Nattvakten (1994)

Regi: Ole Bornedal

Juridikstudenten Martin får ett extraknäck som nattvakt på stadens bårhus – samtidigt som en seriemördare härjar i staden. Snart börjar hans psyke (och hans värsta practical joker-kompis Jens) spela spratt på honom.

Denna text är en del av BIOÅRET 1995.

Det danska rysarundret kom och gick. Men en gång i tiden ungdomar, då ska ni veta att det faktiskt fanns ett. Efter att den här filmen, Nattvakten, blev en oväntad succé öppnades dörren för ytterligare två skräckfilmer (med manus av skräckförfattaren Dennis Jürgensen). Den lysande Twilight Zone-slashern Sista timmen (1995) och den mindre fantastiska Lek i mörker (1996).

Sedan var det danska rysarundret över. Det var nästan som om ingen märkte att det stannat. Kanske den danska filmindustrin blev för upptagen med att försöka reagera på Lars Von Triers Dogma-fasoner.

Hursomhelst. När jag var liten, innan Internet ni vet, brukade jag på allvar säga till folk att danskarna ”gör ju ändå bra skräckfilmer”. Jag utgick från att det fanns fler än de tre som fanns i den lokala hyrvideobutiken. Men jag hade fel.

Nattvakten var nog inte den film jag tyckte mest om när jag var mindre. Lek i mörker var mer som en riktig gammal hederlig slasher och Sista timmen tyckte jag bara var fantastiskt läskig. Jag förstod att Nattvakten hade öppnat dörren för den här inofficiella trilogin, men jag tror inte jag reagerade på den så bra. Jag uppfattade den kladdiga stämningen, men jag tyckte nog filmen mest var småtråkig. Som tolvåring har man kanske inte samma beröringsskräck för döden som vuxna har – jag tog döda människor helt för givet.

När jag nu ser om Nattvakten – för första gången på säkert femton år – slås jag av hur mycket bättre den är än jag minns den. Det är en äcklig, skickligt gjord, rolig och ibland olustig film som är före sin tid på nästan alla plan.

Man får komma ihåg att skräckgenren praktiskt taget var stendöd under 90-talet. Nattvakten kom två år före Wes Cravens Scream (1996) och tio år, för den delen, innan Saw (ja, filmen har en sådan scen också).

Nikolaj Coster-Waldau – i dag mest känd för sin medverkan i Game of Thrones – var tjugofyra år här och ser verkligen ut som Martin [maaatin] en random dansk ”90’s dude” som studerar juridik (inte speciellt flitigt) och får ett extraknäck som nattvakt på stadens bårhus. Samtidigt som en seriemördare härjar i trakten.

Det låter förstås som en hejdlöst klyschig och fånig idé och manusförfattaren och regissören Ole Bornedal vet om att vi också vet det. Det finns en underliggande lek med fiktionen och verkligheten, ett obekymrat metaperspektiv som känns väldigt mycket 90-tal. Det blir aldrig lika självklart som i Scream-filmerna, men ändå. Ibland vet karaktärerna nästan att de själva är med i en ”dålig skräckfilm”.

Ändå bygger Nattvakten upp en fantastiskt äcklig stämning, i synnerhet i första tredjedelen. Bårhuset ser verkligen ut som någon gammal orenoverad 60-talsbyggnad, med flugor som alltid sitter fast i samma taklampa och en stor, otrevlig röd lampa (den ser nästan ut att komma från en ubåt) aldrig får lysa, för då betyder det att ett av liken på nedervåningen vaknat till liv och dragit i ett ”larmsnöre”.

Varför man nu skulle ha sådana snören i bårhuset. Redan i början kan man fundera över en hel del bekvämligheter i manuset, men den knarriga gamla nattvakten som instruerar Martin för jobbet ser så överdrivet zombie-äcklig ut att man vet, man bara vet, att det här kan man inte ta hur allvarligt som helst.

