En av de tidigaste insatserna, kanske den första verkligt koncentrerade, av amerikansk statspropaganda efter 11 september. Projektet hade existerat sedan mitten av 90-talet, helt klart bara ytterligare en programmerare byggd på ett kortlivat TV-program från 70-talet, den typen av film som vem som helst kunde ha gjort men få känt sig tvungna att göra. Sony insåg dock att världen förändrades 2001. Delvis för att de var oroliga för att förlora pengar efter 9/11. Till lika stor del för att de såg hur mycket oväntad deg som kom in från The Fast and the Furious. Dags att sätta sig ner och planera filmhistorias framtid! FF-producenten Neal H. Moritz fick order om att producera S.W.A.T., för man måste ju börja någonstans.
Fast and Furious-kopplingen hjälper till att förklara de välbekanta såpainslagen mellan bröderna Colin Farrell och Jeremy Renner – båda tuffa poliser, men den ena kommer inte att vara en teamplayer och är därför den onde. Deras käbbel möjliggör en gullig första akt till filmen, som tyvärr aldrig utvecklas till den sortens antika grekiska tragedi via Corona-ölestetik som fanns mellan DVD-tjuven Vin Diesel och hans fiende-men-svåger Paul Walker i The Fast and the Furious.
Huvuddelen av filmen är ganska tråkig rutin, om än koffeinkickad av charmiga 00-talsmontage och några sympatiska karaktärsskådespelare. Det mest ovanliga med filmen, och det som gör den otypisk som propaganda, är att den anstränger sig för att understryka hur ”systemet fungerar”. Alla poliser är fantastiska, om inte de får sparken, polisvärlden har inte tid för liberala snällheter och den stora skurken (Olivier Martinez) arresteras redan i mitten av filmen, när en trafikpolis plockar upp honom för en trasig framlykta. Faktum är att vi aldrig riktigt får se skurken göra mycket alls. Han är typ besegrad från början eftersom ’murica är en enda stor safe zone. Booyah!