Fast & Furious 7

Regi: James Wan

Torettogänget dras in i jakt på högteknologisk McGuffin samtidigt som ett stycke ont Jason Statham kommer för att hämnas på sin bror, som de försatt i ett koma.

Jumping the shark. Detta är ett begrepp som har förlorat sin innebörd idag. För den som inte har koll på sitt amerikanska popkultur-lingo så myntades begreppet av radiopersonligheten Jon Hein – det är punkten i en TV-serie (eller en filmserie) där tittarsiffrorna sviker och man kastar in ett desperat stunt för att försöka få tillbaka dem; skadan är oerhört stor på serien och den blir aldrig likadan. Begreppet är en referens till ett avsnitt i femte säsongen av ”Gänget och jag” när Fonzie på vattenskidor hoppar över en haj.

Länge kunde man använda det här begreppet legitimt. Det har funnits så många tillfällen i så många filmer då manusförfattarnas publikförväntan övergått till publikförakt – som James Bond-filmen Die Another Day (2002) när James Bond surfar på en mindre tsunami och kör en osynlig bil – och man har kunnat säga att de verkligen hoppar över den där hajen.

Men idag vet jag inte. Det känns som att hajhopp idag konvergerat och blivit ett med hela idén om film som underhållning överhuvudtaget. När The Fast and the Furious (2001) kom så var det bara en skräpig budget-b-film i mängden som handlade om illegala bilförare som (om jag minns rätt) stal DVD-spelare (ljuva oskyldiga 2000-tal… vänta, sa jag precis det där?).

Vissa var överraskade över hur involverande intrigen ändå var, men den hysteriska stilen, sensationalismen och de billiga tricken, köttmarknaden av kvinnokroppar, överhuvudtaget bara det idiotiska i att se bilkrascher, allt var definierbart som billig underhållning. Detsamma gick att säga för de direkta uppföljarna – 2 Fast 2 Furious (2003) och The Fast & the Furious: Tokyo Drift (2006), filmer som på olika sätt försökte applicera racingromantik med pliktskyldiga intriger.

Sedan hände något med den här serien. Eller så hade något hänt i samtiden omkring den. Originalbesättningen från första filmen kopplades in i den fjärde filmen – Fast & Furious (2009) – för en försvinnande liten intrig och ännu mer absurd racingaction än tidigare. Nu blev det publiksuccé, en fanbase uppstod, kritiker började tveka i sin aversion, det började skapas en allmän uppfattning att det här inte var ”billig” underhållning utan prima underhållning.

Jag vet inte hur det gick till. De filmer som följde – Fast Five (2011) och Fast and Furious 6 (2012) – har alla varit manifestationer av sig själva. De första tre filmerna försökte ha en intrig, visserligen klena försök men åtminstone traditionella och i sin egen kontext seriösa (den första filmen hade rentav karaktärer som gick att engagera sig för, om jag minns det rätt).

Men de här andra, uppbeefade, supermeny-FF-filmerna de är uppvisningar av iögonfallande absurd action, och slentrianmässig bikini-porr, sammanfogad i ett helt mekaniskt och artificiellt intrigskelett där våra gamla DVD-tjuvar via Hollwoods retuscheringspennor nu blivit något slags A-Team som genomför storartade heister och räddar världen. Det finns inget som helst personligt, emotionellt momentum i dessa filmer och det saknas helt karaktärer att bry sig om: Vin Diesel spelar inte längre Dominic Torreto, som i den första filmen. Vin Diesel spelar Vin Diesel. Paul Walker är Paul Walker. Michelle Rodriguez är Michelle Rodriguez. Som The Rock ser vi Dwayne Johnson, som faktiskt förgyllde den femte filmen (som superpolis på jakt efter Torretogänget) innan han blev ännu en stapelvara i nummer sex och sju (bara en till medlem i Vin Diesels ”familuh”).

I Fast & Furious 7 finns en scen där våra huvudpersoner, bakom rattarna på dyra märkesbilar, släpps ut ur ett stort flygplan och i fritt fall genomför ett fallskärmshopp (bilarna hoppar fallskärm, alltså, med förarna jublandes bakom rattarna).

Vad är poängen längre? Jag ser denna uppvisning i specialeffekter – som förstås ska vara galet, som ska vara överdrivet, publikens implicita cynism (”Åh vad kul när det är dåligt! Jag älskar verkligen det som är dåligt!”) är kalkylerad och identifierad – och jag tänker på sommarens illdåd Jurassic World och Terminator Genisys, filmer som (oavsett enskilda tekniska kvalitéer) till slut verkar signalera en ändhållplats för Hollywood: Nu har de faktiskt lyckats skapa filmer som bara är produkter, varumärken, innehållslösa buteljer för konsumtion. Inga karaktärer, ingen intrig, ingen orsak och verkan mellan något som händer vare sig logiskt eller emotionellt. Bara synkroniserade effekter och vad man nuförtiden kallar ”underhållning”.

