Inga missförstånd i den svenska titeln på den här Garboklassikern – hon är vansinnigt förförisk i den här filmen, där hon får John Gilbert att döda hennes man i en duell, bara för att sedan sno åt sig hans bästa kompis (Lars Hanson) varpå vänner blir fiender i sedvanlig melodramatisk stumfilmsordning. Intrigen är papperstunn och långt ifrån originell, men filmen lever helt på sin visuella symbolism; det fantastiska fotot skapar intensiva miljöer och Browns lysande personregi gör att varje rörelse som skådespelarna tar, och varje ansiktsdrag de visar i närbild, blir ett litet konstverk i sig. Det blir mer och mer uppenbart ju längre filmen går att den är ett sorts romantiskt inferno utformat för att få oss ur våra gängor; den häpnadsväckande twisten i slutet gör det bara mer självklart att tolka filmen som en ren fantasi, trollbindande i sin perfekta naivitet.