemet är förstås att minnet sviker på ålderns höst, viktiga detaljer försvinner och luckor plågar honom där han sitter med sin penna och försöker författa sin sista memoar.

Detta sker mot bakgrund av andra världskriget och en pittoresk lantligt hus där Holmes bosatt sig tillsammans med en i alla avseenden skeptisk hushållerska (Laura Linney) och hennes tioåriga son Roger (Milo Parker). Som om det inte var nog med att vi ska försöka följa en dement mans splittrade minnen så ska vi även följa hans liv i detta hus, där han blir bättre och bättre vän med den lillgamla pojken och lär honom hur bin fungerar; biodling är nämligen också något som Holmes sysslar med på äldre dagar. Pojken, som förstås läst allt han skrivit, beter sig så där duktigt, lyhört och responsivt som ingen tioåring i verkligheten någonsin skulle göra, men de har väl en gammal pojke-och-gubbe-charm och Parker gör ett ganska bra sådant där ”näsvisa barn som rynkar på näsan och ställer genomträngande frågor”-framträdande.

Filmen visar sig bli en sådan som bäddar och bygger, bäddar och bygger, långsamt rör den sig mot en payoff som inte kan bli annat än en besvikelse efter allt bäddande och byggande. Vi har redan en flashback och en ramintrig, men filmen kostar sig på ännu en flashback-intrig, som visar oss Holmes senaste resa till Japan och ett möte med en beundrare (Hiroyuki Sanada) som tydligen bär på orientens hemligheter om hur man håller sig ung (eller något sådant).

Det är en film full av omständigheter och kopplingar men ingen riktig berättelse, ingen tydlig tematik och ingen slagkraftighet. Om filmen inte är dålig är det det bästa man kan säga om den. Ian McKellen är det främsta skälet till att man vill hålla ögonen öppna, för han kan leverera nyfikenhet och gåtor bara i en blick och ett sätt att formulera ett ord på. Han går från ena sidan av rummet till dörren i andra änden, och likt den lilla pojken i filmen vill man följa efter honom för att se vart han är på väg.

Det där sista fallet då, hur var det med det? Jo det var väl en personlig motgång där för Holmes, som dr. Watson var snäll nog att försöka censurera bort – inte så mycket en professionell, men just därför. Det rör sig om ett fall där Holmes blev uppsökt av maken till en kvinna vid namn Ann Kelmot (Hattie Morahan) som börjat bete sig märkligt efter att ha fått två missfall. Det finns verklig svärta här – någonstans – men det är svårt att riktigt känna den när vi måste organisera alla olika trådar och allt dessutom präglas av ett sådant där melodramatiskt visuellt bildspråk ur någon Agatha Christie-TV-film.

Den största besvikelsen är att karaktären Sherlock Holmes inte går igen i McKellens framträdande, även om han är bra nog i sig själv. Vi får se ett par exempel på hans klassiska deduktion, och vi ska förstå att det sista fallet gav honom insikter i hans egna människokyla, men Condon underdriver det mesta tills det landar i ett sövande ”humm” och alla Holmes karaktärsdrag är borta.

Till någon mån är det en medveten gest, för detta ska inte vara den stereotypa Holmes-skildringen. Detta kommenteras i en scen där Holmes går och ser sig själv på bio, där han gestaltas av Nicholas Rowe – som ironiskt nog spelade Sherlock Holmes som ung i Young Sherlock Holmes (1985). Scenen är halvkul, men hade fungerat bättre om filmen-i-filmen såg ut som en film från 1940-talet och inte en vanlig film omgjord till svartvitt i ett Adobe-program.

Det är just den slöa bristen på detaljrikedom som gör att hela Mr. Holmes inte riktigt förtjänar sin långsamma och puttrande stil. Visst är filmen ganska bildskön och välspelad och kan man följa intrigen så kan man hålla sig sysselsatt med filmen. Men det är som att lösa korsord, sortera strumpor, putsa skor. Inte riktigt samma sak som att bli fängslad av en bra film.

FREDRIK FYHR

*

MR. HOLMES