Enkelt uttryckt: Allt är Sharknado.

I Fast & Furious 7 har man slängt in Jason Statham på ett hörn – Han spelar skurk som ska hämnas på någon som dog i någon av de tidigare filmerna (jag glömmer för tillfället vem), men han är naturligtvis där för att han är, och ”spelar”, Jason Statham. Vi behöver inte karaktärer när vi kan ha skådespelare vars ansikten och jargong automatiskt kan registreras av publiken, ungefär som superhjältar. Att alla är kompisar och skrattar och dricker sponsrad öl (”I’m a Corona man” säger Vin Diesel… som om det ens skulle vara macho) gör förstås att publiken ska känna sig ännu mer passiv, ännu mer som hemma, ännu mer mottaglig för (till exempel) Corona.

Man har också slängt in Kurt Russell, för man vet att folk tycker han är cool. Han dyker upp i en kostym och har några scener när han förklarar för Vin vad filmens McGuffin är: Ett så kallat God’s Eye, som är rena rama undret för militären eftersom man med denna pryl kan hitta vem som helst via vilken datorskärm på jorden som helst. Det här har att göra med en kidnappad hacker (Nathalie Emmanuel) och ett gäng somaliska legoknektar ledda av Djimon Hounsou.

Det spelar ingen roll, förstås, för allt handlar om att se bilar åka fort.

Fast nä. En gång i tiden funkade det argumentet. Det här är en actionpannkaka av Michael Bay-modell, lika mycket heist-film som biljaktsfilm, med lika många handgemäng och maskingevärs-shootouts och datoranimerade stuntscener som scener som har något med bilar att göra.

Det är halvbra gjort och extremt monotont. Egentligen precis samma skräp som ettan en gång var, bara vid det här laget urholkat och centrerat kring skräpets själva essens. Och nuförtiden anses det, med någon slags konstig självklarhet, vara ”underhållande” på ett glatt och okomplicerat sätt.

Jag tycker Fast & Furious 7 är en svintråkig film, från början till slut död och själlös. Den är inte ett dugg ironisk eller självmedveten – den tar sig själv på blodigt allvar med ett korkat stoneface, precis som denna serie gjort sedan start; det är bara publikens inställning som gått igenom en oförklarlig förändring. Ändå är det inte en film som bjuder in publiken. Det är en film som kallt håller den på avstånd med generisk reklamfilmsdesign och förutsägbar galenskap utan hjärta.

FREDRIK FYHR

PS.

Paul Walker, som dog under inspelningen av filmen, är som en isolerad ö i filmen omringad av omklippningar och obekväma nya tagningar där han uppenbarligen inte är med i scenen egentligen. Om Walkers bortgång har jag tidigare skrivit.

*

FAST & FURIOUS 7

Originaltitel, land: Furious 7, USA/Japan.
Urpremiär: 16 mars 2015 (USA, South by Southwest).
Svensk premiär: 1 april 2015
Speltid: 137 min. (2.17). Extended cut (video): 140 min (2.20).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm (Super 35), ARRIRAW 2.8K, F55 RAW, REDRAW 6K 5K; DI 2K/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Vin Diesel, Paul Walker, Jason Statham, Michelle Rodriguez, Jordana Brewster, Tyrese Gibson, Ludacris, Dwayne Johnson, Lucas Black, Kurt Russell, Nathalie Emmanuel, Elsa Pataky, Gal Gadot, John Brotherton, Luke Evans, Tony Jaa, Djimon Hounsou, Noel Gugliemi, Ali Fazal, Sung Kang, Ronda Rousey.
Regi: James Wan.
Manus: Chris Morgan.
Producent: Vin Diesel, Michael Fottrell, Neal H. Moritz.
Foto: Marc Spicer, Stephen F. Windon.
Klippning: Leigh Folsom Boyd, Dylan Highsmith, Kirk :m Morri, Christian Wagner.
Musik: Brian Tyler.
Scenografi: Bill Brzeski.
Kostym: Sanja Milkovic Hays.
Produktionsbolag: Universal Pictures, One Race Films, Original Film. ass. Media Rights Capital, China Film Co., Dentsu. inkognito. Fast 7 Productions.
Svensk distributör: UIP.