Efter framgångarna med den mästerliga konsertfilmen Stop Making Sense vågade sig Talking Heads frontfigur David Byrne på att göra denna film – en pseudodokumentär rockmusikal om en fiktiv småstad i Texas, ett Errol Morris-liknande uppslag där vi får se stadens diverse patetiska begivenheter samt ett par livenummer med Byrnes igenkännbara musik; John Goodman spelar den provisoriske huvudpersonen, en kärlekskrank ungkarl som har otur i kärlek, men filmen har gott om minnesvärt överdrivna stereotyper. Denna underhållande film är inte för lång för att bli tjatig och hela tiden påthittig nog att göra en överraskad, även om en annan kan få spader av Byrnes extrema detaljstyrning, som på något sätt är plottrig och anal på samma gång, och strategin att försöka göra en kärleksfull americana-hyllning genom att använda en strikt satirisk verktygslåda gör att filmen får något skenheligt och lätt falskt över sig; logiken blir kvar i musikvideons ideal – filmens motiv blir ett spektakel omringat av intellektuella återvändsgränder; lättjefull popkonst med en artificiell touch av anspråk som man (likt körsbärssmaken i en Cherry Coke) aldrig får grepp om. Goodman framför höjdpunkten ”People Like Us” och sjunger ”We don’t want freedom/we don’t want justice/We just want someone to love”. Att Byrne påstår att det ändå inte är menat som en satir är något var och en får tolka hur de vill.