Häpnadsväckande, totalt befängd melodram om en yuppie (Josh Hartnett) som tror sig se en gammal flamma i vimlet och blir besatt av henne. Kan man sin Vertigo så anar man tidigt ugglor i mossen men ”sanningen” bakom intrigen här är så platt och alldaglig att man egentligen inte kan säga att filmen handlar om något. Intrigen hittar på sig själv istället, genom en genuint ofattbar serie flashbacks, kronologiska tidshopp och tilltänkta twistar – ingenting blir bättre av att filmen nästan helt saknar markörer för tid och plats, karaktärerna ändrar oavbrutet personlighet och motivation och ingenting spelar någon som helst roll eftersom karaktärernas problem är totalt banala. Tidigare filmad i Frankrike som L’appartement (1996) och onekligen en film som filmskapare under franska nya vågen hade gjort på det här sättet med flit; då hade det kallats Brechtianska distanseringseffekter, i Hollywood kallas det flopp.
Ett svar på ”Wicker Park (2004)”