Det talas ibland om filmer eller filmskapare som är före sin tid. F.W. Murnau var kanske den första regissören som faktiskt verkade tänka på framtiden. Eftersom han var intresserad av tidlöshet, att göra filmer som alltid skulle fungera, tänker man aldrig på att han arbetade i en tid där filmer förstördes regelbundet, antingen i bränder eller så förvandlades de till cirkustält. På något sätt verkade Murnau förstå att folk kommer att vilja se hans filmer 100 år senare och det hade han rätt i. (Det är ironiskt att han dog i en bilolycka av alla saker).
City Girl tycks vara hans eget svar på Sunrise, där livet på landsbygden var en mystisk dröm och den så kallade ”stadstjejen” förstörde den enfaldiga lantisyokeln – yokeln förblir densamma i City Girl men titelfiguren får en hejdundrande comeback genom Mary Duncans förkrossande framträdande i huvudrollen. Murnaus skildring av staden är inte längre det av ett förbryllande skådespel utan en djungel av järn och smuts, där blommor ruttnar på fönsterbrädorna och servitriser nästan måste klättra genom kaffebryggarnas gigantiska näsor. Landsbygden är arbete, arbete, arbete. Männen där ute är inte jordens salt, de är rötägg. Bondgården är inte pittoresk utan enkel och sorglig. Det finns inget romantiskt med slitet och svetten. Bondelivet verkar helt meningslöst och deprimerande. Den enda anledningen till att Vår Tjej flyttar dit är för att hon råkar älska sin dumstrut till lantiskarl. Hennes existens i sig förändras inte – hon går från att bli trakasserad på stan till att bli trakasserad på vischan – och hon hinner knappt bygga upp tillräckligt med förväntan att ruinera.
När folk säger att det inte finns något sådant som en perfekt film säger jag alltid: Finns det visst det! Inte många, kanske, men de finns där. City Girl är en perfekt film, och den är det av många anledningar. För det första är den perfekt eftersom den inte behöver göra mer än den gör. Den drivs framåt av enkla ironier, grova kontraster, rena känslor. När storstadsflickan kommer hem till sin nye mans föräldrar, och den gamle storbondens fientlighet mot henne stiger okontrollerat, tycker jag det är läskigare än någonting i Motorsågsmassaskern och hans örfil skär djupare än köttyxan. Mary Duncan är den mest utsatta karaktären i filmen, den mest undertryckta och den som har minst att vinna i monetära eller fysiska termer, men hon är också den mäktigaste karaktären, hon påverkar alla andra och driver historien framåt. Det är genialiskt. Lägg till Murnaus pitoriska konstfullhet, hur han medvetet undviker freudianska klichéer (som var på modet på den tiden) eller onödig undertext åt känslorna som visas. Det finns en scen i filmen där två människor som älskar varandra springer genom ett vetefält; kameran springer efter. Det är hur perfekt som helst.
Och filmen är inte bara vackra bilder i perfekt unison. Det finns en intelligens i filmen, en insikt och ett syfte med berättelsen och dess nyanser. Det råkar bara vara annorlunda än de typer av litterära tekniker man kanske kan förvänta sig. Man kan anklaga alla andra karaktärer för att vara lite överdrivet illustrerade, men Duncans stadstjej är en riktig person; hon bygger helt och hållet på verklig erfarenhet och hon går rakt igenom skärmen och talar rätt till publiken. Man ser det på sättet Duncan spelar henne, man ser det på sättet Murnau regisserar hennes omständigheter; männen som är på henne, belöningen som aldrig kommer, de konstanta försöken att navigera och förhandla om sin tillvaro. Publiken lär ha nickat igenkännande; visst är det ”bara en film”, men vi vet, vi vet vad det här handlar om. Mary Duncan är inte en symbol, inte en figur i en saga, hon är inte ett objekt för analys; berättelsen kan se enkel ut men hon är en riktig person, en vuxen och en kvinna, en tänkande, andas, kännande person som måste ta itu med vardagens politiska realiteter och se över vilka val som gynnar en innan ens korta liv är över. Murnau var ett geni men det här är Duncans historia hela vägen.