James Cagney är suverän som destruktiv boxare störd av den olyckliga kärleken till artisten Ann Sheridan (som blir ihop med våldsamme skitstöveln Anthony Quinn) och driven av viljan att lyfta fram sin bror (Arthur Kennedy), en finkänslig musiker som drömmer om att bli pianist. Det hela är en panoramastory om New York, och en melodram om värdet i att offra sig själv, men trots att filmen är välgjord och välspelad så kommer den aldrig riktigt ihop sig – Cagney kan vara filmens starkaste och svagaste kort, eftersom hans energi efterhand börjar existera i ett vakuum och gör så att allt annat i filmen framstår som en efterhandskonstruktion. Som exempel kan nämnas Elia Kazan, här i en sällsynt tidig skådespelarroll som Cagneys barndomsvän som blir gangster – en bra idé men ingen verkar bry sig om hur hans del av intrigen slutar. Ytterligare kuriosa: En prolog och en epilog var länge bortklippt från de flesta versioner – i den spelar Frank Craven en jovialisk hemlös berättare, vilket i själva verket är en parodi på berättarrollen han hade i den idylliska småstadsskildringen Vår lilla stad samma år. Kuriosa#2: Negulesco tog över regijobbet efter att ordinarie regissören Litvak fick en ögonskada, vilket är något ironiskt med tanke på Cagneys öde i filmen.