Apornas planet (1968)

<- #7. The Thing.
-> #9. Och tranorna flyga.

Regi: Franklin J. Shaffner

Jag tyckte inte om den nya Apornas planet-filmen men den gjorde mig å andra sidan inspirerad till att se om den första filmen från 1968. Jag hade inte sett den på tio år och kan inte säga att jag mindes den särskilt bra alls, och jag blev faktiskt överraskad över hur stark och medryckande den var. Till den mån jag minns den minns jag den som ett kultigt science fiction-äventyr med en sån där funkig, halv oseriös charm. Men det är en riktigt bra film med intelligent, och dessutom väldigt deprimerande, tematik. De filosofiska och samhällsinriktade idéer filmen har är i grund och botten väldigt enkla, men dom berättas på ett sådant skickligt (och faktiskt subtilt) sätt att man nog måste räkna filmen som en något mer substansiell klassiker och inte bara en kultfavorit.

Filmen är gjord 1968 och rent kulturellt knyter den an till tidens fokusering på rymden och rädslan för krig och kärnvapen. Charlton Heston är en av fyra astronauter som är på väg tillbaka till jorden; flera tusen år har gått sedan dom lämnade vår planet, men för dom är året bara 1972 vilket säger en hel del om tidandans gränslösa optimism vad gäller framtidens syn på rymdutforskning. Under den där opålitliga hypersömnen kraschar dock deras rymdkapsel – kvinnan i besättningen, som är med för artens fortlevnad, har redan dött  i sömnen på grund av en ”luftläcka”. Det visar sig att dom tre överlevarna hamnat på en ”främmande” planet där stumma människor jagas av människoliknande apor som härskar.

Okej. Den här texten innehåller fundamentala ”spoilers” och vänder sig kanske främst till dom som redan sett filmen, så om du inte sett den – och om du faktiskt inte vet hur den slutar – då borde du se den medan du ännu har chansen att faktiskt uppleva den på riktigt.

Dom flesta människor som ser filmen idag känner dock till upplösningen och ”överraskningsslutet”, oavsett om dom sett filmen förut eller inte. Charlton Heston är redan på jorden, men han är den sista som fattar det. Hans två kompanjoner dör tidigt i flmen och han förblir ensam protagonist. Hans förmåga till tal chockar aporna och de högsta makthavarna vill få tyst på honom i en rättegång, och hans enda vänner är två forskarapor som fascineras av honom och som själva tror att deras planet en gång beboddes av ”intelligenta människor” just som han. Det visar sig dock att de högsta makthavarna är fullt medvetna om att just så är fallet, och via deras massreligion (i stort sett en ap-kristendom) har dom för avsikt att låta denna hemlighet förbli hemlig. Till sist är Charlton Heston ensam i samhällets ytterkanter, den så kallade ”förbjudna zonen”, och i filmens sista scen hittar han ruinerna av Frihetsgudinnan. Inte en realistisk artifakt att hitta såhär flera tusen år efter att civilisationen gått under, kanske, men scenen är klassisk och funkar lika starkt varje gång man ser den.

Men en intressant sak med denna så kallade ”överraskning” som väntar i slutet är hur väntad den är; redan från första början finns egentligen ingenting som tyder på att han hamnat på en annan planet. Rymdskeppet har kraschat i en stor flod, vilket inte funnits i ”beräkningarna”. Men eftersom dom varit ute och susat i rymden i flera tusen år behöver ju inte det betyda någonting. Dessutom: Planeten påminner till största möjliga mån om jorden. Det finns människor. Det finns apor. Samhället är ett västvärldssamhälle där alla pratar engelska (jag menar, faktiskt!) och när det till och med visar sig att det förmodligen funnits människor på denna planet förr… vad talar egentligen för att det inte skulle vara planeten jorden vi befinner oss på, bara tusentals år in i framtiden? Den enda vi hör som talar för att det är en annan planet flera ljusår från jorden är Charlton Hestons karaktär, och det bygger han på saker han såg i rymdskeppet medan det sjönk till botten och varken publiken eller han själv hann egentligen se efter särskilt noga.

Jag tror att han, och publiken, undermedvetet redan accepterat att apornas planet är vår. Det är det fundamentet som utgör ett bra överraskningsslut. Överraskningsslutet som fenomen gick helt klart till överdrifter på 90-talet, saboterade annars okej filmer som De misstänkta, för att sedan gå helt in i inflation på 00-talet i filmer som Signs. Missförståndet låg i tanken att ett överraskningslut måste komma helt från ingenstans och vända upp och ner på precis allting så att 90% av filmen blir ett slags dumt skämt. Problemet med ett sådant slut är dess godtycklighet. Det föreslår att vilken film som helst blir bättre av att ett slut där en dinosaurie plötsligt klampar ner alla skådespelare, eller att allt bara var en dröm. En sådan absurd typ av upplösning kan egentligen bara fungera i en film som Det våras för sheriffen, som slutar med att filmens Vilda västern-karaktärer flyr bioduken och börjar husera i vår värld. Ett riktigt, högkvalitativt överraskningsslut visar något som egentligen redan från början är uppenbart och som en klipsk åskådare intuitivt förstår på en gång. Kubricks Dr. Strangelove utgör kanske det mest briljanta exemplet. Ett bra, mer modernt, är Shutter Island, vars kritiker helt missade poängen när dom sa sig ”vänta på slutet” redan från början. I den filmen leds åskådaren in på villovägar genom oerhört skickliga lekar med våra fördomar och vår känsla för logik. Exakt samma teknik används i Apornas planet, noterade jag med fascination.

