Enormt pompös, romantiskt dekadent, tysk stumfilm om opiumrökandets skadliga verkan – huvudpersonen (Eduard von Winterstein) är en förnäm professor som forskar i drogen; olyckligtvis prövar han på den senaste varianten under sina resor i Asien och det leder till att han dras in i en melodramatisk härva som drar ner hans privatliv och karriär i stoftet. Personregin och skådespeleriet är något man behöver komma över – detta är den typ av stumfilm som bekräftar klichébilden av skådespelare som tar sig för pannan och storögt pekar ut i ingenstans – men å andra sidan har filmen en possessiv besatthet av sitt ämne, en otvivelaktig intensitet och många åksjuka sekvenser som på ett sublimt sätt återför det destruktiva ruset, inte sällan genom att på ett paradoxalt sätt koppla det till naturen. Det blir en rätt klibbig, svettig film, som man minns efteråt… om än inte för den jämrande intrigen. Var runt femton minuter längre på premiären, men den oklippta versionen är förlorad – länge har filmen för den delen existerat i riktigt dåliga versioner men en restaurering gjordes 2018. Också med Conrad Veidt som mjältsjuk älskare samt Werner Krauss (som spelade doktor Caligari) och Hanna Ralph (Brunhilde i Fritz Langs Nibelungen).