American Poltergeist
Det här är den sämsta film jag någonsin sett. Bokstavligt talat. Jag vet att det kommer lite plötsligt, för det är ju inte en alldeles liten sak att påstå. Men jag ska inte få upp era förhoppningar: Detta är inte vad jag tänker svara när någon frågar vilken som är den sämsta filmen jag sett. Den är för ovärdig för det, även om den tekniskt sett är så befriad från kvalité att jag inte kan föreställa mig att en sämre film existerar någonstans. Det här är den sämsta filmen någon någonsin sett, åtminstone om man talar om filmer med någon slags distribution.
Det är bara därför jag skriver några rader om den här ”filmen” – den finns ju faktiskt på DVD och Blu-Ray, otroligt nog. Människor kan faktiskt göra misstaget att spendera pengar på den. Det är ohyggligt att tänka på.
Filmen – som tekniskt sett handlar om ett gäng ungdomar som semestrar i ett spökhus som hyrs ut av mystisk kvinna – är mer en inspelning än en film. Det existerar inget skådespeleri utan bara människor i bild som säger repliker medan de stelt rör sig genom rum (huset som ska vara hemsökt är bara någon vanlig villa i ett vanligt bostadsområde). Det finns inget foto, bara någon som hållit i kameran. Inget smink och inga kläder än de människorna i bild själva har. Chanserna är rätt stora att du själv spelat in en film med dina kompisar någon gång som blivit bättre.
Alltså, jag menar det finns noll här. Jag tänker inte ens bemöda mig med att säga något mer än så. Bara varna, som man varnar om pedofiler och förrymda fångar, att den här filmen existerar som om det vore en film någon skulle ha någon nytta av att se. Alla inblandade borde skämmas.
Every Secret Thing
Little Secrets
Två mysteriedramer med Elizabeth Banks har anlänt samtidigt på svensk DVD/BR/VOD-marknad. Denna Hunger Games-comic reliefande komedienn som slog igenom under 2000-talet regidebuterade ju i våras med Pitch Perfect 2 och har alltid haft fötterna fast placerade i indie-landskapet. Skillnaden är att det här är två helt klart mer allvarliga filmer – och är de bra?
Mjaäeaeaaee… men det är väldigt nära. De är inte dåliga. De är ganska allvarliga och vuxna och kräver en del mognad från sin publik, gärna en som kan se bortom logikluckor och kommunicera med en films tematik. Båda filmerna handlar om barn som försvinner. I den ena, Every Secret Thing, spelar Banks en secret service-agent som måste hitta en kidnappad treårig flicka som försvunnit i en småstad och där alla spår pekar mot två tonårsflickor som – när de var mobbade barn – dödade ett spädbarn.
Den andra, Little Secrets, är också ett småstadsdrama och handlar om en pojke som råkar ha ihjäl en annan pojke, mitt i efterdyningarna av en gruvolycka som gör att många pekar finger på varandra och de rika och fattiga. Pojken hemlighåller sitt dåd och blir istället vän med den döda pojkens mamma (Banks) som i sin tur är olycklig hemmafru till en av gruvpamparna. Hon lever i tron att pojken försvunnit och tragedin ligger hela tiden och väntar som ett nalkande hav under det som sker under filmens gång (vilket bland annat är en flört med mannen som var den enda överlevaren från gruvolyckan, och anknytande såpainslag).
Men ja, nivån på allvaret är uppenbarligen ganska högt. Jag tror det i slutändan är den nivån som fäller filmerna. I synnerhet Every Secret Thing är en ganska standard-puttrande TV-deckare, extremt inspirerad av ”True Detective”, som mest går ut på att man som åskådare kastas fram och tillbaka mellan olika hypoteser medan det omskakande temat barnamord aldrig riktigt fastnar.
Det är samma sak med intrigerna i Little Accidents; de håller en upptagen medan filmen pågår, men det är en sval och ganska långsam utveckling och trots fantastiska skådespelare (Josh Lucas, Boyd Holbrook, Chloë Sevigny och Jacob Lofland, ynglingen från Mud) och en finstämd syn på klass och socialt samspel så når filmen aldrig fram emotionellt på vare sig det ena eller andra sättet, utan fastnar i en liknöjd avtrubbad TV-filmskänsla.
I Every Secret Thing så spelar Dakota Fanning och oprövade begåvningen Danielle Macdonald de två flickorna som en gång i tiden, på grund av ett dumt och slumpmässigt infall, råkade ha ihjäl det där barnet (och därför blir misstänkta när ännu ett försvinner). Filmen är marginellt sämre än Little Accidents men fortfarande begåvad, med en smart syn på kön och skönhetsideal (ena tjejen är överviktig och har en osund relation till media) och dessutom fina skådespelare som Diane Lane, Common, Nate Parker och underskattade Sarah Sokolovic (från ”Homeland”). Dessutom är det Frances McDormands debut som producent (och båda dessa filmer är, som av en händelse regisserade av kvinnor – Amy Berg och Sarah Colangelo – vilket kan förklara varför deras spridning är så trist begränsad).
Jag har milda rekommendationer att ge dessa två filmer, inte minst för att de inte är dåliga och för att det finns så mycket som är sympatiskt med dem, i synnerhet om du har mage för mer psykologiskt utmanade deckare och dramer av TV-stuk. Dessutom är de riktigt snyggt fotade emellanåt, och jag är en sucker för det visuella.