Vi presenteras i filmen för en värld där logiken föreslår att allt är upp och ner. Det är vår värld – om än lite mer tekniskt primitiv – men apor har tagit människans plats. Det finns ungefär samma rättssystem – om än oklar syn på demokrati – och religion. Överlag är detta samhälle precis detsamma förutom tvärtom. Vi utgår därför automatiskt från att när dom styrande aporna föraktar Charlton Heston för att han är människa gör dom det enligt deras förståelse att människan är lägre stående varelse. Eftersom allt är likadant men tvärtom i det här samhället borde det vara så. Det är ju så vi ser på aporna. Men här vinner filmen sitt verkliga briljanspris, för det är  i själva verket så att aporna föraktar människan med full vetskap om vad människan är. Eller, skulle man kunna säga, aporna föraktar människan eftersom att människan ser aporna som lägre stående varelser. Inte förrän efter ett tag börjar Charlton Heston förstå att aporna är rädda för honom och inte förrän ännu närmare det ödesdigra slutet inser han att dom har all rätt att vara det.

Aporna i den här filmen är i själva verket några slags fredliga apmutanter – hypotesen som jag anar finns under ytan är att kärnvapen slog ut mänskligheten och att en apmutation någonstans uppstod – som byggt ett samhälle utifrån pacifistiska grundpelare där lag och ordning är striktare, men ödmjukheten likaså, och det främsta exemplet på hur farligt det är med en mindre disciplinerad, och mer okoncentrerad, går att finna i människan som ”krigar mot allt omkring sig, även sig själv”. Att mänskligheten dog ut var deras eget fel. Det verkligt knäckande är att aporna har helt rätt. Människans bristfälligheter är i slutändan inte något som ska försvaras; det är i slutändan något som ska utplåna henne och skicka henne tillbaka till stenåldern där hon hör hemma.

Det är en mycket skicklig manipulation av åskådaren, som gör hela filmen värd att se en gång till. Ser man filmen andra gång förstår man vad filmen handlar om på en gång. Hestons cyniska karaktär är verkligen den ultimata människan; hjärtlös, usel, cynisk, ondskefull, redo att döda men (som han säger) inte beredd att dö. Alldeles i början av filmen hånar han sin kompanjon för dennes idealistiska föreställningar och kommer med den tragiskt ironiska repliken:

There’s a life sized bronze statue of you standing out there somehwere. Probably turned green by now, and nobody can read the name plate. But never let it be said that we forget our heroes

Det är en kusligt finstämd hänvisning till filmens sista scen. Rättegångsscenen i mitten av filmen är kanske den mest centrala. Där sägs mer än man först förstår, och återigen ges ännu mer information som föreslår att överraskningsslutet inte är någon överraskning alls. Till och med Cornelius, som försvarar Taylor (Heston), häver ur sig:

I for one grant you that this creature cannot have come from another planet. But this much is certain. He must have come from somewhere in the forbidden zone. He described the region to us and he described it accurately.

Den förbjudna zonen är i sin tur en plats där man hittat kvarlämnor från ”en svunnen art”; exakt varför den är ”förbjuden” framgår inte, men det som framgår är att människan förmodligen en gång i tiden levt där och att hon kan ha varit minst lika intelligent som dessa filmers apor. Den enda som i slutändan inte förstår att det i själva verket är ruinerna av vår egen civilisation är Charlton Heston, som in i det sista lever i förnekelse.

Något annat som talar för att filmen redan från början känner till sitt eget slut är den dystopiska stämningen som ligger genom filmen från första början. Omedelbart insåg jag att det här var långt ifrån någon lattjo aprulle från 60-talet, och jag kan inte förstå hur jag inte lyckats komma ihåg vilken hård och bister film det är. Jerry Goldsmiths ödsligt plonkiga musik – som föreslår ruinens spartanska ödemark av blott enstaka föremål av värde – och det nakna sättet på vilket alla av filmens huvudrollsinnehavare utom Heston redan från början tas av daga anländer med full påtaglighet.

