Kapselrecension; tillägg, 2024:
Filmen saknar för den delen inte subtilitet eller djupare ingångar, även om det kanske inte är uppenbart på en gång i den överväldigande presentationen; filmen är i ett nötskal en musikvideo från helvetet, ett svar eller ”spegel” mer än en regelrätt ”kritik” men mellan lagren kan man se små visuella brottstycken viska och antyda en mer resonerande kontext åt det vi ser. Under ytan har filmen stora stråk av ambivalens, som gör att olika idéer och klichéer hela tiden byter plats med varandra; kanske mest provocerande för många är sättet Stone ger huvudpersonerna en antihjältestatus gentemot det korrupta ”etablissemanget” samtidigt som han dömer deras exponering som en samhällssjuka – detta drag är visserligen i grunden lika parodiskt som allt annat i filmen, men som en flört med våldsanarkism blir det filmens eventuellt mest subversiva och instinktivt offensiva inslag