Bioåret 1995, Retrospektiv

Biovåren 1995 – Vecka 14

95

Tiderna förändras. Utan att vara gnällig kan man säga att bio nuförtiden, av diverse skäl, helt enkelt inte är vad det var förr.

Jag skriver detta den tionde april 2015. Det har alltså redan gått tjugo år sedan 1995. För tjugo år sedan visade kalendern vecka 14 och fredagen den sjunde hade inte mindre än åtta filmer premiär på svenska biografer runtom i landet. Sånt hände oftare då än nu. Jag tror att premiärerna denna korresponderande vecka tjugo år senare är tre, kanske fyra eller fem.

Var eller varannan vecka (beroende på utbudet) ska vi framöver ta en titt på den korresponderande bioveckan 1995 och jag ska också, om någon sådan visar sig, välja ut en speciell titel att fokusera lite extra på genom en regelrätt recension.

Vi ska alltså hålla en kontinuerlig titt tjugo år bakåt i kalendern – för att se nyttiga perspektiv, för att få en till ursäkt att diskutera film och, förstås, om man är i min ålder, minnas gamla titlar, affischer och frisyrer ur vår barndom.

1995 var jag, till exempel, inte mer än nio år. Detta facit, vad gick upp på bio när, ska bli en intressant studie också för mig.

 

Biopremiärer – Vecka 14, 7/4 1995

95001

NATTVAKTEN

Detta är veckans recenserade svenska 1995-premiär.

 

95003

AMATÖR

Vid den här tiden var den ohyggligt pretentiösa indiefilmaren Hal Hartley ett stort namn. Han var lite av sin tids Wes Anderson, i det att hans filmer var extremt säregna och omöjliga att se som annat än syntes. I Amatör spelar Isabelle Huppert en ex-nunna som skriver porrnoveller medan hon väntar på en hemlig uppgift från gud – hon har flytt klostret eftersom hon är nymfoman (och oskuld). Hon råkar på en välskapt ung man som tyvärr har minnesförlust; han har ingen aning om att en holländsk kvinna som blivit ofrivilligt stor den undre porrfilmsvärlden är ute efter honom och att hon i sin tur är jagad av ett gäng lönnmördare från Wall Street. And so it goes.

Jag såg denna film när jag var i tidiga 20-årsåldern och pluggade ett eller annat humanioraämne på universitet. Jag tyckte om den då. Oklart om jag skulle vara lika entusiastisk idag.

 

95002

ATLANTEN

Kristian Petri gjorde denna vid ankomsten väldigt uppmärksammade dokumentär – den vann en Guldbagge och hördes aldrig av igen. Det går inte ens att fiska upp ett YouTube-klipp från den, men tydligen finns den på DVD via Folkets Bio för den som är nyfiken.

 

Affisch från nordicposters.com.

DJUNGELBOKEN

Den ”otecknade” Djungelboken-filmen med Jason Scott ”ingen relation till Bruce” Lee som Mowgli, samt Cary ”han från Robin Hood Men in Tights” Elwes och Sam ”han från Jurassic Park” Neill som aristokratiska skurkar (har jag för mig). Jag kan inte minnas intresset som skyhögt för den här filmen men jag vet att jag hade den på köp-VHS. Jag antar att ingen riktigt gillade den. Helt klart har den fallit i rättvis glömska med åren.

 

 

Affisch från nordicposters.com.

MIN ODÖDLIGA KÄRLEK

I vilken Gary Oldman spelar Beethoven. Jag har aldrig sett den här filmen, som verkar låna anslaget från Amadeus. Här har vi dock Gary Oldman som han var på 90-talet: Koko. Mest känd, vid den här tiden, var han ju för en rad excentriska roller – inte minst i Luc Bessons filmer (Leon och Det femte elementet) där han tenderade att bete sig som en rave-spattig Johnny Depp i diverse olika, helt otroliga utstyrslar. Så att han spelade Beethoven var egentligen inget konstigt, snarare typecast. Han var vad Depp är nu. Då var Depp relativt sansad och lågmäld. Nuförtiden spelar Oldman mest gamla farbröder. De är som två äpplen som fallit upp och ner i varandras träd.

 

Affisch från nordicposters.com.

MURIELS BRÖLLOP

Toni Colettes genombrott som den fula ankungen Muriel, som drömmer om att gifta sig medan hon ugglar i sitt ensamma småstadsliv – och en tripp till Sydney, samt ett namnbyte, som blir början på en personlig revolution som jag trooooor är en slags Australiensisk feel good-Almodóvar via ABBA och allt det där de gillar down under.

Den här filmen är förmodligen rätt bra. Jag vet att jag såg den när jag var liten (troligen på video) och minns att de vuxna runtomkring mig tyckte om den. Den är ju trots allt HÄRLIGT FESTLIG och ENORMT ROLIGT.

 

95004

OUTBREAK – I FAROZONEN

Filmen som gav varannan unge jag kände bacillskräck for life. Dustin Hoffman, Rene Russo och Morgan Freeman gör kroppslig dödsångest och masshysteri till popcornunderhållning genom en av 90-talets mest militäriska mainstream-regissörer, Wolfgang Petersen. Går fortfarande på trean ibland. Är, vad jag vet, fortfarande en mysig film och en bra ingång till den lite skamfilade subgenren ”virusfilmer”.

Nästa vecka: Drew Barrymore, Whoopi Goldberg och (whatever happened to) Mary-Louise Parker klarar sig bäst Med eller utan killar medan Hugh Grant ger sig iväg på Ett otroligt stort äventyr.

 FREDRIK FYHR

*

Källa: SFI