Sedvanligt magstark Lars von Trier-historia, ursprungligen tänkt att vara en miniserie i åtta delar, om en iskall, sinnessjuk seriemördare (Matt Dillon) som har ihjäl människor (mestadels kvinnor) på sadistiska sätt under tolv års tid och som oavbrutet babblar om hur det hela är konst, samtidigt som han ”lider” av diverse OCD-relaterade besattheter. Uppdelad i fem mord/segment och inramad av en Dante- och ”Faust”-inspirerad färd ner i helvetet, dit mördaren eskorteras av Vergilius (Bruno Ganz). En av filmens många löst hängande idéer är att huvudpersonen ”egentligen” är en misslyckad arkitekt – liksom hans ofärdiga hus känns också von Triers film ofärdig. Trots gedigen research, originella infall och ofta skickligt hantverk är manuset väldigt rörigt och osammanhängande – varken som seriemördarthriller eller som filmvåldskommentar är storyn i det minsta originell och von Trier verkar försöka undkomma detta genom att dränka filmen i så mycket sporadisk kreativitet som möjligt. I slutändan får man en röra som inte hänger ihop, vilket är särskilt synd eftersom Dillons prestation i huvudrollen är imponerande. Att von Trier vet hur han ska ta sig in under huden på en kan inte heller förnekas – filmen innehåller ett par riktigt vedervärdiga sekvenser som i princip gör filmen helt orimlig att rekommendera. För beundrare av regissören lär emellertid även denna, trots att det kan vara hans sämsta, vara sevärd. Har omtalats som von Triers sista film – även om dess inslag av ”testamentesfilm” inte var avsiktliga. Mindre överraskande att han följde denna med en ny säsong av TV-serien ”Riket”, då filmens barbariska estetik påminner om hans tidigaste filmer som Element of Crime och Epidemic.