Charlie Kaufmans omskrivna och bejublade regidebut är en imponerande men exceptionellt omständlig skildring av kreativitet för sakens skull. Philip Seymour Hoffman spelar en deppig, hypokondrisk teaterregissör i ett misslyckat äktenskap som efter ett prestigefyllt pris får möjligheten att finansiera ett drömprojekt. Exakt vad det går ut på blir aldrig hundra procent klart, men i någon sorts gigantisk hangar (tydligen mitt i New York!) börjar han bygga upp en egen stad, en replika av metropolen utanför, och låter hundratals deltagare improvisera fram berättelser om deras egna liv – han själv får en skådespelare, som i sin tur får en skådespelare, etc, och det börjar snart (om inte omedelbart) bli svårt att avgöra vad som är fantasi och verklighet, fiktion eller metafiktion, absurd satir eller gråtmild existentialism… Kaufmans visuella vision är slående, hans kryptiska detaljrikedom fascinerande och skådespelarna extremt bra, särskilt med tanke på hur de måste bära hela den i övrigt sterila filmens emotionella börda. Det blir stundtals rörande, men också extremt rörigt – vilket filmen verkar leva i total förnekelse om, medan den försöker imponera på åskådaren med brådmogna haranger om hur vi alla ska dö en dag och/men hör ihop och representerar varandra. Detta efter en manisk fixering vid upprepningar och repetitioner av samma idéer om och om igen, alltsammans skildrat i breda drag; det kryllar av osammanhängande impulser och Kaufman använder så breda penslar som möjligt, med förhoppningen att behöva komma undan med, och säga så lite som möjligt om, tematik som varken är djup eller originell. Filmen tycks härstamma ur en medelålderskris som verkar ha drabbat Kaufman så hårt att han inte förmår något formellt arbete överhuvudtaget. Det är respektingivande att han fick den gjord, det är beundransvärt att den distribuerades, och det är omöjligt att inte dras med i Kaufmans särskilda rytmer och stämningar. I slutändan är det emellertid väldigt mycket skrammel i ganska tomma burkar och den futtiga tematiken, med alla sina motsägelsefulla impulser, krymper under själva produktionens gapande tomma storlek och kvar är bara små glödande kolbitar av mänskligt liv, gestaltade av skådespelare som når ut till oss i fragment och brottstycken. Man kan kalla det ”synekdok” om man vill få det att låta mer komplicerat än det är – ”Trasselsudd, New York” hade kunnat bli en lika bra svensk titel. Med Samantha Morton, Michelle Williams, Catherine Keener, Emily Watson, Tom Noonan, Jennifer Jason Leigh, Dianne Wiest, Hope Davis och Josh Pais; en utsökt ensemble i en film som man nog är smått galen om man inte rekommenderar, oavsett vad man tycker om den.