The Final Girls

Regi: Todd Strauss-Schulson

Ett gäng bekanta åker in i slasherfilmen Camp Bloodbath och måste besegra filmmonstret tillsammans med filmens karaktärer.

Här har vi en film som inte fungerar och ju mer man försöker förklara varför desto krångligare låter det, fastän det egentligen är väldigt enkelt. Det enklaste sättet att förklara det är att The Final Girls – som hade kunnat vara en smart och kul film – inte är filmen den vill vara. Man har tänkt ”äpple!” och gått och köpt tio kilo päron, man har byggt ett hus på sand – med ruttet trä. Huset är förvisso byggt, men det är inte beboeligt och när som helst nu så rasar det ihop.

Betänk pitchen: Filmen handlar om ett Scooby Doo-aktigt gäng som under en brand i en biograf skär ett hål i biografduken och kliver rakt in i filmen, som råkar vara en 1980-talsslasher med namnet Camp Bloodbath. Det här ska vi förstå vara en variant av Fredagen den 13:e, den typ av omåttligt populära slashers som 80-talet spottade ur sig på rullande band – en inte helt tacksam film att bli fången i, eftersom en odödlig, vandrande zombie vid namn Jason – förlåt, Billy heter han i den här filmen – vandrar runt och har ihjäl allt han ser (dvs. virila ungdomar).

Om du inte vet vad jag pratar om så kommer du inte ha någon behållning av den här filmen. Om du vet vad jag pratar om – och betänker vad jag sa om de där äpplena och päronen – då kan du nog redan nu börja bilda dig en uppfattning om hur The Final Girls misslyckas och hur irriterande det är att se.

Om man är en gammal skräckfilmsnörd och faktiskt sett alla de där gamla slasher-filmerna så kommer man att märka att skaparna av The Final Girls inte har sett dem. De tycks ha sett Scream (1996) för de är fixerade vid tanken på att bara de oskuldsfulla tjejerna kan besegra monstret – vilket man i den filmen bestämde var en ”regel”, men som aldrig var tänkt att tas bokstavligt eftersom det helt enkelt inte stämmer. Man noterar också att Camp Bloodbath – som filmen-i-filmen heter – har en massa olika svängiga kamerarörelser, jump-cuts och funky repliker och alltså påminner den mer om en gammal Grindhouse-film (de har även sett Death Proof!) än en slasher; den stora filmnörden Duncan (Thomas Middleditch) säger att Camp Bloodbath är kungen av alla slasherfilmer för den har så bra kameraföring, klippning, skådespeleri och… nej, de har inte heller så bra koll på vad vi filmnördar menar när vi pratar om sådana saker. Minst av allt hittar man elegant teknik i någon gammal slasherfilm från 80-talet; de är tvärtom kända för att vara slarviga och dåligt gjorda exploitation-filmer.

Så okej vad har vi där, redan ett helt stycke av gnäll? Då har jag inte ens nämnt det slarviga i att inte förklara hur man kommer in i en film genom att skära hål i duken och varför våra vänner, när de hamnar i filmen men ännu inte förstår vad som hänt, upptäcker att världen omkring dem pågår i en 92 minuter lång loop om och om igen (dvs filmen de är i tar slut och börjar om, om och om igen) men senare ändrar filmen sina regler, när det behövs, och den där loopen ska vi ha glömt.

Självklart förstår jag att ingen film har i uppgift att tillfredsställa en liten grupp lättstötta nördar – även om jag inte riktigt vet vilka andra som ska tilltalas av The Final Girls – men en film har i uppgift att hålla koll på sina egna regler, och följa dem; i synnerhet om den öppet förklarar att regler finns. Den här filmen är full av förklaringar av premisser som i nästa stund verkar helt ovidkommande, för att sedan direkt motverkas av någon ny regel hux-flux. Man kan föreställa sig en smart film gjord på det här konceptet – en där inget ens behöver förklaras eftersom alla inblandade kan den här genren – och så kan man tänka sig en diametralt motsatt film, till synes gjord av folk som bara har ett ”hum” om hur skräckfilmer funkar och som därför inte inte kan göra något annat än ”humbug”.

