Typisk italiensk 60-talskomedi, typiskt tidigt 60-talssound, kul om än långt ifrån originell big band-jazz och loungemusik med fin variation – titelspåret ett jazznummer, som senare också kommer i twistform, däremellan en akustisk bossanova och ett melankoliskt flöjtnummer. Absolut habil cocktailmusik men ingenting som föreslår Morricones senare gärningar, och till och med för att vara tidig Morricone är det förglömligt; jämför man exempelvis med La voglia matta samma år så är det svårt att inte tänka sig att detta är antingen musik som blev över eller musik som Morricone hittat på under en kafferast. (Fotnot: Soundtracket har getts ut ihop med Morricones filmmusik från Bondspinoffen Agent 505 – Todesfalle Beirut från 1966).
Lämna ett svar