Von Stroheims tredje film var den första, men knappast sista, av hans tilltänkta mammutproduktioner som studion tog bort från honom. Han spelar lömsk bedragare i Monte Carlo som har siktet inställt på en naiv diplomathustru som han planerar sol- och våra tillsammans med sina dekadenta kusiner. Skam gingo på torra land i denna väldigt 1920-talsosande film som osar av snusk och osedlighet, så pass mycket att kritiker anklagade von Stroheim för att ”dra vanära över den amerikanska kvinnan”. Filmen var den dyraste film som då gjorts, inte minst eftersom produktionen var en utdragen mardröm kantad av skandaler och skenande notor. Märkligt nog framstår det inte som en av Von Stroheims pråligaste filmer – bortsett från de glammiga miljöerna så är stilen strikt realistisk och dialogen prosaisk; på många sätt påminner det om en film gjord många årtionden senare. Det hela är absolut en lustig upplevelse, men trots detaljrikedomen och all sofistikerad andemening så är också filmen för lång för sin tunna intrig. Det är svårt att föreställa sig vad Von Stroheim såg framför sig: En film på mellan 6 och 10 timmar (!) visad på två kvällar; Paramount tog över efterarbetet och premiärvisade en version på ca 210 min, som de senare kapade ner ytterligare till 143 min. Därutöver har flera ytterligare kortade versioner visats, bland annat i Sverige där den tycks ha visats i en ynka 90 minuter lång version när det begav sig. (Av någon anledning står det på IMDb att en sex timmar lång version skulle ha visats i Sverige, men någon sådan version gjordes alltså aldrig ens; verkligen skulle man inte visa den i Sverige, i så fall, för någon måtta får det vara på roligheterna. Vem tycker om film så mycket?” skulle man nog har resonerat och sin vana trogen klippt sönder allt).