Inte ett mästerverk, men underhållande – den typ av film man hade kunnat ta för givet låt säga 1999 och som 2024 framstår som genialisk. Jag förmodar att förlagan – romanen av Alasdair Gray – är en sorts litterär, viktoriansk pastisch, då det hela handlar om en kvinna återskapt från de döda av Moreau/Frankenstein-liknande vetenskapsman. Hon tar sig ut i världen som tabula rasa-figur och lär sig efterhand om världen och människorna, mer och mer besluten att upprätthålla förnuft och godhet. Yorgos Lanthimos enspåriga besattheter hotar att sänka allt – filmen består av väldigt mycket kladd och diverse tilltänkta barbariska provokationer; visuellt och rytmiskt är det en på många sätt klaustrofobisk och grötig film, både i de iögonfallande kitschscenografin och i det monotona berättandet. Men den grundläggande berättelsen gör filmen sevärd – detta är en ”modern Prometheus” via ”Candide” och Anaïs Nins dagböcker; skådespelarna verkar ha väldigt roligt med sina medvetet översakliga repliker och insnöade dialoger och Emma Stone är särskilt lätt att tycka om i huvudrollen. Berättelsen tycks ha förlorat en dimension i adaptionen – huvudpersonen är till exempel lustig men som litterär skapelse inte menad att vara speciellt djup, vilket inte är helt tillfredsställande för filmen – men det gör inte så mycket när det hela är så pass roande som det ofta är.