Ett av Abel Gances tre centrala filmepos – de andra är J’accuse och Napoléon – var ursprungligen nio timmar lång, trots att den ”bara” berättar en relativt ordinär melodram om en tågarbetare som adopterar en flicka han femton år senare förälskar sig i. Härvan leder till personlig undergång, vilken inte förbättras av att mannen är fullständigt fixerad vid sina tåg och det symboliska ”hjulet” som hela tiden måste snurra. Gance ville vara filmens Victor Hugo, vilket den här delvis häpnadsväckande filmen på många sätt visar – filmens första parti är en bombastisk berättelse, där Gance visar prov på tidig montageteknik och storslagen, visuell symbolism. Andra partiet, när dramat blir mer introvert, är mer melankoliskt och tillbakadraget och tillvaratar slående bergsmiljöer. Det är svårt att inte imponeras av bilderna som Gance målar, för att inte tala om storleken på visionen han hade om projektet. Åsikter lär därefter gå isär huruvida dramat i sig är speciellt djupt – en god gissning är att mer modernt lagda åskådare uppskattar andra halvans mer karaktärsbetonade dramatik över första halvans mer destillerade estetik, medan inbitna stumfilmsbeundrare föredrar den inledande visuella purismen och finner att Gance som dramatiker var lite väl präktig och benägen att halka över i pekoral. En mycket sevärd film i vilket fall som helst. Gances galapremiär när det begav sig bestod av 32 rullar (om det verkligen var nio timmar, eller bara blygsamma sju, eller något däremellan, skulle ha avgjorts av projektionshastigheten); 1924 gav han ut en bredare distributionsprint på ca 150 min. En första restaurering och rekonstruering av filmen hade nypremiär 2008 i en version på 273 min och 2019 framställdes en version på 417 min, vilket man får anta är den mest kompletta versionen vi lär se. Ska du se den i ett svep så är det bara att ta fram kalendern.