Martin Scorseses tjugofemte spelfilm, byggd på en bestsellerfackbok av David Grann. Utspelar sig i reservat på 1920-talet där man upptäckt olja, vilket gjort urbefolkningen rika och välbeställda medan vita män infiltrerar deras familjer och mördar dem i skymundan. Leonardo DiCaprio spelar en klent begåvad man vars morbror (Robert De Niro) är en sorts leende småpåve med blod i bakfickan; Lily Gladstone är osagekvinnan DiCaprio blir genuint förälskad i – deras äktenskap pågår i skuggorna av förtryck och massmord, vilket naturligtvis inte stannar utanför husets fyra väggar. Inte förrän FBI, ledda av Jesse Plemons, börjar utreda morden börjar fasaden rämna.
Denna fascinerande historia är gjord med säker hand av Scorsese – kanske lite för säker, rentav. Då filmen pågår i tre och en halv timme hinner den med mycket – många enskilda stunder är fina, detaljrikedomen utsökt, den Conradinspirerade övergången från harmlös fasad till bokstavligt talat helvetiskt mörker är lysande suggestiv, man misstror aldrig de goda motiven med vilka filmen är gjord – men man hade också önskat att Scorsese och medmanusförfattaren Eric Roth sovrat i materialet och valt att fördjupa sig i ett par teman snarare än att försöka sig på en helhetsbild. Filmen får något redovisande över sig, berättelsen försvinner i intrigens omständigheter (och då inte utan att ett par omständigheter oundvikligen blir lite luddiga ändå), den centrala kärleksberättelsen biter inte riktigt och fastän filmen vill framhäva urinvånarnas lidande och visa USA:s blodiga historia är den gjord ungefär på samma sätt som Scorsese brukar göra sina katolskt orienterade gangstermelodramer, där vi vet sedan tidigare att männens ondska är relativ sedd i förhållande till deras kultur. Med allt detta sagt är filmen oerhört välgjord, fint spelad, metodiskt utförd av Scorsese på ett högst avsiktligt sätt – frågan är bara om exakt samma film uppdelad i två som miniserie verkligen hade fått folk att kräva en biorelease.
Ett svar på ”Killers of the Flower Moon (2023)”