Studier visar att nästan var fjärde svensk beskriver ”tillvaron” som ”meningslös”. En artikelförfattare söker svar hos en så kallad framtidsanalytiker som menar att vi behöver ”värdedriven design av system som stödjer ett gott liv”.
En värdedriven design av system, alltså. Bara jag som är förvirrad?
En annan förklaring till studien kan ju såklart vara att begreppet livsmening är högst subjektivt. Ordet mening är överhuvudtaget inte speciellt precist. Det finns inte någon större lexikalisk skillnad mellan ordet ”mening” och orden ”syfte” eller ”betydelse”. Det ena menar något annat. Syftet med min kaffekopp är att dricka kaffe ur den. Men alla ord hör inte ihop. Vad som helst kan inte mena vad som helst och allt kan inte ha ett syfte. Att fråga efter livets mening är lite grann som att fråga efter kaffekoppens räckvidd eller klarsyntheten hos ett par jeans.
Ändå pratas det ofta om livets mening, så något måste det ju betyda. Bara kanske inte det faktiska livets faktiska mening. Eller, när vi ändå är inne på det, hur definierar man ”livet” överhuvudtaget? Och vad är skillnaden mellan ett liv och en ”tillvaro”?
Att tillskriva ordet mening någon form av högre innebörd hör ihop med religion och särskilt de senate århundradenas sekulariseringsprocesser. Jag kan då inte säga att jag vid något tillfälle hört någon prata om livets så kallade meningslöshet för att sedan stirra ner i avgrunden och begrunda existensens gudlöshet. Inte heller har svenskar blivit mer eller mindre religiösa sedan 2003, då samma upplaga av nämnda studie fick betydligt trevligare resultat. Studien klargör bekräftar att ”känslan av meningslöshet” för de svarande handlar om den egna tillvaron snarare än existensen i stort.
De som upplever en meningsfull tillvaro hänvisar till ”relationer till familj och vänner, samvaro, kontroll över livssituationen och möjlighet att göra skillnad får sig själva och för omgivningen” som bidragande faktorer. Framtidsanalytikern, vår expert, förklarar att hans efterlysta ”värdedrivna design” av ”system” handlar om att skapa ”strukturer som stödjer” dessa positiva saker.
Det kanske blir lättare, alltså, om vi bara struntar i ordet meningslös helt och hållet och bara säger lycka, vilket tycks vara vad vi menar. Människor är olyckliga och känner sig ensamma. Att i det läget prata om ett önskat tillstånd av ”meningsfullhet” är väl snarare detsamma som att vilja uppnå ett tillstånd av fullständig distraktion, att göra sin tid uppfylld av saker som gör en glad; saker, här menar vi också saker som ”vänner och familj” (objekt så goda som några?). Dessa saker håller vara tankar sysselsatta, kort sagt så distraherar de från olycka. Det som eftersträvas här är alltså en sorts tankefri existens, snarare än något annat; ett tillstånd av upplevelser och känslor och tillfredsställelse. Sitter vi bara där själva med våra tankar blir vi ju olyckliga.
Men inte, värt att understryka, för att livet ”egentligen” är ”meningslöst”. Att det inte finns någon gudomlig makt som äger eller definierar vår tillvaro är något som de flesta människor utgår från och det gör dem varken mer eller mindre olyckliga och inte heller får det livet att kännas mer eller mindre meningslöst. Den existentiella tomheten, så intensivt genomgrubblad av författare på 1900-talet, är snarare en förutsättning – livet är som en tom behållare som vi behöver fylla med alla de här sakerna, detta ”goda liv” som framtidsanalytikern gärna ser ”värdedrivna system” för att upprätthålla. Har vi ingenting att fylla den här bägaren som livet nu blivit, ja då får vi ju det väldigt snabbt väldigt tråkigt. Har man tråkigt blir man ledsen och är man ledsen i en längre tid är man olycklig.
Den olyckan, olyckan över tristess och ensamhet, är enligt min anekdotiska erfarenhet vad som egentligen menas när livets så kallade ”meningslöshet” beklagas. Det är olyckan man drabbas av när ens förväntade bild av ”livet” av någon anledning uteblir. En förutsättning är att man inte duger ensam, som den man är, i tillvaron som den är. Att bara finnas till är ju inte samma sak som denna konstruktion vi kallar ”livet”. Den konstruktionen har en generell form, en ungefärlig prototyp. Det så kallade ”livet” ska se ut på ett visst sätt, mer eller mindre. Den ende som bestämmer om ”livet” är något man behöver leva upp till är, just, en själv. Det ändrar inte frågor om hur landet ligger, om ens ekonomiska situation, om politiken som förs och om de mediebilder som man av olika anledningar och till olika grad känner sig alienerad gentemot. Men dessa saker påverkar naturligtvis också hur man mår, hur ens samhällssyn utvecklas och hur man betraktar sig själv som civilperson.
Har man svar på de frågorna har man emellertid definierat mening. Ens tillvaro relaterar till uppfattningen man har av den. Det förutsätter att man har perception nog att kunna definiera vad man tycker och tänker om saker och ting. Om man i stället betraktar sig själv som ett tomt kärl och är glad i en massa saker som upptar ens tid, och om man inte har tid att fundera på saker på någon djupare nivå, så lever man ju på sätt och vis en tillvaro där man inte behöver definiera någon mening. Ju lyckligare man är, enligt framtidsanalytikerns definition, desto mer meningslös är ens tillvaro. Låter det pessimistiskt så har jag glädjande besked: Mening kan betyda lite vad som helst.