Exorcism Tapes/Proof of the Devil
Okej, tillbaka till skräpet nu. Det här är en nollbudget-skräckis, en härligt usel found footage-film, där ett ”cyniskt dokumentärcrew” (läs: ett gäng dåliga skådisar) ska följa processen när en mamma låter sig bli besatt av djävulen för att bevisa (håll i er nu) att hennes son var besatt av samma djävul (djävulen med stort D) när han dödade över 20 människor. Mamman ska vara läskig, men har ett hamsterliknande ansikte som gör att hon ser jätterolig ut när hon ska vara arg och läskig (jag är inte den som påpekar folks utseende – allra minst kvinnliga skådespelares – men de där kinderna går bara inte att vara rädd för). Alla skådespelare är usla, det existerar bokstavligt talat inga specialeffekter (men tro inte att de inte försöker ändå) och ofta känns det som att man tittar på ett konstigt avsnitt av Big Brother. En film att se i svep med andra, med vänner, och naturligtvis inte ensam eller i något seriöst syfte. Alltså en film ingen behöver se, men det säger sig självt. Som skräpunderhållning är den så dålig att den är rolig och det är alltid nåt.
Kill the Messenger
Så tillbaka till en riktig film igen. Kill the Messenger är en ”true story” där Jeremy Renner spelar den obetydliga journalisten Mark Webb som upptäckte att det krig mot knark som Nixon inledde – och som fortsatte i decennier, för att sedan mynna ut i en kaotisk droghandel i LA:s getton – också innefattade importerat knark direkt till regeringen. Storyn är JFK-formulan: Webb får sitt scoop, skriver sin artikel, den blir uppmärksammad och sedan kommer smutskampanjen, förföljelserna, paranojan; det går ut över hans familj och eventuellt hans liv överhuvudtaget (verklighetens Webb hittades död några år senare, av två pistolskott som ansågs vara självmord).
Kill the Messenger har ungefär samma problem som de två filmerna jag nämnde med Elizabeth Banks – det finns inte mycket till hjärta och puls i berättelsen, som på papperet borde bli väldigt engagerande, i synnerhet med en löjligt stark rollista (Robert Patrick, Mary Elizabeth Winstead, Rosemarie DeWitt, Ray Liotta och Oliver Platt). Den förblir småtråkigt sebar, men den gör misstaget att fokusera på Webbs familjestrul och (återigen) TV-serieaktiga ”karaktärsfördjupning” (läs: montage där han ser ledsen ut) istället för artikeln han skrev och faktumet att CIA importerade knark vilket bara blir en innehållslös McGuffin. Det känns verkligen som att detta är en biopic gjord för avbetandets skull, och man har helt missat vad som faktiskt gör berättelsen intressant. Synd.
The Unwanted
Och så tillbaka till… skräpet, igen, höll jag på att säga, men vänta! The Unwanted är inte så dålig som den ser ut. Visst, den ser inte mycket ut för världen. Enligt IMDb är den gjord i 35 mm (!), men det måste vara någon produktansvarig som lagt till den befängda informationen för den är i själva verket fotad med en EPK-kamera (samma man använder när man gör intervjuer till extramaterial på DVD:er, till exempel) så det är strikt ”det ser ut som en film du gjort själv”-nivå på filmen rent visuellt. (Om en EPK-kamera idag kan vara analog så är det mer än jag känner till).
Det är dock inget fel på berättandet i The Unwanted, som försöker sig på att vara en spinn på en gammal gotisk vampyrberättelse kallad ”Carmilla” om en ung tjej (Christne Orr) som åker till sin Salem’s Lot-liknande hemstad för att ta reda på sanningen om hur hennes mamma en gång dog. Hon hookar upp med kärlekskrank servitris (Hannah Fierman) som har en överbeskyddande pappa spelad av självaste William Katt (en gång i tiden ”The Greatest American Hero” och snälla killen i Carrie… nuförtiden ser han ut exakt som den långhåriga killen i The Lone Gunmen från ”Arkiv X”).
Det är inte mycket högre budget här än vad det är i de två tidigare skräp-skräckisarna jag nämnde (man har helt klart använt det man haft omkring sig) men det är åtminstone regisserat, gjort med en del intelligens och attityd, med en och annan blinkning mot kameran, ett par schyssta flashbacks, inte alldeles orimliga dialoger och lämpliga skådespelare – här har man vett nog att använda Hannah Fierman (den där skitläskiga tjejen med jätteögonen från första segmentet i V/H/S… den som såg den minns åtminstone henne) och okända Christen Orr är inte heller obegåvad i huvudrollen. Regissören Bret Wood har tidigare gjort filmer som heter saker som Psychopathia Sexualis och The Little Death så det är kanske inte så konstigt att The Unwanted känns så pass rekorderlig som den gör. Den går dock bara att rekommendera till den som är van vid b-filmer, förstår storyns och filmskapandets begränsningar och accepterar den billiga videolooken. Man kan aldrig göra en riktigt bra film med så lite medel, men The Unwanted är okej och därmed så bra den kan vara.
Veckans stämningsbild:
Ett svar på ”Outlet-Onsdag#5”