Fascinerande, tidig filmatisering av Bernhard Kellermanns på sin tid mycket framgångsrika roman om en visionär ingenjör som startar ett enormt projekt att bygga en tunnel mellan USA och Europa. Detta är ett futuristiskt stumfilmsepos som helt tillhör högmodernismen – berättelsen korsar alla kontinenter i en halvdokumentär, infrastrukturell estetik samtidigt som den blandar tidstypiska dramatablåer med storartade scener med gruvolyckor och arbetarrevolter med hundratals statister.
Detaljrikedomen och det utstuderade berättandet liknar i princip ingenting annat från eran och inte heller mycket som gjordes senare; denna tillhör filmmediet som det kunde se ut i långfilmens barndom – full av framtidstro och optimism gentemot teknikens under. Regissören William Wauer måste ha velat göra saker med konstformen här som verkligen ännu inte hade uppfunnits, och sättet han organiserar berättelsen för att komma dit han vill är en typ av ingenjörskonst som på ett charmigt sätt liknar huvudpersonens. Precis som vi så småningom skulle komma på hur man reser över Atlanten på ett snabbt sätt, vilket gör en tunnel överflödig, skulle filmberättande också komma att få hjälp av montagetekniker, subjektiv kamera och kontinuitetsklippning. Men 1915 var Wauer tvungen att släpa runt berättelsens komponenter så att han fick samma resultat.
Jag tror att det är felaktigt att dra slutsatsen att detta gör filmen föråldrad eller daterad, som om ”filmhistoria” bara är en berättelse, karaktäriserad av en given ”evolution”. Det som är intressant är att Wauer hade visionen han hade, och att han hittade ett sätt att föra fram den. Estetiken här tillhör helt och hållet filmmediet som det bara kunde se ut i långfilmens linda… men än sen? Det är en fantastisk estetik, full av framtidstro och optimism gentemot teknikens under. Också bedömd utifrån dess egna konventioner finner jag att de mer personliga dramascenerna får en annan dimension när de ställs in mot de stora sekvenserna. De stora scenerna informerar de små. De stora scenerna pågår också så länge att de blir lite hypnotiska, som en vision av massorna som så småningom blir så starka att man frigör sig från berättelsen och flyter tillsammans med alla andra. Sedan, precis när vi behöver det, får vi makroperspektivet, med kontor och arbetsstationer på helt olika delar av världen. Wauer ger oss den personliga nivån, den kollektiva nivån och gudsperpsektivet; han vill göra en film som inte hade gjorts tidigare, och han gjorde en som i slutändan inte heller kunde komma att göras igen.