En storfilm i Golan-Globus-mått mätt, regisserad av Menaham Golus själv – onda araber kapar ett passagerarflygplan och flyger gisslan till Beirut och det enda som kan stoppa dem är titelfigurerna, med Chuck Norris och Lee Marvin i spetsen. En ganska udda film av sitt slag; första halvan påminner om en katastroffilm i 70-talssnitt med en passagerarlista där Shelley Winters och Martin Balsam är ett gift par som trängs med Joey Bishop och Lainie Kazan samt George Kennedy (finns det ett flygplan så ska han vara med på det!) och som pressad tysk flygvärdinna… Hanna Schygulla! Vem är piloten? Bosse Svenson himself! Vem sitter och ser bister ut i Pentagon om saken? Robert Vaughn! Det dröjer till timme#2 innan Chuckan och kompani får röja loss, men to each his own. Underhållning finnes här både av det trögt småputtriga och det fläskiga och högljudda slaget.
Filmen är ojämn, utdragen och besynnerlig, särskilt eftersom scenariot är verklighetsbaserat och flera detaljer lånade från ett verkligt kapningsdrama – Golans fokus på skurkarnas antisemitism, och magstarka referenser till Förintelsen, är fascinerande lättvindiga. Naturligtvis är filmen överlag en propagandapamflett för Reagan och israelisk nationalism (alla skurkarna spelas av israeler, förutom ledaren som spelas av en brunsminkad Robert Forster!) men att man vågat göra den, särskilt efter Zucker och Abrahams parodier Titta vi flyger och Top Secret, talar för en envishet som är behjärtansvärd och för all del lite avsmittande.