Skådespeleriet är, om än inte överdrivet minnesvärt, filmens minsta problem. Huvudrollen Max – spelad av Taissa Farmiga (lillasyster till Vera) – har filmens centrala storyark; hon är den känsliga unga tjejen som vill bli skådespelerska eftersom hennes (nu döda) mamma var det. Och vilken film var mamman (spelad av Malin Åkerman) mest känd för? Camp Bloodbath, såklart, filmen Max är fånge i: Vilket leder till att hon måste börja umgås med ”Nancy”, karaktären som delar mammans utseende, vilket i sin tur leder till en otippat sentimental och inte speciellt lyckad serie dialogscener som förstås inte heller hänger ihop – för ”Nancy” är ju inte Max’ mamma, vilket tydligen inte är så noga (filmen överger sin egen konflikt) – även om varken Åkerman eller Farmiga är direkt dåliga.

Det är allt annat som är dåligt, och försvinnande meningslöst. När Max och hennes vänner väl är inne i filmen börjar de alltså leta efter ett sätt att ta kål på ”Billy”, som vandrar runt i skogen med sin machete. Alltså skiljer sig inte The Final Girls nämnvärt från någon annan slasher-film. Det finns egentligen ingen större skillnad på karaktärerna utanför och inuti Camp Bloodbath; de är samma fåniga stereotyper allihop – den i små doser lustige Adam DeVine är en av 80-talskaraktärerna, vilket genast tar bort vintage-känslan och gör att vi hamnar rätt upp i 10-talet – och ingen poäng görs av att människor i verkligheten hamnat inuti en film, vilket man kunde tycka var hela poängen med filmen. Istället får vi tvära kast mellan tramsig humor och elaka mord, dåliga datoranimationer och åksjukeframkallande drönarfoto, en film som hela tiden verkar slå sig själv i huvudet med en kastrull när den borde använda den för att laga mat.

Meta-koncept kan förstås vara krångliga att få till på film – den underskattade Den siste actionhjälten (1993) floppade och inte alla var förtjusta i Cabin in the Woods för några år sedan, en film som rent konceptuellt ligger nära The Final Girls. Men om man försöker måste man göra det hela vägen ut. Det är svårt att ha kul med den här filmen, eftersom det inte går att bli klok på hur den fungerar – och man kan bara dras med i en konflikt om man förstår grunderna för hur den fungerar. Om filmen inte riktigt bryr sig, varför skulle vi?

Om allt bara händer hipp som happ spelar det ingen roll vad som händer och alltså blir allt varken roligt eller spännande; även om filmen får till ett och annat skämt som, taget ur sitt sammanhang, är kul – som när karaktärerna blir förvirrade av att plötsligt befinna sig i en slow motion-scen. Men, ja det är inte direkt hejdlöst kreativa idéer. Mer som begåvningsnivån på en ICA-reklam. Vilket inte är ett gott betyg när man tittar på en långfilm. En reklamfilm vet man åtminstone syftet med. The Final Girls är ett exempel på vad som händer när någon får en idé men ingen kan utföra den.

FREDRIK FYHR

*

THE FINAL GIRLS

Originaltitel, land: The Final Girls, USA.
Urpremiär: 13 mars 2015 (South by Southwest).
Svensk premiär: 9 november 2015 (DVD).
Speltid: 88 min. (1.28)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Digital (DI 5K)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Taissa Farmiga, Malin Åkerman, Alexander Ludwig, Nina Dobrev, Alia Shawkat, Thomas Middleditch, Adam DeVine, Angela Trimbur, Chloe Bridges, Tory N. Thompson, Reginald Robinson, Lauren Gros, Dan B. Norris, Eric Michael Carney, Cory Hart, Jackie Tuttle.
Regi: Todd Strauss-Schulson.
Manus: M.A. Fortin, Joshua John Miller.
Producent: Michael London, Janice Williams.
Foto: Elie Smolkin.
Klippning: Debbie Berman.
Musik: Gregory James Jenkins.
Scenografi: Katie Byron.
Kostym: Lynette Meyer.
Produktionsbolag: Groundswell Production, Studio Solutions, Ulterior Productions.
Svensk distributör: Universal/Sony (DVD).