James Camerons länge tillverkade och sedan åter och åter försenade uppföljare är dubbelt så imponerande i tekniken och hälften så imponerande i dramatiken. Utspelar sig årtionden efter den första filmen – Worthington spelar nu avatarklonen till huvudpersonen i föregångaren, vars familjeklan hotas av (klonen till) skurken i förra filmen (igen) samt ytterligare forskare som är ute efter ytterligare tillgångar, etc. Man får gå till stalinistiska propagandafilmer för att hitta filmer som är lika ytliga och absolutistiska som Camerons överväldigande och bedövande orgie i antropomorfisk artificialitet. Dialogerna är lika förskräckliga som deras osmakliga exploatering av klaninstinkter (det finns till slut ingen skillnad mellan skurkarna och hjältarna, de är bara två barbariska klaner) och det finns ingen hejd på Camerons fantasi vad gäller att experimentera fram postkoloniala monstrositeter. Teknologin är nyskapande och filmen har rent visuellt ett säreget ”flyt”… men vad ska vi egentligen med de här uppfinningarna till?