Bisarr öppen vulgarisering av Dr. Seuss-berättelsen om två barn – den ena olydig, den andra präktig – som får besök av en galen, magisk katt medan de är ensamma hemma. Extremt skrikig och hysterisk, med migränframkallande färger och Mike Myers utklädd som en läskig farbror i barnfilmer från 1910-talet. Han verkar full, likaså hela filmen som är full av glädjelös ”vuxenhumor” och misslyckad pseudosatir. Med allt det sagt så är filmens största problem inte estetiken, som åtminstone i någon mån är kreativ; därtill kan nämnas att Dakota Fanning och Spencer Breslin är utmärkta som barnen och Alec Baldwin kul som svindlande granne, en sorts Beeltejuice-liknande återsväng.
Filmens problem, om man väl blir av med huvudvärken, är en mer grundläggande godtycklighet. Kort sagt bristen på nya idéer – trots att det inte ser ut som någon annan film är den aldrig i närheten av originell, utan det mesta står och stampar utan att komma någonstans.
Upplysande fakta: Myers var tvungen att göra filmen, eftersom den blev resultatet av en förlikning mellan honom och filmbolaget efter en tidigare rättstvist. Det känns också exakt som en film gjord av affärsmän och advokater.