En av de sista magiska stumfilmerna; Janet Gaynor spelar ofin lantisjänta som lär sig bli civiliserad när hon lär känna rullstolsburen krigsveteran (Charles Farrell) som hon en gång i tiden valde bort för en annan man (slemmige Big Boy Williams). Berättelsen är lite mer psykologisk än vad den är symbolisk, varför den känns som en halv ljudfilm (vilket det också var), men fotot och den fantastiska scenografin ger en fläckfri och strikt eskapistisk romantik åt det hela – det känns som om hela filmen utspelar sig i en snöglob. Bitterljuvt och fascinerande, om än i slutändan lite mer banalt än det borde vara; Murnau kunde göra ännu mer med ännu mindre i Soluppgång och han utvecklade för den delen estetiken i sin sista egentliga stumfilm Storstadsflickan (1930). Frank Borzage, som gjorde denna film, skulle å andra sidan gå om många filmskapare och bli före sin tid i ljudfilmseran. Denna gjordes ursprungligen i en Movietone-version som innehöll delvis talad dialog men det är bara stumfilmsversionen som överlevt.