Spice Girls representerar ögat av 90-talets storm, den fragila stunden då våra föreställningar om zeitgeist känns som allra tydligast. Ett årtionde börjar trevande, diffust, inte riktigt i mål. Mot slutet har det sedan länge blivit för mycket av alltihop. Det är någonstans däremellan som det definieras, ofta för att i nästa sekund gå helt överstyr. Spice Girls innebar båda delarna. 90-talet hade redan varit fullt av fusioner av eror och genrer – ofta var det allt som gick att dansa till nerkokat i ett sammelsurium – men debutsingeln Wannabe blev verkligen stunden då tryckkokaren gick över max. En ankomst för 90-talets essens och, nästan i samma stund, den utspårade festen som följde.
Som åttiotalist är det svårt att skriva om Spice, gruppens nu 30 år gamla debutalbum, utan att ramla in i den mästrande tidsmaskinen och skriva saker som “det ni måste ha klart för er” eller “man måste ha varit där för att förstå…”
Svårt, men inte omöjligt. Nyckeln till Spice Girls framgång som PR-koncept finns faktiskt i musiken, vad man nu än kan säga om den. Spice, liksom gruppen i stort, är en divide and conquer-akt av sällan skådade proportioner; en godispåse av retropop, schlager, house och dansmusik, soul och r’n’b och hip hop; Wannabe har till och med ett stänk techno i syntloopen som ger låten sitt funkbeat.
Det råder inga tvivel om att Wannabe är låten som gruppen byggdes kring. Ingen annan låt på skivan kommer i närheten av att vara lika genomarbetad och även, för den delen, innovativ. När det begav sig skrevs nog om textens kryptiska mishmash men i efterhand är det låtens konstruktion och produktion som man reagerar på – det är nästan ett medley, klar på under tre minuter, som hjular sig fram genom ett dansbeat ackompanjerat med kämpahojt i lumpen-stil och hip hop-harranger som skär sig på ett sublimt sätt med en refräng i kitschig 60-talspopstil och en drömsk kör med discoundertoner. Även för en som vadat sig igenom varenda liten bortglömd 90-talsartist som gjorde liknande saker, både före och efter, finns det få exempel på en liknande låt med samma balans mellan stilar och sammanvävt schwung.
Man kan inte anklaga de andra låtarna på skivan för att vara särskilt ambitiösa eller överdrivet välgjorda, men som helhet har ändå Spice en festlighet som gör den något liknande originell. Särskilt finns här en öppen flört med 70-talet, i disconummer som Who Do You Think You Are och If U Can’t Dance, men också i andra singeln Say You’ll Be There, som hade kunnat vara en Bee Gees-låt. På något mirakulöst sätt blir inte dessa låtar så töntiga som de på pappret är, och ännu mer överraskande är de souliga numren – Last Time Lover, Love Thing och Naked – som låter direkt vuxna. För att vara kommersiell musik vars främsta målgrupp var flickor i mellanstadiet så är låtarna oväntat mogna och genomlevda, både i retrosoundet och i ämnena. De centrala (och klassiska) balladerna Mama och 2 Become 1 kommer helt ur ett vuxet perspektiv; den förstnämnda inte ett barns hyllning till sin mamma utan en vuxen kvinnas tacksamma och ömsinta tillbakablick på moderns gärning. Den andra en direkt nupplåt som jag själv redan som tioåring insåg handlade om vikten av att använda kondom (“Put it on, put it on”).
När det begav sig framstod Spice som en rätt skvalig skiva, men den har alltså åldrats betydligt bättre än de flesta andra flick- och pojkbandskonstellationer från eran (Backstreet Boys debutskiva, för att ta en given konkurrent, har enbart kitschvärde trettio år senare). Den främsta anledningen till att skivan förblir kul att lyssna på är emellertid inte musiken så mycket som Spice Girls själva. Man har varit oerhört medveten om medlemmarnas karisma och det är pladdret i bakgrunden – skratten, snacket, alla utrop och hälsningar – som ger skivan sin oavvisliga “hang out-vibe”. Det är lätt att förstå varför så många människor anknöt sig så intensivt till gruppen – de var inte representation på avstånd, som ett avlägset ideal; på Spice känns det hela tiden som att man hänger med Spice Girls i vardagsrum, ute på klubbar, på shoppingstråk eller på efterfesten. Tjejernas närvaro mellan musiken, lika mycket som i den, är på samma gång en fortsättning på Beatles PR och en föregångare till våra tiders “parasociala” relationer. Fastän det var kalkylerat, för all del exploaterat, maximerat och massproducerat så måste också själva stoffet i grunden ha kommit från en genuin livsglädje och ett intensivt behov av att sprida bra vibrationer till hela världen. Det går liksom inte att fejka Mel B-garvet.
Lämna ett svar