Jerry Goldsmiths första långfilmssoundtrack är en märkbart stark entré som visar att Goldsmith, olikt de flesta andra i samma liga, inte bara hade sin stil klar utan även hela registret – de svepande, romantiska ledmotiven andas klassisk, episk westernromantik angränsandes till Max Steiner, men musiken är konstant modern, sitter aldrig helt stilla, blandar hela tiden stråk av vemod, rentav kuslighet ibland, en Herrmannsk lekfullhet som även beblandar sig i de mer dramatiska spåren som i annat fall hade kunnat vara automatiska. Som pricken över iet finns här också ett saloonpiano-plinkedink-spår som för att slänga hatten på krokhängaren; här ville man ha ett soundtrack till en västernfilm och Goldsmith ville uppenbarligen täcka alla hörn.
Lämna ett svar