Här finns en charm som jag beundrar och som gör mig lite rättvist nostalgisk. Nattvakten går inte riktigt att ta på allvar, men Ole Bornedal har vett nog att förstå att vi kan bli rädda ändå. Det behöver inte vara jämntjockt dystert och deprimerande allvarligt. Det är gjort utifrån tanken att publiken bär på en grundläggande empatiförmåga. Vi kan identifiera oss med Martin, som snart börjar undra över sin mentala hälsa. Hur många rundor kan han gå – förbi kliniska korridorer och uppradade lik – innan han börjar se saker som kanske inte är där?

Bornedal sysslar även, i manuset, med att rigga ett system av omständigheter som fungerar oväntat snitsigt. Oftast när filmer använder sig av klyschor – i synnerhet skräckfilmer – så kan man lita på att manuset är fullt av nödlösningar och långsökta sammanträffanden. Bornedal ger dessa saker en personlig prägel, som gör att de oväntat nog fungerar. Det finns två centrala dörrar i filmen, till exempel. En verkar aldrig kunna gå att låsa. En annan kan bara låsas, och kan inte öppnas inifrån. Bornedal använder dem till fullo.

Det är samma sak med intrigen runtomkring Martin. Det finns en seriemördare ute, och vi börjar automatiskt leta misstänkta. Ett potentiellt villospår (eller?) finns i Jens [djenns], Martins bästa kompis (spelad av Kim Bodnia) som är en Nietzscheansk skitstövel med troliga alkoholproblem och eventuell bokstavskombination. De är båda på väg att gifta sig – även om filmen slugt bara antyder det – med sina piger Kalinka (Sofie Gråbøl) och Lotte (Lotte Andersen). Nojig över detta sysslar Jens filmen igenom med att ”utmana” Martin genom olika ”konka-uppdrag”. Det leder till en väldigt obehaglig scen med en minderårig prostituerad (Rikke Louise Andersson) som ger en stark och mörk bild av karaktären Jens, samtidigt som scenen också ger oss ytterligare ledtrådar om vem mördaren är.

Det är också typiskt Kim Bodnia – denna danska pitbull – att stjäla varje scen han är med i, som en figur som är genuint osympatisk men ändå ofrånkomlig, trasig, självhatande, inte alls orealistisk.

Berättandet är långt mer fiffigt än i de flesta skräckfilmer som görs nuförtiden, och även när filmen når en final som är mer stereotyp – bland annat med en sådan där scen när skurken binder offret och spelar cool för någon som står vid dörren – så tyckte jag om den för vid det här laget förtjänar vi lite överspel, lite skrik och lite blodiga effekter.

Nu är Nattvakten kanske inget mästerverk – men det är i så fall det enda dåliga jag har att säga om den. Det är en film som blandar verkligt mörker med äckliga effekter och psykologisk kladdighet. Det är också en tramsig film där folk skriker mycket och man ofta får chans att utropa ”du skojar!” – Det är en snitsig liten genrefilm som förstår att skräck inte kan andas utan en känsla, oavsett hur bisarr och makaber, av glädje.

FREDRIK FYHR

*

Nattvakten är veckans utvalda film från Bioåret 1995.

*

NATTVAKTEN

Originaltitel, land: Nattevagten, Danmark.
Urpremiär: 25 februari 1994 (Danmark).
Svensk premiär: 7 april 1995.
Speltid: 107 min. (1.47).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Nikolaj Coster-Waldau, Sofie Gråbøl, Kim Bodnia, Lotte Andersen, Ulf Pilgaard, Rikke Louise Andersson, Stig Hoffmeyer, Gyrd Løfquist.
Regi: Ole Bornedal.
Manus: Ole Bornedal.
Producent: Michael Obel.
Foto: Dan Laustsen.
Klippning: Camilla Skousen.
Musik: Joachim Holbek, Sort Sol, The Sandmen.
Scenografi: Søren Krag Sørensen.
Kostym: Margrethe Rasmussen.
Produktionsbolag: Thura Film, DR Fiktion, Obel Film, support. Det Danske Filminstitut.
Svensk distributör: Sandrew Film AB.