Filmens första tredjedel är överhuvudtaget mycket skickligt filmberättande. Med nästan minimal förkunskap anländer åskådaren tillsammans med huvudpersonerna på denna ”främmande” planet och vi utforskar den tillsammans med dom, eftersom vi inte vet mer än dom. I värsta fall finns inget liv på denna planet – även om kraschlandningen i en stor sjö förstås inte talar för det, men nevermind – och dom kan lika gärna dö ut. Men när dom rör sig bakom nästa krön blir deras överraskning vår. Jo det finns en planta. Det finns civilisation, för någon har satt upp något som påminner om fågelskrämmor. Det finns en lagun. Det finns människor, men dom verkar vara stumma. Så attackerar plötsligt aporna och kaos uppstår. Helt plötsligt blir alla vi hittills följt dödade; till och med Charlton Heston blir skjuten i halsen. Logiskt sätt förstår vi att han inte kan dö, han är ju huvudrollsinnehavaren, men hela sekvensen är så överrumplande att effekten blir lika chockartad som om han hade gjort det.

Zora, filmens stumma ”hjältinna” från det stumma släktet människodönickar, spelad av Linda Harrison tyckte jag förresten också var märkligt rörande. Hennes motiv för att vara i filmen har kanske inte mycket mer syfte än att Charlton Heston inte ser tillräckligt snygg ut om han inte har en fotomodell med sig på sin häst – kanske – men det hindrade inte hennes rollfigur från att utstråla en slags angelägenhet. Hon får stå symbol för människans hjälplöst dementa öde, och jag älskar framför allt hur hon förbryllat tittar på ruinen i slutet utan att förstå varför han reagerar som han gör. Att göra en rollfigur utan repliker är en konst som kräver en riktig skådespelare. Emily Mortimer i Woody Allens Dur och moll visade prov på detta när hon spelade en stum kvinna och blev nästan den mest ”talande” karaktären i filmen. Det var en konstart som givetvis var självklar under stumfilmstiden men, som mycket annat sedan dess, har förståelsen för den gått i graven. Men Linda Harrison, när hon trutar hjälplöst och skakar sina galler, påminner en om möjligheterna som finns i det verkligt teatrala skådespeleriet. En minnesvärd detalj.

En annan minnesvärd sak är tempot och det lugna avslöjandet av händelser som leder intrigen framåt. Det är oerhört fängslande filmberättande genom hela filmen, men framför allt sättet filmen tar tid på sig i början att placera sina karaktärer och sin plats känns idag som något så oerhört tillfredsställande. Filmen är 44 år gammal och inte på något sätt uråldrig, men den är tydligt gjord innan Star Wars födde våra moderna actionspektakels hundra-klipp-i-minuten-logik; den är gjord i en tid då det var tillåtet för en sån här film att vara långsam nog att vagga in sin publik och klart och tydligt berätta sin historia. Jag misstänker att yngre generationer kan uppfatta det som långtråkigt. Roger Ebert skrev nyligen att yngre filmtittare idag består av en generation som ständigt vill bli imponerade, gärna av flera klipp i sekunden, och ju mer visuella ”spektakel” en film bjuder på desto ”mer underhållande” är den; dessutom är det en generation som vill se vad den redan sett förut, få något förutsägbart bekräftat, och oftast blir rastlös och irriterad av något som verkar främmande. Det är en generation som inte lyssnar på vad karaktärer säger utan främst väntar på att dom ska sluta prata.

Man ska ju inte dra alla över en kam, men jag tror det ligger något i det. Den senaste filmen i den här serien är precis en sådan film – förutsägbar och fantasilös och saker som logik, idéer och trovärdiga karaktärer som har något att säga kommer inte ivägen för den hastigt avtagande charmen i att se en apa rida på en häst  – och jag verkar vara i relativ minoritet när jag konstaterar att det är en rätt dålig film på alla plan. Personligen har jag alltid uppskattat att utforska en film, se vart den leder mig, och jag anser att det ligger i mediets charm att bilderna rör på sig. Det är liksom tillräckligt ”underhållande” till att börja med. Och ju mer man kan lära sig i och med en upplevelse av en film, desto bättre är filmen. Apornas planet är en pacifistisk film som varnar för människans självdestruktivitet och etnocentricism, den påpekar att religion inte får styra ett samhälle men även att världspolitiken leder till undergång om den inte har moral. Att Charlton Heston, en symbol både för våld och religion, har huvudrollen är egentligen väldigt oväntat. Man kan gott och väl säga att man verkligen inte kan önska mer av ett science fiction-äventyr som redan till att börja med är väldigt fängslande och underhållande. Filmen har fått flera uppföljare, Tim Burton gjorde en film med samma namn år 2001 och i somras kom alltså en så kallad reboot. Alla dessa filmer är av varierande kvalité, ingen är särskilt bra, och det är inte för inte man om ytterligare 44 år kommer att se den här filmen – och ingen av de andra – när någon säger att man borde se Apornas planet. Såvida vi inte ”blew it up” tills dess förstås.

FREDRIK FYHR