Konstigt tungfotad romantisk melodram av Nancy Meyers, som aldrig lyckats leva upp till anseendet som drottningen av romance på film. Cameron Diaz och Kate Winslet spelar två främlingar på varsin sida av Atlanten som byter bostad med varandra eftersom de båda är trötta på tillvaron efter uppbrotten från sina idiotiska ex. Tanken är alltså att vi stiftar bekantskap med två kvinnor som inte ger sig själva en chans – betydligt bättre kap ska komma från snyggingen Jude Law (som spelar Winslets bror) och Jack Black, som filmen försöker tuta i oss är en relativt normal person, en filmkompositör som engagerar sig för Winslet och hennes – i sin tur – obekymrat spontana relation som personlig assistent till en gammal manusförfattare (Eli Wallach). Undrar du nu vad fasiken den här filmen egentligen handlar om? Bra fråga! Inte nog med att denna stelt regisserade film inte får fram någon som helst naturlig stämning mellan sina plågade huvudrollsinnehavare, deras rollfigurer är tunna och osammanhängande – vi förstår aldrig varför de kärat ner sig i sådana as till att börja med – och deras tunga, meningslösa dialoger, ihop med den oproffsigt dragiga klippningen (särskilt prekärt eftersom Diaz rollfigur ska vara trailerklippare), sinkar tempot i scen efter scen och gör denna uppvisning av stelnat smör ofantligt långdragen. Filmen ser ut som en fluffig bakelse och det är till filmens fördel att skådespelarna överhuvudtaget tackat ja – till sist har manuset också en märklig (om än meningslös) tendens att belysa olika interna Hollywoodtermer, som om karaktärerna i själva verket kommenterar med filmen de själva är med i… men vid det laget man faktiskt sitter och försöker roa sig med det så har man verkligen inte speciellt roligt. Också med Rufus Sewell och Edward Burns horribelt castade som Winslet och Diaz förvirrade och fatalt charmlösa ex samt Shannyn Sossamon i förbifarten som Blacks sneaky date och i en scen duon Kathryn Hahn och John Krasinski som väntar på bättre tider.